Tjejer & killar: När känner ni er som kvinnligast/manligast?

Jag känner mig manlig när jag spenderar pengar på min flickvän.

Sjalvfallet. Jag kanner mig aldrig "kvinnlig" eller "manlig", och jag finner folks band med diverse konsroller baserade pa infodda fysiska egenskaper patetiska, och avstar att associera med sadant folk till san stor del som mojligt. Sjalv har jag mitt Ego, och om det ar "kvinnligt" eller "manligt" ma sa kvitta. Jag ser dom fa bekantskaper jag har pa samma satt, intellektuellt (Da det finns som sagt vissa fysiologiska skillnader).

Jag tänker sällan i banor om huruvida jag känner mig manlig eller inte. Däremot kan jag känna mig grymt nöjd med mig själv vid vissa tillfällen. Om det är jämställt med just manlighet är inget som jag reflekterat över, men det kanske är så.

Exempelvis när jag står på scen och spelar en fet, tung basgång så att det vibrerar i golvet och folk diggar det, så känner jag mig väldigt nöjd med mig själv. Men är det manligt?

När det gäller kroppsarbete och dylikt, så känner jag mig inte speciellt manlig som de flesta andra verkar göra. Jag tänker nog inte så stereotypt helt enkelt.

Fast förstås, om jag är i ett sällskap bestående av bara tjejer (förutom mig själv) och de vill ha en "manlig" synvinkel på saker och ting under en diskussion så blir man ju manlig vid just det tillfället förstås. Och ett av de få tillfällen då jag verkligen reflekterar över att jag är man.

Jag håller med dig i vad du säger, och det är intressant att se hur folk svarar.
Men jag tror att vi diskuterade det här lite tidigare i tråden och fiamedknuff svrade något bra om att det även fanns tillfällen där man kan känna sig stark och kvinnlig. Annars kanske det är dags att ge ordet "kvinnlig" en ny innebörd.

när jag knarkar !

eller det är kanske mänskligt eller vänta tror jag lärde mig på drogforumet att det är gudomligt

Lätt. Sitter och slöar i en soffa med armen stadigt runt en kvinna.

Jag känner mig faktiskt manlig när jag vågar erkänna mina brister och fel och att jag visar att jag inte tar mig själv på sånt jävla stort allvar. Sån där slapphänt, lat och "jag orkar inte bry mig att jag inte diskat på 2 veckor-attityd" får mig även att känna att jag är man. Oreda är manligt!

Känslan av att vara maskulin däremot, erhålls oftast genom tungt kroppsarbete, gymande eller när sötnosen kryper upp i famnen på en som en liten kattunge när man ska sova.

Sen håller jag med vad andra skrivit redan, när man som ensam kille umgås med en grupp tjejer som pratar om det vanliga ni vet: Killar, svek och make-up. I en sån situation känner jag mig också oerhört manlig, när jag bara sitter där avslappnad med en prilla under läppen och småler lite elakt åt de små livens triviala problem.

Sen går jag igång något oerhört på när tjejer verkligen är överdrivet feminina, typ när de trippar upp för trappan, flänger med håret, fnittar och fladdrar lite oskyldigt med ögonfransarna och tittar upp på en med stora ögon. Blir helt till mig då. Sen ska vi inte tala om högklackade skor.. som smattrar när de går fram på stan med en latte i handen och en handväska dinglandes under armen.

När min sambo tjatar på mig det får mig att känna mig manlig.

Känner mig manlig då flickvännen eller tjejkompis säger att hon känner sig trygg när hon/dom är med mig . självklart när man lyckats laga något.

finns fler saker fast har lite bråtom nu . får återkomma.

Jag känner mig manlig när jag är naken, och tittar ned, och upptäcker att jag har en penis.

Män har penisar. Alla andra illusioner om manlighet och kvinnlighet är bara förlegade sociala könsroller.

Man kan ju fråga sig vad som är värst, att leva i tron om att man påverkas av samhället eller att leva i tron om att det bara gäller andra.