Har ni lagt märke till att konservatism är det nya "Punk-Rock"?

Trots att jag sympatiserar med din fokus på att högre kulturen först måste uppstå för att det du kallar för lägre kultur kan inspireras från "rätt källor" så tror jag att du gör ett fundamentalt misstag i din logiska resonemang. När du säger att exempelvis Gladiator tog inspiration (direkt kopierade Gerome i några scener) så ser vi två problem:

1.Vi har alltså redan tusentals år av inspirationskällor hos finkulturen så att det räcker för att skapa populärkultur som får genomslag i den breda folkmassan.
2.Det som Gerome står för behöver inte vara vad Gladiator står för, dvs: du kan kopiera det som passar dig för att skapa en estetisk stil och sedan får manusskrivaren skapa formen; det du exempelvis kallar för anti-autoritära budskapet i Gladiator. Det anti-autoritära budskapet kommer inte från Gerome, stilen kommer från Gerome.

Ifall de ville så skulle de ju rentav kunde ta Geromes klassiker från den arabiska slavmarknaden och omvända den till att beskriva vita slavägare som undersöker en svart slavinna, och därmed fortsätta skapa vit skuld hos sin publik, tvärtemot känslorna som väcks när man betraktar Geromes målning. Hollywood kommer aldrig att beskriva bruna/svarta som förtrycker vita, men de kan gott och väl inspireras av högre konsten som beskriver sådant för att sedan förvränga det till sin egen ideologiska projekt. Ungefär som du har varit inne på att Foucault och Derrida gjorde med Nietzsche; då de förvrängde hans moralrelativistiska filosofi 180 grader för att istället förorda den mest antihierarkiska dekonstruktionen av våra traditioner.

Som du själv säger så inspireras inte Hollywood överhuvudtaget av Warhol, Pollock och gänget som skapade konst som saknar historieberättande motiv. Många konstnärer som du hänvisar till som hollywoodianska inspirationer har rentav högermotiv, vi har därmed redan inspirationskällor att hämta för att bygga vidare en europeisk populärkultur.

Gladiator är perfekt hänvisning till vad hollywood gör när den vet vad den håller på med, då filmens motiv är just hur populär underhållning vrider och vänder på civilisationers öden. Trots att Gladiator hittar på en historia som aldrig skulle kunna ske i Romarriket, så var just dessa gladiatorspel en vulgär slags underhållning som hade enorm impakt för Romarrikets politik och kultur. Du skapar med sådan underhållning en vulgär tolkning av historiska moment som spelar större roll än den historieundervisning som barnen får i skolan. De må sova igenom historielektioner men det är omöjligt att sova sig igenom Gladiator. De hjältar som du skapar med sådan bred underhållning bär på den moral och karaktär som sedan människor vill härma, det definierar sedan rentav människors uppfattning om gott och ont.

Just Gladiator har nu inte en uppsjö av negativa karaktärsdrag som publiken tar efter, det finns betydligt breddare filmer (Gladiator var trots allt en R-rated barnförbjuden film) som subliminalt läxar upp människor i betydligt mer destruktiva budskap. Du kan skratta åt löjliga filmer som Avatar och se ner på dem, men du har där en vit snubbe som vänder sig bort från sin onda kultur och hoppar över för att slåss med förtryckta blåa naturvarelser för att till och med para sig och skaffa familj med en blå kvinna. Detta är den största succen genom tiderna i biljettkassan.

"Are you not entertained?" Säger vår machohjälte i Gladiator när han nästan ser ner på publikens dåliga smak i en scen, och hans pondus att vända sig emot hela arenan gör det hela bara mer underhållande för publiken som betraktar spektaklet (det bryter mot fjärde väggen och når biopubliken som också tycker att det är underhållande). Alla applåderar hans mod.

Just "underhållning" är en slags kategori i sig själv, och lika frånkopplad från "konst" som en boxare är från ballet. Nu är det givetvis så att många bra boxare har fått inspiration från ballet för deras fotarbete, men det betyder inte att helt andra attributer inte krävs för att man ska bli en bra boxare. Du kan som en Odd Nerdrum eller Ingmar Bergman se på dig själv som en större konstnär än en Ridley Scott, men det betyder inte att du kan underhålla människor så som Ridley Scott kan.

