2006-08-01, 05:02
#1
Substans: Cubensis Mexican, torkad. Cannabis. Alkohol.
Dos: ca. 3 g. svamp, 0,5 g cannabis (Thai), 2 st öl (33 cl, Amstel)
Ålder: 20
Kön: Man
Vikt: 70 kg
Tid: Ca. 10 timmar
Beskrivning: Upp, ner och upp igen
Det här blir nog långt...bear with me!
Var ska man börja? Amsterdam, Red Light District. Syndens näste. En plats på jorden så insnärjd i sitt moraliska fördärv att det hade blivit mohikanfrilla och pang-pang betydligt snabbare för herr Travis Bickle om han hade kört sin taxi här på nätterna istället för New York. En plats där det går två kokslangare per turist och Dog Cumsuckers 47 anses vara material som lämpar sig för skyltfönstren.
Från början var vi tre resenärer, men när den pryde av oss lämnat sällskapet pga sjukdom i familjen hemma i Sverige fick jag och min aningen mer depraverade kompanjon fritt spelrum. Det dröjde inte länge förrän vi stod där i smartshopen och langade fram våra euros.
- Remember, the more you take - the stronger it gets!
- Yeah, we kind of figured...
Vi åt lite shoarmakebab och återvände till vårt spartanskt inredda rum på vandrarhemmet. Det dröjde inte länge förrän det första grammet svamp hade hamnat i käften. Till min förvåning, då jag väntat mig det värsta, så smakade det faktiskt helt ok. Jag skulle nog t o m kunna kalla det gott. Nåväl, jag bestämde mig för att rita lite medan jag väntade på att det skulle börja slå. 40-45 sega minuter passerar utan någon effekt, så jag bestämmer mig för puffa lite på bongen och släcka törsten lite. Ytterligare ca 15 minuter flyter förbi och nu börjar jag känna mig ganska mysig. Jag känner mig väldigt varm, men inte på ett obehagligt sätt, det liksom strömmade inifrån mig och det kändes lite som att jag sjönk in en aning i sängen. Ordet bekväm tycks summera känslan och det är precis vad jag skriver i mitt ritblock:
"Bekväm känner jag mig!"
I sann idiotanda och mot bättre vetande bestämmer jag mig för att käka upp resten av svampen samt tvinga min polare att göra samma sak...om jag är SÅ HÄR bekväm nu, tänk hur bekväm jag blir då, right? WRONG! Eller nåväl, till en början hade jag ju rätt. Jag började bli väldigt intim med mitt lilla ritblock och spenderade en hyffsad mängd tid på att rita en deformerad gubbe som vinkade med handen och spottade ut sina tänder. Bilden blev, även i nyktert tillstånd, riktigt tjusig. Där låg jag, ihopkrupen i hörnet av sängen. En enda stor luddig idiotboll tillverkad av 100 % myspys och fokuserade stenhårt på detaljerna i min teckning. Jag kastade förstrött en blick på min kamrat som låg på sängen i andra sidan rummet, han såg ut att dela mina känslor av bekvämlighet. Jag fick även för mig att han hade en judisk kalott på huvudet. Jag rullade runt en aning på sängen samtidigt som jag utbrast:
"Den som tar det här i syfte att lära sig något måste allt vara bra jävla dum i huvudet!"
Jag återvände sedan till ritblocket men det dröjde inte länge förrän jag började känns mig väldigt underlig. Känslan var lite svår att placera så jag vred och vände på mig en aning för att komma underfund med vad som var orsaken. Jag hade käkat svampen en stund innan min medbrottsling och har senare fått det återberättat att jag plötsligt blev blickstilla och stirrade framför mig med en synnerligen oroad och förvirrad blick. Skälet till att jag satt där och såg ut som en deprimerad orangutang blev min polare snart varse när svampen kickade upp en växel även på honom.
Nu färdades vi båda i vansinnets hastighet mot planeten Galen, liggandes i fosterställning med en monsun av kallsvett rinnandes nedför våra kroppar. Var jag befann mig och vad jag såg under dom här 4-6 timmarna av trippen är inte helt klart. Jag minns fragment:
* En distinkt känsla av 1700-tal (precis så abstrakt som det låter)
* Ljudet av barngråt
* Ljudet av Amsterdams kyrkklockor som spelar komplicerade melodier som börjar hacka allt mer desto djupare ner i mitt helvete som jag sjunker
Jag upplever det allt mer intensivt som att jag faller neråt i oändligheten i svindlande hastigheter. Jag ligger och spänner magen konstant då känslan är så realistisk, så fruktansvärt verklig att den inte gick att tvivla på. Vid det här laget är jag inte längre medveten om att jag har ätit svamp. Jag försöker desperat pussla ihop vad som hänt under dagen men finner att konceptet tid är väldigt förvirrande. Jag blandar ihop saker som hänt för fem timmar sedan med saker som hänt för tio år sedan. Eller har dom hänt...? Vem är jag egentligen? Vad är jag? Till slut tvivlar jag på att allt jag tror mig ha upplevt någonsin har hänt, allt som någonsin har existerat kanske är den här fruktansvärda känslan av förvirring och skräck och allt som återstår är en desperat önskan om att bli normal igen. Att komma tillbaka till verkligheten. Jag vet inte vad jag känner mig, men bekväm är jag fanimej inte!
