Uttrycket "bo hemma"

Att bo hemma är ju en ganska vedertagen förkortning för att bo hemma med föräldrarna.
När man säger att man bor hemma vet ju i princip alla vad man menar. Alla andra boendeformer kallas något annat.


När jag funderar lite på det så tror jag att det heter så för att "bo ensam" kan signalera att man saknar någon att bo med eller blivit lämnad, medan "bo själv" låter lite mer som "klara sig själv", "vara självständig" eller "själv är bästa dräng".

Ja. Och då vanligen, vuxna barn som egentligen kan / bör / borde ha flyttat till eget, men som fortfarande bor hos föräldrarna....

Det andra varianten är vuxna barnet, som bor i annan stad men besöker hemstaden, bor hemma hos föräldrarna ist för på hotellet, medan hanhon är i fd hemstaden.

Det är kanske ett eko ifrån "bo hemma"... Där bo hemma = bo hos föräldrarna, fastän man är fullt vuxen och har egna inkomster alt rätt till eget försörjningsstöd ifrån socialen...

Bo själv = ha egen lägenhet, inte längre bo hos föräldrarna.

Ja, många säger "när jag bodde hemma" när de menar då de bodde kvar i föräldrahemmet.
Då brukar jag alltid fråga "var bor du nu då?"

De språkpoliser jag känner stör sig enormt på att "folk" inte kan skillnaden på själv och ensam. I alla möjliga sammanhang.

Att bo själv är inget man man säga enligt sprokpoliser. Motsatsen till att bo själv skulle vara att någon annan bor åt en typ. Bo ensam är att ha ett singelhushåll.

Klippa sig själv är att man klipper sig utan hjälp. T.ex... Själv bryr jag mig inte så mycket.

Det används i allmänhet när man talar om ett specifikt hem, typ "Äldste sonen Arvid bor kvar hemma". I det gamla bondesamhället så skaffade man sig i allmänhet inte ett nytt hem när man flyttade hemifrån, utan blev inhyst någonstans där man jobbade tillfälligt. Jag tror knappast att en sjuttonårig dräng tänkte på sin drängkammare som sitt hem. Ett hem fick man när man gifte sig och fick barn som "bor hemma".

Det finns faktiskt kvar till viss del. I vissa samhällsklasser är det ju självklart att man pluggar på annan ort när man gått ut gymnasiet, och då behåller man i ofta sitt pojk- eller flickrum under studietiden, och då brukar man säga att man "åker hem", när man besöker föräldrahemmet på helger eller lov, även om man de facto har skaffat en egen lägenhet eller ett rum som man har som huvudsaklig bostad i flera år.
Jag skulle nog sträcka mig så långt som att det finns många som inte säger "hem" om sin egen bostad förrän de bildat familj.

Vilket jag tycker är jävligt löjligt. Skulle man koneskvent börja säga "ensam" i meningar där man idag säger "själv" för att beskriva enskildhet, så skulle det bli absurt.

"Vill du ha sällskap till affären?"
"Nej, jag går ensam"

"Behöver du någon partner till grupparbetet?"
"Nej, jag kan göra det ensam"

Utöver att det låter konstigt, så låter det också överdramatiskt och sorgligt. "Ensam" har en negativ klang som "själv" inte har.

Ja det beror på vem man frågar Vissa tycker det låter för jävligt att säga att de bor "själva"..

Säger man att "jag lagar maten själv" betyder det att det är jag som lagar maten och inte köper den färdig. Lagar jag mat ensam är det bara jag närvarande. Det är en skillnad som försvinner om ensam och själv betyder samma sak. Är man språkpolis så låter man inte sånt passera haha. Jag förstår skilladen men bryr mig inte direkt.