Frietz Lang tog du som exempel på hur Europa en gång utmanade hollywood, och jag kan inte med säkerhet säga, men jag tror att 30-talets publik ansåg att Gone with the Wind var mer underhållande än Metropolis, som fortfarande är för konstnärlig enligt egen mening. Både min farmor och min mormor såg flera gånger på Gone with the Wind som barn (då filmer spelades ett helt år ibland på bio), jag har inte hört någon som nostalgiskt minns då de såg på Metropolis som barn/tonåringar (möjligen Nosferatu?). Du tar här en sann europeisk auteur ( i detta fall ett par som tillsammans blir auteurer med en gemensam vision) som nästan enbart regisserar filmen med konstnärens egna höga konstnärliga ambitioner i åtanke (just som Tarkovsky medvetet lägger in en dödstråkig scen i början av sin film för att skrämma iväg "fel publik"). Hollywood är en industri, och har alltid varit det. En industri där en Ridley Scott överhuvudtaget bara är där för att leverera en produkt. Du kan lägga till en fotograf, en tecknare av storyboards, en scenograf, en manusskrivare, etc. - och få ihop ett lag som tillsammans har kapacitet att skapa massunderhållning. Därmed att jag inte kan likna Ridley Scotts konstnärliga inspirationer med Terrence Malick, då vi inte ens vet ifall Ridley Scott lånade från Gerome eller ifall det var hans fotograf som gjorde det.

Att kunna underhålla är en sport i sig, och vi har nog i Europa aldrig varit i närheten av USA när det gäller att utmärka oss i den sporten. Japanerna har däremot lyckats förtrolla våra barn och ungdommar med deras animes, mangas och tv-spel. De har slagit USA i specifika kategorier rentav. Den bästa underhållningen som Europa skapar är våra fotbollsligor, där en arena existerar för att nå en masspublik. Vad för budskap basuneras ut i dessa arenor som vi faktiskt styr? Antirasism och LGBT bombarderar oss ständigt trots att vi egentligen bara söker bli underhållna.

Nåja, jag skulle givetvis fröjdas ifall vi kan rädda den europeiska finkonsten från fortsatt kollaps, men när jag pratar om skapandet av bred underhållning så tror jag att vi måste vara medvetna om att man då plötsligt spelar i en helt annan liga. Visst kan man inspireras av en nyblomstrande finkonst, men man kan inte bli en bra boxare enbart genom att ha bra fotarbete.

Problemet med Europa är att allt har stagnerat här och det behövs en total kollaps för att en ny ära ska uppstå. Men vem fan vill ha en total kollaps.. svaret är ingen. Så då surrar vi vidare då.

Hollywood inspireras visst av konstvärlden, även det abstrakta och historielösa i den. Man kan se skillnaden som att Hollywood berättar historier om personer som försöker upplösa hierarki, form och identitet: personer som vill göra slut på historien/berättelserna. Konstnärerna försöker å sin sida att vara såna figurer: att själva nå någonting bortom berättande och mänskliga sammanhang. Konstnärsbiografin är kanske den mest typiska filmgenren i det kulturskikt som finns mellan den höga konstvärlden och det låga Hollywood: mellanbrynta filmer som lovprisar en Pollocks eller en Basquiats kamp för att avskaffa historierna, berättade på ett språk som även Hollywood-tittare kan förstå. Hollywoods rebeller har ärvt Warhols och Pollocks etos, men är lätt ompaketerade för en annan publik, och deras ideal rullas ut med lite fördröjning.

Feminism, homovurm, antirasism, grasserande narcissism m.m. tog plats i den lägre kulturen först efter att ha vunnit legitimitet på högre nivåer. Den publik som Hollywood är till för kan inte styra kulturen eller politiken i någon annan riktning än den som stakas ut över dess huvuden. Bara aktörer på en viss höjd, här i form av kreativitet eller kulturellt kapital, kan legitimera sådant som går stick i stäv med etablissemanget.