Intensiteten går upp och ner och jag kan bitvis slita mig tillräckligt från min vortex av egodöd och ångest tillräckligt länge för att torka bort floderna av svett från pannan och desperat kolla vad klockan är på min mobil. Men tiden går så fruktansvärt långsamt, mellan vågor av intensiva hallucinationer som känns som dagar kan jag konstatera att det bara gått ett par minuter. Skräcken härskar. Nu är man inte så jävla kaxig längre, va?
Jag blir plötsligt medveten om att min polare, som även han legat i ett närmast komaliknande tillstånd av skräck, harklar ur sig att han måste spy och ramlar iväg mot toaletten. Det är svårt att med ord beskriva hur fasansfullt ljudet av hans försök att spy som ekade ut från toaletten lät i mina svampade öron, låt oss bara säga att det var obehagligt. Jag hör hur han slår på vattnet i duschen och vad som känns som en evighet passerar utan så mycket som ett pip inifrån badrummet. Jag börjar tro att min vän gått och drunknat i duschen så jag hasar mig upp ur sängen för att undersöka saken. Väl vid badrumsdörren blir jag stående, förstelnad av skräck. Det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle våga öppna dörren. Vem vet vilka fasor som lurade där inne i det starka gula skenet? Too much man. Too much. Jag bestämde mig för att lägga mig igen, mitt synfält rörde sig nu i vågor och det var svårt att navigera. Någon hade gjort omelett i mitt huvud och knäckt ett ägg för mycket.
Till slut återvänder min polare från badrummet och ramlar ner i sängen bredvid. Vi har båda kommit ur den värsta delen av trippen och kan nu studera dom mer "normala" aspekterna av en svamptripp. Konversationen blir minst sagt korkad. Det blir svårt att omvandla tankarna som susar omkring i fågelboet till meningar och så fort han inte förstår vad jag menar känner jag känslan av skräck komma krypandes igen. Sa jag något oerhört korkat nu? Vad babblar jag om?! Vi bestämmer oss för att hålla käften ett tag.
Jag började roa mig med att trycka på väggarna som då böjde sig. En väldigt märklig känsla då jag inte SÅG att dom rörde sig, samtidigt som det verkligen KÄNDES som att dom gjorde det. Samma sak gällde det mesta i rummet. Ett par batterier som varit på laddning blev fruktansvärt intressanta. Värmen kändes behaglig och man kunde böja på dom bäst fan man ville. Festligt! Det kändes verkligen som att vi var på ett helt annat plan än övriga människor i byggnaden och tanken på mänsklig kontakt skrämde uppriktigt talat skiten ur oss. Vi var väl medvetna om hur skeva i skallen vi var och ville absolut inte stå öga mot öga mot en "normie". Vissa försök gjordes att korsa barriären mellan vårt rum och vandrarhemskorridoren. Jag stack försiktigt ut huvudet och kollar försiktigt omkring mig men ljudet av fotsteg i trappen fick mig att slänga mig in igen och låsa dörren illa kvickt! I ren desperation beger jag mig till badrummet där jag undersöker mitt ansikte. Tjaaa, jag ser ju ganska normal ut. Om man bortser från att jag har två jävla bowlingklot till pupiller som stirrar tillbaka på mig i spegeln. Jag pillar med lite skit där inne och rör runt bland grejjerna som står placerade ovanför handfatet. Vad exakt tänkte jag inte riktigt på just då. Jag hasar ut, polaren hasar in.
- Hahaha vad faaaan?
- Vadå?
- Du har ju skrivit SOS över hela spegeln!
- Vi behövde ju hjälp! Vad skulle jag göra?
- Det finns massor av rimliga saker att göra! Att skriva SOS med tandkräm på badrumsspegeln är inte en av dom!
Lite dumma diskussioner följer. Jag konstaterat att vi borde införskaffa en barnpool till rummet men min polare påpekar att fuktskadorna på trägolvet förmodligen skulle bli dyra att reparera.
Vi bestämmer oss för att slå på lite musik och försöka återvända till verkligheten
Cock Sparrer - I Feel a Death Coming On
Åh nej du! Inte nu! Det är den typen av vibbar som kommer skicka oss tillbaka till den där andra galaxen!
DLK - När Kristoffer Spelar Flipperspel
MEN NEJ FÖR FAAAN!
