Många konservativa låginkomsttagare står på miljardärernas sida, varför?

Jag förstår inte riktigt hur du tänker att jag tänkt.

Det jag ville förmedla är att det finns en grupp av NEETS som hade gynnats av att ta lågavlönade jobb som ett första steg för att få erfarenhet av jobb. När de haft det ett tag, så kan de använda det i ett CV när de går vidare. Det är som att klättra uppför en stege. De kunskaper de får på varje pinne på stegen gör nytta när de ska klättra uppåt.

Att det ser så dåligt ut i exempelvis svarta samhällen i USA beror på att de inte tillåts buda under vita fackanslutna arbetare. Det var detta som skedde i progressisivismen första era för 100 år sedan. Svarta byggarbetare konkurrerade ut vita arbetare genom att de kunde buda under de vita med en lägre lön. Då klev de vita in och stoppade den konkurrensutsättningen som de svartas arbetskraft utgjorde.

Än idag är det de progressiva (som har som sitt politiska arv från den vita arbetarrörelsen som stängde ute de svarta arbetarna från arbetsmarknaden) som saboterar - rent ut sagt - för de svarta genom sin politik av minimilön och bidragssamhällen, vilket resulterar i social utslagning och drogberoende och misär och kriminalitet.

Miljardärer är inte konservativa. De vill gynna miljarärer och trasproletärer som knarkare. Produktiva människor vill de hunsa och kontrollera.

Mina 2 cent brukar det heta

Inflationen.

Jag tänker uttala mig från mitt perspektiv som är grundat helt på Sverige.

Socialdemokratin har alltid sagt sig företräda arbetaren och därför har jag och många med mig ställt oss bakom dem. Jag var en stolt arbetare från arbetarsläkt som såg på din företagare och rika som utsugare.

Utan att gå in på detaljer, för det var ett stort pussel att lägga för en människa som mig som var hjärntvättad åt vänster från barnsben, så föll polletten en dag ned att arbetarrörelsen inte har intresse av att folk lyckas för då slutar dem vara arbetare och då är risken stor att dem slutar springa vänsterns ärenden. Jag insåg att det kollektivavtal som skulle ge mig en rättvis lön faktiskt höll mig tillbaka. Jag var fast i kollektivet. Jag som inte hade några sjukdagar alls värderades lika högt som Janne som sjukanmälde sig när han kände att han producerat lite för bra.

Jag som producerade maxtakt skulle ha samma lön som rökarna som lade 10 min i timmen på att göra sig sjuka.

Jag tog klivet över till tjänsteman och saker och ting blev lite bättre och friare. Helt plötsligt kunde jag ställa krav. Även om jag fortfarande är ganska inlåst pga lång uppsägningstid och annat så är det lite bättre.

Jag tycker man ska ha fri sjukvård och ett visst socialt skyddsnät men jag kan inte ställa mig bakom de trånga korridorer som råder i LO-borgen.

Det handlar väl om man är kollektivist eller individualist. Kollektivister ser sig som en del av ett kollektiv medan individualister ser sig som individer och tar avstånd från kollektiven. De kan förstås se en företagare, som som en som lyckats, utifrån sina egna egenskaper som individ.

Vad jag ser som mer förvånade är att facket ofta stöder företagen och inte medlemmarna. Vissa fack driver förstås försäkringsföretag och kanske ser det annorlunda. Men stridbara i arbetarnas favör, är de sällan och försöker väl även utesluta de arbetare som tillhör Sveriges största arbetarparti.

Men det som är mest fascinerande i dagens upp och nedvända värld är att vänstern står bakom världens rikaste män, mot arbetarna och arbetar för att gynna företagarna och missgynna arbetarna. De ser faktiskt arbetarna som sina fiender.

Det tycks mig som att utgångspunkten här är att den grundläggande politiska motsättningen i samhället är ekonomisk. Ekonomi är så klart betydelsefull, men det är inte den enda motsättningslinjen och för många är det inte ens den främsta. Låt mig förklara.

En företagare kan uppleva stora problem med att hitta lämpliga anställda, och ha upplevt problem med anställda med icke-svensk kulturell bakgrund där t ex kläder och beteenden skapar samarbetsproblem. Samtidigt kan en vanlig anställd uppleva att nya kulturella mönster på arbetsplatsen gör arbetsmiljön avsevärt sämre, och kanske börja se sig om efter ett nytt jobb. Arbetsgivaren och arbetstagaren, ehuru i olika ändar av den marxistiska motsättningen, har istället ett gemensamt intresse - få en fungerande arbetsplats, så att företaget går med vinst, kan anställa/behålla anställd som trivs på arbetsplatsen i tillräcklig grad.

Det kan rent av vara så, att företagarna och anställda alla anser att mycket behöver förbättras i Sverige, t ex Försvaret och Rättsväsendet. Då förenas de i dessa intressen, som traditionellt brukar anses som konservativa värden, och är beredda att bortse från att de befinner sig på helt olika ekonomiska nivåer och har andra beröringspunkter utifrån politiskt beteende.

Min slutsats, som möjligen är litet preliminär, är att Sverige (kanske också andra västländer) inte i särskilt hög grad går att politiskt analysera och förstå utifrån (enbart) ekonomiska synsätt, och där den marxistiska motsättningen mellan arbetsköpare och arbetssäljare är ett passerat stadium.

Man bekämpar inte fattigdom genom att bekämpa rikedom. Dessutom är det vänstern som står på miljardärernas sida idag. De absolut rikaste har insett att kommunism är ett bra verktyg för att låsa in positionerna där arbetare blir för evigt inlåsta i fattigdom och de själva helt ohotade på toppen genom att ge pengar=makt till en politikeradel.

Konservatism handlar om minimal stat och helt fri marknad, idag har vi istället kommunism, men bara för de rikaste. De rikaste delar på allt sinsemellan och pressar ner folket i allt djupare fattigdom. Se bara vad som händer i Sverige nu. X antal nya miljardärer senaste åren medans vanligt folk blir allt fattigare. Det är inte konservatism som gör det, det är extrem vänsterpolitik.

Knappast underligt eller ens ovanligt att man står för olika filosofier eller grundläggande saker utan att för den skull personligen begagna sig av dessa.

Att inte kunna se detta tyder dock på en viss grad av autism.

Jag tror de tror att just de ska kunna förverkliga den amerikanska drömmen. Således är de för extrem liberalism, trots att de rent statistiskt inte kommer gynnas.

Det är därför de kallas numera för cuckservativa.

Det är bara löjligt med alla dessa etiketter. Konservativa är mer liberaler än vad liberalerna är Och ingen lever utifrån sina egna ideal ändå. Allra minst religiösa tokar.

Varför går många miljardärer runt och leker socialister?

Det går emot deras klassintressen, eller så...kanske det inte gör det?

Genom staten kan man få kontraktgarantier nästan helt oavsett vilken kvalitet det är på vad man producerar, allt som krävs är lobbyism eller rentav korruption under bordet.

Några miljardärer därutöver känner möjligen lojalitet till ideal som går bortom deras egoistiska intressen

Arbetarklassen känner lojalitet inför liknande principer som ibland går bortom deras intressen. Så som romantiska känslor kring amerikanska revolutionen och de ideal landsfäderna stod för.

Utöver det så finns tydlig klassintresse i att vara emot storföretagens lönedumpning genom massimport av lågkvalitativa migranter. White fragility som borgarakedemiker kallar det...

Spelet är mer komplext i modern kapitalism än tydliga riktlinjer för vad som utgör ens klassintressen.