Borde jag säga upp mig välbetalda jobb? (önskar flytta till ny ort under sabbatsår)

Hej FB.

Jag tog studenten 2022 och har därefter jobbat på en fine doning restaurang här i Sverige. När jag slutade skolan fick jag förfrågan att ta över ”ansvaret” i servisen då min kollega slutade. Jag svarade ”ja” men hade i tanken bara att vara där någon månad efter som jag ville ut och resa. Nu har jag jobbat där ett år efter studenten och snart 2,5 år sammanlagt.

På något konstigt sätt känner jag mig fast, jag har alltid velat flyttat till en annan stad och land och prova något nytt innan jag börjar plugga. Nu får jag mer än 260 kr/h utan ob och det känns som jag aldrig kommer få ett liknande jobb igen. Sen får jag också sån jävla ångest när jag spenderar pengar för att jag har jobbat så jävla hårt för det. Jag tror att jag är rädd för att prova något nytt och inte bli lyckligare, och då är allt förjäves.

Ni som har mer livserfarenhet vad säger ni?

Du pratar ju om att plugga. Då lär du få "liknande jobb" igen, om vi pratar hur mkt pengar du tjänar.
260*160=41600 per månad. Detta är ingen fantasisumma även om vi pratar netto.

1: Res.
2: Plugga.
3: Ta ett bättre jobb.

Glöm inte plugga, din svenska är tyvärr inte så bra.

Välkommen till livet. Det låter som att du trots allt vill vara kvar där.
Ångest för att "inte gjort något i livet" är du nog lite för ung för tror jag.
Jobba kvar där tills du känner att du är mogen för högskola.

Lyxproblem, du svälter bokstavligen inte ihjäl dig.

Va glad att du har ett jobb! Om du bara fick veta hur jävla många därute som måste bo hemma tills de blir 21-24 år och sedan leva på deltidsjobb eller försörjningsstöd.

41600 kr!!!!!!! Lyxproblem!

Alltså vad är det med dessa jävla flashback trådar!?

" Hej jag är 21 år och tjänar 39 000 kr som Restaurangchef, jag vet inte vad skall göra med livet!" Hahahah, jävla lyxproblem i rena Östermalm.

Vad menar du? Vi har gratis skola i Sverige, så exakt 0% "måste bo hemma tills de blir 21-24 år och sedan leva på deltidsjobb eller försörjningsstöd".
(D.v.s. om vi talar om normala friska personer. Det finns givetvis personer med mentala och fysiska handikapp, jag menar inte att elakt exkludera dessa).

Du har ett jävla lyxproblem!!!

Som ung fick jag vara höra att jag är efterbliven pga min diagnos! Jag levde på försörjningsstöd i fyra jävla år för att någon arbetsförmedlare inte sa som det var åt mig.

Det var psykiskt påfrestande att se alla andra reste halva jävla jorden och besökte 40 länder som 22-åring och var på alla fester medan jag fick sitta hemma och nöja sig med ett skrovmål då och då på Frasses och typ happypancake.

Jag har inte sagt att jag har några problem alls, så var det med den saken din arga fan.

Som jag sa - diagnoser undantog jag. Sverige suger på att hantera psykologiska problem, vad har det med tråden att göra?

Jätte bra lön. Jag skulle försöka spara pengar på sparkonto och köpa fonder/aktier för dem. Jag skulle vara försiktig med att börja plugga, hade inte pluggat bara för att man "ska". Utan endast plugga om det är något ag verkligen vill bli. De flesta kommer ha lägre lön än vad du har de första åren i alla fall.

Du kan ju alltid ta kortare resor och vill du åka längre har du ju semestern plus kan du ut obetald tjänstledigt.

Känns som du sitter på en bra position.

Min svenska är faktiskt väldigt bra. Detta är ett flashback inlägg inte en tenta.

Vad bra. Då har du än bättre förutsättningar.

Nu ska du nog ta det lite lugnt med uttalandena.

1: Fonder/aktier är som de flesta vet, just nu en jävligt dålig idé med en galet volatil marknad.
2: Genomsnittliga månadslönen för en nybakad akademiker är just nu 43.400 kronor.