Metropolis har än idag stor påverkan på annan kultur, från högbrynt antiurbanism till lågbrynta musikvideor eller Osamu Tezukas japanska serietradition. Den har varit med och format det som "lyckats förtrolla våra barn och ungdomar". Jag förstår inte hur detta skulle motsägas av att Borta med vinden har setts av fler människor. Den tyska Metropolis har ett högertema om samhällssplittring och hjärtlöshet, Borta med vinden är vagt feministisk i linje med USA:s ideologi. Båda filmerna har satt en del spår i annan kultur, gradvis mer urtvättade och mindre intressanta för varje inspirationsled. Det kanske minst intressanta med Metropolis är t.ex. att den har påverkat Stålmannen: den bredaste judisk-amerikanska dräggkulturen. Vad nu denna jämförelse är tänkt att tillföra. Metropolis' genomslag försvinner inte för att en annan film existerar.

Om det finns en skatt av mer eller mindre obskyr gammal högerkultur som man kan jobba med så är vi tillbaka vid min första poäng. För att få en ny filmkultur måste man odla den från grunden, med annat ramverk än Hollywood, och låta det ta den tid det tar. Det måste ske proaktivt, inte reaktivt. Det måste framföras med vår egen kulturella grammatik, inte som pinsamt ommålade versioner av fiendens propaganda. Roel Reinés bästa stunder är f.ö. när han efterliknar nederländskt 1600-talsmåleri i några scener i Michiel de Ruyter. Detta sker dock lite påklistrat, inte som en del av en helhet, och därför blir det aldrig riktigt intressant.

Huvudtesen som jag drev var dock att skapandet av underhållning är en konst i sig, som närmast befinner sig i en annan dimension än skapandet av finkonst. Vi saknar förmågan att skapa underhållning i Europa (och vi har saknat det länge), därmed att unga även i Sverige konsumerar mer amerikansk och japansk kultur än europeisk kultur. Det finns några fåtal regissörer som Kubrick, Akira Kurosawa och en ung Francis Ford Coppola som lyckades stå med ena foten i båda världarma (konst och underhållning); därmed att Clockwork Orange, 2001, Gudfadern, Apocalypse Now och Sju Samurajerna lyckades bli monsterhits som i princip alla känner till innan de ens har sett filmerna. Jag försökte minnas någon europeisk film som på liknande sätt är av sådan karaktär men kunde inte direkt komma på någon (förutom möjligen Segio Leones americana-trilogi). I bästa fall lyckas vi skapa filmer som får kultstatus (och därmed når upp till 20% av de mest konstintresserade) som Gaspar Noe, Von Trier, Wener Herzog, osv.

Annars är det en rad olika extremt elitistiska filmskapare som satt färg på europeiska filmkonsten, som Bergman, Tarkovsky, Bela Tarr, Fritz Lang, Kieslowski, osv.

Att Metropolis har högertema var ju återigen inte något som hindrade den att inspirera populärare, mer underhållande kultur med vänstertema. Du tycker att det är pinsamt att inspireras av den du kallar fienden, men ifall du är medioker när det gäller något (som europeerna utan tvekan är när det gäller popunderhållning) så kanske du inte har något val än att åtminstone till någon grad lära dig av vad fienden gör rätt. Det gäller i princip alla tävlingar, så som romarna kopierade kartagos strandsatta båtar för att massproducera dem på ett sätt som Kartago inte hade kapacitet att göra, eller ryssarna och östfolk som kopierade de hästnomadfolk som terroriserade och förslavade slaver i massor för att skapa kossacker med kapacitet att krossa andra nomadfolk, för att inte tala om japanernas imponerande resa från isolerad medeltida nation till industriell makt genom att just skicka experter för att studera minitiöst och kopiera från fienden (för att sedan omvandla lärdomen till en japansk kontext).

Du undviker den brinnande kärnan i varför hollywood äger världen: nämligen, att de är mycket bättre än oss i skapandet av underhållning (inte konst, underhållning!). Det är enkelt att leka med tanken att underhållning och annan typ av "låg konst" är enkelt att skapa, men det är bara bevittna våra klumpiga försök till att skapa hollywoodianska episka rullar:
Arn, franska Asterix-filmerna, Roel Reines filmerna, Franska tecknade Ladybug, Un long dimanche de fianceilles, Crimson Rivers, italienska Pinocchio, franska skönheten och odjure, osv. - filmer med närmast hollywoodiansk budget men utan den underhållande x-faktorn och även medelmåttiga eller dåliga recensioner från både kritiker och tittare.
Serierna Casa de Papel och tyska Dark är de två europeiska popkulturfenomenen jag kan komma på som slagit igenom i hela världen. Möjligen även de gamla belgiska serietidningarna som Tintin, Smurfarna och Lucky Luke.

Gone with the Wind tog jag som exempel för att det var underhållande för den stora massan unga kvinnor som såg den om och om igen, Metropolis misslyckades totalt när det gäller underhållningsfaktorn. Det gör inget hur mycket den har inspirerat andra popkulturskapare, då de själva misslyckades i att nå en bred publik som då genom direktlinjen tillåts inspireras av dess högertema.

Du vill ha en ny fundament bestående av finkultur med högertema där popkultur kan växa sig starkt, men jag säger att du först måste ha kapacitet att skapa massunderhållning och utan det kan du glömma att få något inflyttande med massan. Jag säger därutöver att finkulturen med högertema redan existerar, det finns tusentals år av sådant i Europa.

Det finns en anledning varför många kulturmarxister som Gramci och Marcuse var besatta av popkultur och det som de kallade "kulturella hegemonin". Den kritiska medvetandet (som byter ut gammaldags marxistiska "klassmedvetandet") skulle uppnås just genom att infiltrera institutioner som skapar popkultur åt massan. Det är därigenom du socialiserar massan till nya normer, värderingar och trossystem. Gramci kritiserar just Marx för att vara för besatt i materialistiska mekanismer som leder till revolutionen, och att ha ignorerat hur kultur är med att forma massans värderingar. En citat som jag tycker mer eller mindre har slagit igenom från just Gramci:

"Socialism is precisely the religion that must overwhelm Christianity. In the new order, Socialism will triumph by first capturing the culture via infiltration of schools, universities, churches and the media by transforming the consciousness of society."

Du påstår nu att hollywoods manusskrivare och producenter själva har blivit sumliminalt påverkade att tänka som de gör av högre konst från Pollock och Warhol. Det är kanske väsentligt att i sådana fall fråga sig varför Pollock och Warhol just påverkade deras sätt att tänka, är nu inte högre konsten i sin tur under den teoretiskt kritiska tänkandet som uppstod i universiteten? Trotskyisten Greenberg väljer ju att Pollock ska vara "den store amerikanske konstnären", och han är i sin tur bara påverkad av de främsta marxistiska teoretikerna, och hela trädet av olika former av dialektisk tänkande som växt hela vägen från Hegel. Ser du något problem här? Jag menar att när du fokuserar på hur ideer sprids genom konst på ett sådant sätt så förlorar du lätt fokus, då liknande påverkan av den marxistiska ideologiska skolan likväl (möjligen än mer) existerar inom europeiska finkonsten (Mondrian, Picasso) och filmkonsten (Godard, Antonioni och liknande avant-garde regissörer), det finns inget säreget med att vänstern lyckats infiltrera just amerikanska finkonsten och därmed vulgära konsten.

Så för att återgå till din huvudtes att högre kulturen skapar historiens riktning och hollywood kan enbart ta efter det som skapas i den högre kulturen så skulle jag påstå att även ifall det är sant, så är hollywood (samt exempelvis popmusik) den enda spelaren som kan översätta högre kultur så att den når ut till massan. Jag skulle likväl påstå att hollywood har makt att välja och vraka mellan allt som högkulturen har att erbjuda, samt felöversätta ifall det ligger i deras intresse. De kan rentav göra en film av Celines "Resa till nattens ände" med vilka modifikationer som de nu än önskar ha med där. Ungefär som de har korrumperat alla Walt Disneys konservativa barnvänliga översättningar av Bröderna Grim och HC Andersen, till att göra remakes som är helt frånkopplade från huvudbudskapet i orginella berättelserna.

Även ifall du har rätt i att finkonsten påverkar individer som producerar populär underhållning att tänka så som de gör, så förminskar det inte mitt argument att vi för närvarande helt uppenbart inte har kapacitet att skapa populär underhållning i Europa. Detta är ju synd i dessa tider då hollywood skjutit sig själv i foten genom att sätta avant-garde budskapet som filmens huvudtema, istället för att låta det subliminalt finnas med i bakgrunden. Publiken smitter från biograferna, men det finns ingenting som kan fylla tomrummet.

Intressant om Svensk Film tappat komedigenren... de var stora en gång... tänker då på Lasse Åberg och Loffe främst som ju verkligen var folklig underhållning... Björn Skifs var stor, hans komedier är lite bortglömda. Så har vi Svenska Ord som mer var för akademiker, liksom Lorry-gänget.... de var lite smartare.

Åsa-Nisse! Edvard Persson! Alla pilsnerfilmer...

Killinggänget producerade väl en del som var bra, fyra nyanser av brunt var rentav en halvlyckad försök att skapa finkonst med humor.

Svensk film var fantastisk, men den slog väldigt sällan utanför Sverige, förutom i Norge då. Bergman är vår mest kände, och var även Trumps favoritregissör. Lasse Hallström regisserade amerikanska filmer. Ruben Östlund gör väl sina filmer på engelska han också? Du sa att Ruben kunnat driva med pk-folk, berätta mer. Har du sett Turist, är det en drift med en feg man?

Sveriges största kulturskatt för folk utanför Norden är vikingarna. Jag vet att när Björn Skifs band Blue Swede var i USA på 70-talet ville amerikanska arrangören att de skulle klä sig i vikingkläder.

Du tappar bort den politiska biten. Den amerikanska skräpkulturen pumpas ut som del av en mjuk makt, som finns för att understödja en internationell ordning som ytterst bygger på militär dominans. Filmerna görs ofta med européer på A-funktioner, många Hollywoodfilmer är samproduktioner med europeiska bolag och det görs även "Hollywoodfilmer" rakt av i Europa, t.ex. av franska Europacorp. Hollywoods bredd beror på dess attraktionskraft som uttryck för ett maktcentrum, inte på någon speciell teknik som vi européer inte förstår.

Europeisk och konservativ kultur, som förstår sig själv som sådan, har andra roller att fylla än att vara maximalt bred. Min poäng handlade då om att det är en fälla att fastna för mycket i det motkulturella: man måste också staka ut en framtid där vi krossar Hollywood/USA, inte bara reagerar på dess initiativ.

Att i det läget vilja producera bredaste underhållning för de minst betydelsefulla människorna är en felprioritering. Det blir varken motkultur eller proaktiv kultur. Det finns en inbyggd förlorarinställning här, som bubblar upp i dina inlägg, eftersom det såklart är omöjligt att göra uppblåst propaganda för en hegemoni när man själv tillhör oppositionen. Vi är inte i en situation där man gör jättelika propagandafilmer för att valla fårskockar. Det ska vi inte heller gräma oss över, i stället måste vi bli det självklara valet för den som inte är ett får.

Det stämmer att kulturmarxisterna ville åt universiteten, men inte att de ville ta över populärkulturen. De flyttade tillbaka sitt institut till Frankfurt för att de inte stod ut med den låga amerikanska kulturen. De såg ingen revolutionär potential i "kulturindustrin" och ville se den förstörd, och drömde med Marx om att alla i framtiden ska diskutera Goethe och Shakespeare i stället för att konsumera skräp. En omöjlig utopi såklart, men det är all jämlikhet.

Hollywood är hur som helst inte marxistiskt. I den mån marxismen är relevant i diskussionen är det genom dess roll som status- och identitetsmarkör i vissa kulturkretsar, inte som teori. Kulturmarxism har ibland bidragit med en jargong som det har varit prestigefyllt bland kulturknuttar att behärska. Det är relevant på så sätt att det för med sig en allmän jämlikhetssträvan i tänkandet. Där behövs det mer högbrynt högersnack som motvikt och alternativ.

De ultraliberala Disneyfilmerna är ju fiaskon. Hollywood gör där samma misstag som Roel Reiné: man kopierar fiendens kultur och gör ytliga justeringar för att ändra budskapet. Hollywood gör samtidigt många filmer och TV-serier som gör succé trots samma liberala budskap, eftersom de är mer helgjuten vänsterkultur.

