Konstfack är ute och svingar nu igen

Det finns säkert några lerduvor som hukar under kakburkens välde.

Med det vill jag ha sagt att eftersom Konstfack är en dörröppnare så är studenterna beredda på att vistas i garderoben under sina år där.

Nej, inte de själva.

Det hela började ju med Marcel Duchamps tjuriga protest mot den finförnäma konstkritiker- och galleriägarklassens makt över vad som är bra eller inte, vem som ska få bli etablerad eller inte - det var därför han ställde ut sin pissoar.
Men galleristerna vägrade låta sig själva bli uthängda som skurkar, så de slog tillbaka genom att vända på begreppen och förklara pissoaren som konst.

Pga det så försvann alla estetiska regler och tvärtemot Duchamps intentioner fick experterna All makt.

Som , som om det invar illa nog, så kom ju marknadsekonomin in i bilden också, och gjorde det möjligt att spekulera i konst. Vilket gav dessa experter ännu högre makt, för nu fick de inflytande över stora pengar ...

Tyvärr fick galenskaperna dessutom extra draghjälp från statliga källor, från självaste CIA under Kalla kriget och kulturkriget mellan Öst och Väst.
CIA ville visa hur "överlägset det fria västerländska (amerikanska) samhället var" eftersom man där inte bara Tillät "konstnärer" att producera abstrakt skit, utan syfte eller mening - och t.o.m. värdera sådana verk på den högsta ekonomiska skalan.


I alla dessa fall så hade konstnärerna bara att följa efter.
För de ville ju alla bli erkända och få möjligheten att leva på sin konst.
När möjligheterna dök upp att även bli mångmiljonärer så lev de såklart ännu mera på hugget.


Ren skit började alltså att värderas högre och högre (både ekonomiskt som kulturellt) och traditionella konstvärden såsom skicklighet och talang förlorade sitt värde.
Det blev inte längre lönt att anstränga sig för att bli en god målare, eftersom det aldrig skulle kunna resultera i något.


Idag har ju sådant inget som helst värde, och finns ingenstans i finkulturen. Det finns inga konsthögskolor som tränar studenter i klassisk teknik osv, utan det handlar istället bara om "Personligt Entrepenörskap."
Dvs att lära sig sälja in Sig Själv, snarare än sina "verk."
Idag betyder alltså mer att vara ett känt namn än att kunna producera konst.



Ändå har inget av detta någonting att göra med vad folk i allmänhet tycker och vill (både konsument som procent), för fortfarande finns det massor som inget hellre väl än att bli och vara en god bildkonstnär. Liksom konstkonsumenterna i den stora massan också inget hellre vill än att få uppleva god modern bildkonst (liksom gammal sådan såklart).

Men hela "etablissemanget" har svikit båda dessa "grupperna."
De är bara engagerade i sig själv numera och sin fortsatta höga status i finkulturen liksom bland spekulanterna.



Jag tycker det är vansinne.
Bildkonst är en av de saker som gör mänskligheten mänsklig.
Vi kan se dess uttrycksformer så långt tillbaka som många tiotusentals år sen, i ex grottkonst liksom annan föreställande bildkonst (statyetter osv).

Och så hade de fortsatt vara, om inte "eliten" hade gripit in och använt sin makt för att stoppa, döda, det.
Men, alltså, utan konstnärliga uttryck förlorar vi ju vår plats i vår mänskliga utveckling. Vi själv kan inte längre se var vi är - i relation till de som varit - liksom framtidens betraktare aldrig ens kommer att se att vi ens har funnits till (för vår tid är borttagen från historien).

Jag tänkte på Duchamps pissoar när jag skrev mitt inlägg.

Han var ju konstnär som själv drog ner konsten till pissoar. Och det skulle bli värre. Måla med avföring, spela mentalsjuk ("spela"), ha sex med prostituerade. Jag anser nog att det är konstnärerna själva som dragit ner konsten och gjort den helt orelevant.
På 60-talet fanns det fortfarande ett intresse från allmänheten.

Och även distansering från publiken anser jag nog att de själva stått för. Gallerister eller kritiker har haft lite intresse av att döda den gren man levde av.

Jag hittade en sådan väldigt bra definition av när filmen kulminerade. 1939 (bl.a wizzard of oz, gone with the wind, mr smith goes to washington m.fl). Att han kunde säga så definitivt 1939 var för att just det året hade filmskaparna, filmkritikerna och publiken samma uppfattning om vad som var bra.

Det var en väldigt bra definition av vad som var "bra" som man kan överföra på andra kulturella uttryck.

Man kan mycket väl säga att konsten är en av de saker som gör oss mänskliga. Det är därför jag häpnar över hur man lyckats ta död på den.

Rektorn håller den enda korrekta linjen. Neutralitet är inte rasism.