Byter låt till lite DJ Screw som är lagom lugnande. Musiken låter verkligen så fantastiskt påtaglig. Som att man lyssnat på ett annat sätt hela sitt liv, missat den där sista dimensionen på något sätt. Dom sista timmarna av trippen spenderas till större delen i tystnad bortsett från musiken och fotstegen och rösterna i korridoren utanför som fick mig att göra nackvändnignar á la Exorcisten. Efter vad som framstår som år och jävla dar känner vi oss båda normala nog för att, äntligen, pröva på att sova...
Vi kände oss båda otroligt lättade dagen därpå då vi kunde konstatera att tiden numera förflöt i normal hastighet och att tanken på social kontakt med utomstående inte längre gjorde oss livrädda.
Dos: ca. 3 g. svamp, 0,5 g cannabis (Thai), 2 st öl (33 cl, Amstel)
Ålder: 20
Kön: Man
Vikt: 70 kg
Tid: Ca. 10 timmar
Beskrivning: Upp, ner och upp igen
Det här blir nog långt...bear with me!
Var ska man börja? Amsterdam, Red Light District. Syndens näste. En plats på jorden så insnärjd i sitt moraliska fördärv att det hade blivit mohikanfrilla och pang-pang betydligt snabbare för herr Travis Bickle om han hade kört sin taxi här på nätterna istället för New York. En plats där det går två kokslangare per turist och Dog Cumsuckers 47 anses vara material som lämpar sig för skyltfönstren.
Från början var vi tre resenärer, men när den pryde av oss lämnat sällskapet pga sjukdom i familjen hemma i Sverige fick jag och min aningen mer depraverade kompanjon fritt spelrum. Det dröjde inte länge förrän vi stod där i smartshopen och langade fram våra euros.
- Remember, the more you take - the stronger it gets!
- Yeah, we kind of figured...
Vi åt lite shoarmakebab och återvände till vårt spartanskt inredda rum på vandrarhemmet. Det dröjde inte länge förrän det första grammet svamp hade hamnat i käften. Till min förvåning, då jag väntat mig det värsta, så smakade det faktiskt helt ok. Jag skulle nog t o m kunna kalla det gott. Nåväl, jag bestämde mig för att rita lite medan jag väntade på att det skulle börja slå. 40-45 sega minuter passerar utan någon effekt, så jag bestämmer mig för puffa lite på bongen och släcka törsten lite. Ytterligare ca 15 minuter flyter förbi och nu börjar jag känna mig ganska mysig. Jag känner mig väldigt varm, men inte på ett obehagligt sätt, det liksom strömmade inifrån mig och det kändes lite som att jag sjönk in en aning i sängen. Ordet bekväm tycks summera känslan och det är precis vad jag skriver i mitt ritblock:
"Bekväm känner jag mig!"
I sann idiotanda och mot bättre vetande bestämmer jag mig för att käka upp resten av svampen samt tvinga min polare att göra samma sak...om jag är SÅ HÄR bekväm nu, tänk hur bekväm jag blir då, right? WRONG! Eller nåväl, till en början hade jag ju rätt. Jag började bli väldigt intim med mitt lilla ritblock och spenderade en hyffsad mängd tid på att rita en deformerad gubbe som vinkade med handen och spottade ut sina tänder. Bilden blev, även i nyktert tillstånd, riktigt tjusig. Där låg jag, ihopkrupen i hörnet av sängen. En enda stor luddig idiotboll tillverkad av 100 % myspys och fokuserade stenhårt på detaljerna i min teckning. Jag kastade förstrött en blick på min kamrat som låg på sängen i andra sidan rummet, han såg ut att dela mina känslor av bekvämlighet. Jag fick även för mig att han hade en judisk kalott på huvudet. Jag rullade runt en aning på sängen samtidigt som jag utbrast:
"Den som tar det här i syfte att lära sig något måste allt vara bra jävla dum i huvudet!"
Jag återvände sedan till ritblocket men det dröjde inte länge förrän jag började känns mig väldigt underlig. Känslan var lite svår att placera så jag vred och vände på mig en aning för att komma underfund med vad som var orsaken. Jag hade käkat svampen en stund innan min medbrottsling och har senare fått det återberättat att jag plötsligt blev blickstilla och stirrade framför mig med en synnerligen oroad och förvirrad blick. Skälet till att jag satt där och såg ut som en deprimerad orangutang blev min polare snart varse när svampen kickade upp en växel även på honom.