Ingen har lyckats tvätta bort känslan av att borgerligheten har ballat ur när man ser Metropolis-inspirerade scener. Om någon försökte göra antirasism av den afrikanska delen i Resa till nattens ände skulle det bli pannkaka, alla skulle hata det.

Om du kunde avnjuta outsinliga mängder välgjord popkultur som är fri från woke och kulturmarxism, skulle du då bry dig om att kämpa för något? Handlar det bara om att någon har stört din konsumtion?

Oklart i vilken värld det på något sätt är punk eller motkultur att vara konservativ idag. De som är konservativa idag förefaller vara exakt samma människor som alltid varit konservativa, alltså de som känner sig hotade av alla sorters förändringar och inte vågar ta steget in i framtiden.

Har inget med kärnfamilj eller andra normala svenneideal att göra. Tvärtom är det många ”konservativa” som är otrogna slampor (syftar nu på både män och kvinnor) och skiljer sig till med jämna mellanrum. Sexuellt har jag också förstått det som sett många konservativa män lätt går in i den undergivna rollen.

Det är ett tag sedan?

Adorno hade svårt med masskultur och var en elitist i högsta grad, men Marcuse och Benjamin omfamnade den och trots att de såg deras tids popkultur som något som hindrar "kritisk medvetenhet" hos massan, så såg de potentialen att använda den för att uppnå kritisk medvetenhet.

But a far more subversive universe of discourse announces itself in the language of black militants. […] Thus, the blacks “take over” some of the most sublime and sublimated concepts of Western civilization, desublimate them, and redefine them. […] they are soul brothers, the soul is black, violent, orgiastic; it is no longer in Beethoven, Schubert, but in the blues, in jazz, in rock 'n' roll, in "soul food".

- Marcuse

Jag finner om och om igen att du delar kommunisternas syn på den "lilla människan", där det finns en liten platonsk elit som kan vrida och vända på människors psykologiska verklighet så som de vill, ifall de bara befinner sig i maktposition att göra just det. Det är inte undra på att du just gillar Metropolis, som jag överhuvudtaget mer känner är en slags marxistisk klasskritik än något som anspelar på högerteman så som du säger. Arbetare beskrivs i filmen närmast som något hämtad från Marcuses endimensionella man, zombies som vandrar in och ut ur fabriker utan att det finns någon antyddan på personlighet; de kan följa vem som än pekar åt vilket håll de ska marschera och vi behöver bara välja ut dirigenten till denna symfoni så att alla marscherar åt rätt håll. Jag måste säga att jag personligen finner Metropolis vara lite simpel i sin människosyn i futuristiska landskapet som presenteras, och uppskattar givetvis den magnifika scenografin (speciellt för sin tid), men kan inte se högeridealet som du påstår presenteras. Slutmeddelandet om att hjärtat måste medla mellan hjärnan och handen känns närmast socialdemokratiskt. Möjligen en sentimental snyft i reaktion av en deterministisk teknologi som marscherar framåt vad än någon har att säga om saken, ungefär som Tolkiens drömmande om pre-industriella eran. Jag ser därmed Fritz Langs dystopi som en konstnärlig triumf rent visuellt, men dess narrativ är simpel och följer nästan Marxs (inkorrekta) materiella determinism, där arbetare alieneras allt mer och blir allt fattigare i stora industriella komplex som styrs av en liten elit, den har lite kritik mot blodig revolution däremot som gör att den undviker att helt kategoriseras som marxistisk.


Jag köper sedan inte iden att hollywood existerar som någonslags förlängning av USAs militära makt. Kina kan möjligen idag utmana USA militärt enligt många bedömmare och är åtminstone en större handelsnation än USA med bättre relationer till "the global south" och Ryssland än just USA, men däremot så kan inte Kina överhuvudtaget marschera in som en kulturell supermakt i dessa länder, trots att de just nu spenderar rekordsummor i att producera sina egna episka cgi-tivolin. Kina förstår dock att det inte existerar någon "minst betydelsefull" typ av människa, och de är därmed väldigt måna om att åtminstone se till att agera som hypnotisör till sin egen befolkning, genom att delvis blockera hollywood samtidigt som man producerar filmer som på klumpigt sätt kopierar hollywood. Dessa filmer kan få upp till en miljard dollar (liksom de största amerikanska succeerna) bara på den kinesiska publiken.