Konstnärligt kompetenta människor har generellt välutvecklade sinnen, som i obalans blir uppskruvade och svåra att reglera. Addera ängslighet, upptagenhet kring image och behov av grupptillhörighet - virtue signaling och åsiktskorridorer blir faktum.

Kriser/konflikter skapar friktion, gör att status quo inte uppnås. Konstnärlig förändring/utveckling möjliggörs när miljön bedöms vara krisartad.

Men som jag förklarade så var det ju definitivt inte "konstexpertisen" som förlorade något på detta, de blev ju upphöjda från sin tidigare närmast undanskymda position som mer eller mindre bara "bodknoddar" till Grindvakter och marknadsskapare.

Konstnärerna hade bara att följa efter och rätta in sig i ledet. Iaf om de ville få vara kvar och dela på smulorna.

Konstnärerna själva förlorade sin tidigare så självklara status, och började värderas snarare än bedömas, efter sin förmåga att attrahera spekulanter.
Yrkesskicklighet förlorade totalt sitt tidigare, traditionella, värde och betydelse - vilket fick som konsekvens att konstnärerna själva med flit började producera långt under sin kapacitet, eller gå över till abstrakt expressionism - och det började dyka upp fler och fler "wannabes" som egentligen saknade varje form av hantverksskicklighet och talang, men var duktiga på att skapa uppmärksamhet kring sin egen person.

Och på samma sätt som med Duchamps pissoar, så kunde det dyka upp totala "Nobodys" som gick från inget till konstvärldens absoluta toppar praktiskt taget över en helg. Ett sådant exempel var den mer eller mindre hemlöse missbrukare Basqiat från New York - som "kluddade dödskallegubbar" med tuschpenna på vykort - och blev superstjärna mer eller mindre. Sen dog han (vilket bara ökade priserna på hans "konstverk" än mer, såklart ...


---

Som sagt, du vill gärna tro att det är "konstnärerna" själva som drivit genom allt detta. Men som den moderna konsthistorien visat så har de egentligen inget som helst inflytande.
Så fort konsten blev föremål för spekulationer gick inflytandet konstnärerna ur händerna, och övertogs av "expertisen" - i maskopi med finansvärlden (auktionshus, försäkringsbolag och privata "samlare/spekulanter", dvs multimiljonärer).

Det är inte BARA den sk "Moderna konsten" som blivit förändrad och förstörd på detta sättet, utan det har ju även hela den övriga traditionella konsten också blivit.
Idag kan konstverk som inte ens ser ut att vara gjorda av sin påstådda upphovsperson ändå räknas till konstnärens verk - för att det handlar om så Ohyggligt mycket pengar, så ingen vågar lyfta ett ifrågasättande av rädsla för att bli stämda av alla från försäkringsbolag till "experter" (som gått i godo och utfärdat äkthetsbevis).
Som tex med Vincent van Gogh. Jag menar, alla vet att han inte "kunde dra ett rakt streck" med pennan. Han kunde inte teckna, han hade aldrig blivit skolad eller fått träning. Han började först i vuxen ålder när han en dag fick för sig att han minsann "skulle bli konstnär."
Men Ändå finns det tavlor som "experter" godkänt som Van Goghs, trots - som sagt - att de är målade av konstnärer som uppenbarligen blivit skolade i allt från grundläggande teckning, målning, kompositionslära och perspektiv osv ... Vincent van Gogh hade Aldrig kunnat måla, eller teckna, någott sådant.


Så här kan det alltså bli när "marknadskrafterna" får verka ohindrade, och "experter" upphöjs till Gudar.

---

Glädjande nog ... så finns det ju trots allt fler som målar och tecknar idag än någonsin tidigare under vår mänskliga historia. Så kunskapen har alltså inte försvunnit.
Men just nu lever vi I någon slags civilisationens märka svacka, eller dalgång ... någon gång kommer vi, förhoppningsvis, lyckas ta oss ut från den och kan fortsätta var vi slutade.

Vi - mänskligheten - är fortfarande lika intresserade av "konst" och konstnärliga uttryck som alltid. Både som konsumenter och som producenter.
Men "omständigheterna" omöjliggör för konsten att få ha sitt eget liv.
Se bara på vår egen så högt uppskattade akvarellmålare, Lars Lerin.
Trots att så många beundrar hans konst så högt, så väljer SVT att hellre göra TV-program om honom som Personlighet än att låta hans konst få stå i centrum.
Det är precis som om vår nutids "grindvakter" endast klarar av att värdera "personligt kändisskap," "personligt varumärke" och ser väl mest skicklighet och talang som något som mest är besvärligt och tar fokus från själva "varumärket" (som är det personliga kändisskapet, som sagt) ...


Vi lever i en efterbliven tid.
En ny mörk medeltid, sanna mina ord.