Nu färdades vi båda i vansinnets hastighet mot planeten Galen, liggandes i fosterställning med en monsun av kallsvett rinnandes nedför våra kroppar. Var jag befann mig och vad jag såg under dom här 4-6 timmarna av trippen är inte helt klart. Jag minns fragment:
* En distinkt känsla av 1700-tal (precis så abstrakt som det låter)
* Ljudet av barngråt
* Ljudet av Amsterdams kyrkklockor som spelar komplicerade melodier som börjar hacka allt mer desto djupare ner i mitt helvete som jag sjunker
Jag upplever det allt mer intensivt som att jag faller neråt i oändligheten i svindlande hastigheter. Jag ligger och spänner magen konstant då känslan är så realistisk, så fruktansvärt verklig att den inte gick att tvivla på. Vid det här laget är jag inte längre medveten om att jag har ätit svamp. Jag försöker desperat pussla ihop vad som hänt under dagen men finner att konceptet tid är väldigt förvirrande. Jag blandar ihop saker som hänt för fem timmar sedan med saker som hänt för tio år sedan. Eller har dom hänt...? Vem är jag egentligen? Vad är jag? Till slut tvivlar jag på att allt jag tror mig ha upplevt någonsin har hänt, allt som någonsin har existerat kanske är den här fruktansvärda känslan av förvirring och skräck och allt som återstår är en desperat önskan om att bli normal igen. Att komma tillbaka till verkligheten. Jag vet inte vad jag känner mig, men bekväm är jag fanimej inte!
Intensiteten går upp och ner och jag kan bitvis slita mig tillräckligt från min vortex av egodöd och ångest tillräckligt länge för att torka bort floderna av svett från pannan och desperat kolla vad klockan är på min mobil. Men tiden går så fruktansvärt långsamt, mellan vågor av intensiva hallucinationer som känns som dagar kan jag konstatera att det bara gått ett par minuter. Skräcken härskar. Nu är man inte så jävla kaxig längre, va?
Jag blir plötsligt medveten om att min polare, som även han legat i ett närmast komaliknande tillstånd av skräck, harklar ur sig att han måste spy och ramlar iväg mot toaletten. Det är svårt att med ord beskriva hur fasansfullt ljudet av hans försök att spy som ekade ut från toaletten lät i mina svampade öron, låt oss bara säga att det var obehagligt. Jag hör hur han slår på vattnet i duschen och vad som känns som en evighet passerar utan så mycket som ett pip inifrån badrummet. Jag börjar tro att min vän gått och drunknat i duschen så jag hasar mig upp ur sängen för att undersöka saken. Väl vid badrumsdörren blir jag stående, förstelnad av skräck. Det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle våga öppna dörren. Vem vet vilka fasor som lurade där inne i det starka gula skenet? Too much man. Too much. Jag bestämde mig för att lägga mig igen, mitt synfält rörde sig nu i vågor och det var svårt att navigera. Någon hade gjort omelett i mitt huvud och knäckt ett ägg för mycket.
Till slut återvänder min polare från badrummet och ramlar ner i sängen bredvid. Vi har båda kommit ur den värsta delen av trippen och kan nu studera dom mer "normala" aspekterna av en svamptripp. Konversationen blir minst sagt korkad. Det blir svårt att omvandla tankarna som susar omkring i fågelboet till meningar och så fort han inte förstår vad jag menar känner jag känslan av skräck komma krypandes igen. Sa jag något oerhört korkat nu? Vad babblar jag om?! Vi bestämmer oss för att hålla käften ett tag.
Jag började roa mig med att trycka på väggarna som då böjde sig. En väldigt märklig känsla då jag inte SÅG att dom rörde sig, samtidigt som det verkligen KÄNDES som att dom gjorde det. Samma sak gällde det mesta i rummet. Ett par batterier som varit på laddning blev fruktansvärt intressanta. Värmen kändes behaglig och man kunde böja på dom bäst fan man ville. Festligt! Det kändes verkligen som att vi var på ett helt annat plan än övriga människor i byggnaden och tanken på mänsklig kontakt skrämde uppriktigt talat skiten ur oss. Vi var väl medvetna om hur skeva i skallen vi var och ville absolut inte stå öga mot öga mot en "normie". Vissa försök gjordes att korsa barriären mellan vårt rum och vandrarhemskorridoren. Jag stack försiktigt ut huvudet och kollar försiktigt omkring mig men ljudet av fotsteg i trappen fick mig att slänga mig in igen och låsa dörren illa kvickt! I ren desperation beger jag mig till badrummet där jag undersöker mitt ansikte. Tjaaa, jag ser ju ganska normal ut. Om man bortser från att jag har två jävla bowlingklot till pupiller som stirrar tillbaka på mig i spegeln. Jag pillar med lite skit där inne och rör runt bland grejjerna som står placerade ovanför handfatet. Vad exakt tänkte jag inte riktigt på just då. Jag hasar ut, polaren hasar in.
- Hahaha vad faaaan?
- Vadå?
- Du har ju skrivit SOS över hela spegeln!
- Vi behövde ju hjälp! Vad skulle jag göra?
- Det finns massor av rimliga saker att göra! