Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Det du skriver gäller ju tyvärr ofta även föräldrar. Jag vet inte hur mycket ungar jag och min fru skjutsar runt till olika idrottsevenemang, eftersom deras föräldrar undrar om de kan få skjuts. Vi åker på alla matcher och tävlingar vi kan och några föräldrar till finns det väl som kollar på men det är långt färre än hälften.

Varför gör jag då det jo för det första för att jag älskar mina barn, för det andra för att jag tycker det är kul med idrott. För det tredje för att, det är inte ofta man får vara med sina lite äldre barn och se hur de samspelar med sina kamrater, här har man en av få möjligheter och den tar jag.

Jag gissar att många föräldrar & far/morföräldrar inte är så intresserade av barns idrottande/aktiviteter då det ju är barnen och inte de själva som står i centrum just under dessa timmar…

Känner inte igen mig alls i min egen situation. Båda mina föräldrar och min frus föräldrar hjälper oss extremt mycket. Ingen av dom är pensionärer än. Vi har utan tvekan fått mer hjälp än befogat och dom uppskattar sina barnbarn till tusen.

Sen hjälper det så klart att vi bor några minuter ifrån båda!

Kan bara hålla med… var på Ishockeycup i helgen, några fotbollens matcher på det. Det var otroligt dålig uppslutning av föräldrar. Har aldrig förstått hur man kan prioriterar bort det, när den tiden är så kort i livet då man får se sina barn utöva ungdomsidrott.

Nåja, jag hör ofta klagomål från "den andra sidan" också. Mor- och farmödrar som förväntas vara själaglada över att få "umgås" med sina barnbarn när det passar de vuxna barnen - för att dessa behöver barnvakt - och då förväntas ställa in allt de planerat. Helst bör de ständigt stå stand-by ifall något barn skulle bli sjukt och inte kunna gå till dagis ett par dagar (t.ex.), inte boka upp sig med något eget.

De vuxna barnen fattar inte heller alltid, att även om låt oss säga 65 år inte är lastgammalt idag, så är det ändå en ålder då många börjar bli trötta, behöver gå och lägga sig i tid och inte längre orkar med eviga nattningar med barn som inte vill sova, får ont i knäna och ryggen av att lyfta och bära omkring på barn, inte orkar springa ikapp vilda småbarn.

Jag tycker faktiskt inte att det ska vara ett tvång eller en plikt att passa barnbarn, mer än någon enstaka gång per år. Det ska vara en bonus för den äldsta och yngsta generationen att få umgås, men den unga, friska generationen däremellan bör underlätta och göra grovarbetet. Och direkta eller indirekta hot om att de äldre inte ska få träffa sina barnbarn alls om det inte är på de vuxna barnens villkor, är naturligtvis helt förkastligt.

Jag har aldrig upplevt det du säger. Mina föräldrar har alltid ställt upp och träffat barnen och varit barnvakt. Jag har oxå alltid klargjort att hos dem gäller inga regler för dem som omhändertagare av barnen. Dvs de får skämma bort barnen med godis och allt annat som de vill. Även svärföräldrarna har ställt upp trots att de bor 2,5 timmars bilresa bort, så nej, jag förstår inte vad du pratar om.
Kan det vara ett stadsproblem för er som bor i städer?

Idag betyder familjen ingenting för många människor, absolut inget alls. I dag är människor mer egoistiska t.o.m. mot sin egen familj.

Det är fruktansvärt och jag avskyr nutidens människor och hur synen på familjen har förändrats.

Dessutom flyttar människor oftare i dag än förr i tiden. Många barn är mer välutbildade och tvingas flytta för att få ett arbete som matchar deras utbildning och utbildning. Då träffas familjen inte så ofta.

Jag fick barn på 90-talet och hade aldrig problem med att få barnvakt. Jag och min fru bodde på samma ort och det var några minuter med bil till dem mor och farföräldrarna. De sa aldrig nej. De var pensionärer.

Jag har inga barnbarn 2 av mina barn bor inte på samma ort som jag. Men kan jag kommer jag att vilja träffa mina barnbarn och passa dem. ❤️

Jag träffade inte mina mor och farföräldrar.
Min farfar avled redan 1938 då var min pappa tre år. Min farmor blev dement ungefär när jag föddes.

Min morfar o mormor skilde sig på 50-talet de både inte på min ort. Jag träffade dem någon gång om året.

Vi lever tyvärr i en egoistisk och egenkär tid. Familjen är det viktigare en människa har. Men det kan ju vara så att man inte trivs med sin familj.