Givetvis är inte hollywood marxistisk, men den bidrar tillsammans med popmusik att få människor att bli kritiskt medvetna, inte klassmedvetna. Den är därmed kulturmarxistisk; den bidrar till att vita människor känner skam inför deras historia av förtryck, och den utmanar heteronormen liksom framställer svart kultur som lite coolare (just potentialen som Marcuse såg i popkultur). Paradoxalt nog så är det nog genom "race-swapping" och "gender-swapping" som den skjuter över målet, och konsumenten blir för medveten om manipulation. Istället för att skapa "coola" svarta karaktärer i dess rätta kontext så känns en svart kung Arthur eller en 50 kg kvinna som enkelt fysiskt slår fyra muskelberg som forcerad och inte alls underhållande längre.

Vill du fokusera på högersnack som ska bidra till någonslags nytänk bland eliten så får det ju vara din prioritet. Jag tror inte på att kulturer alltid förändras uppifrån och nedåt, och tar ofta kristendomens erövrande av Rom som exempel på att en kultur kan börja förändras genom att dess lägsta kast anammar nya sätt att tänka, tills det så småningom bubblar upp till den högre kasten och slutligen hela vägen till kejsaren.

Det krävs bara en rik jävel för att förändra allt inom kultur också, och skulle vi ha en techgigant likt Elon Musk (men mer riktad åt den kulturella högern än klassisk anti-woke libertarian) som köper upp eller startar sin streaming kanal så skulle marknaden direkt hoppa över till den riktningen med tanke på hur mycket missnöje som riktas emot hollywood.

Skulle jag kämpa ifall jag fick "konsumera" vad jag gillar att konsumera? Vilken konstig fråga. Jag konsumerar just nu vad jag gillar att konsumera och jag har ingen emotionell koppling till olika typer av episka sagor som hollywood brukade producera. Jag är inte en sådan som gråter ens när min barndomstolkien ruineras av Jeff Bezos, det är i sig underhållande att se hur folket gör narr av en Rings of Power. Jag må inte vara så elitistisk som du är i förhållande till den underhållning som hollywood brukade stå för, för jag kan underhållas av en välproducerad Gladiator eller HBO-serie, men jag räknar inte det som av sådan värde att det är värt att vara drivpunkten bakom någon ideologisk kamp från min sida. Det finns en uppsjö av kultfilmer som har producerats senaste 100 åren för den sannerligen filmintresserade att se på, men min generations konsumenter är lata och de vill få nya monsterblockbusters från klassiker som de växt upp med.

Här finns potential för kritisk medvetenhet så som kulturmarxisterna brukade säga, men inte på det sätt som de tänkte. Jag talar om kritisk medvetande över hur publiken alltid har manipulerats av hollywoods narrativ, det har bara blivit för uppenbart på senaste tiden.

Vi svenskar kan likväl bli medvetna om hur vår media manipulerar oss, såg nyligen på nyproduktionen av Stockholm blodsbad på engelska och det ser ut att vara en lika klumpig historiemanipulation som den hollywood håller på med. Dessa klumpiga manipulationer med kvinnliga krigare och ickevita i historiska draman är av mer värde för att publiken ska få kritisk medvetande än ifall den var någorlunda välproducerad (med dolda små lögner här och var) som i Arn tempelriddaren.

Tja, jag finner att jag skrattar en del åt Ruben Östlunds filmer ändå. Han gör narr av dagens vänsterelit och deras dogmatiska syn på saker som de så enkelt överger när de krockar mot verkligheten.

The Square och Triangle of Sadness såg jag som i huvuddel narr mot en woke kapitalistisk elit, som söker dribbla mellan att vara en konsument elit och samtidigt babbla om en ihålig jämlikhetsideal från en ekokammare. Få deras värld att gunga lite så överger de genast trossystemet i handling.

Lite paradoxalt så är den mer renodlade marxistiska kaptenen på båten den enda sympatiska vänsterkaraktären som Ruben Östlund har presenterad.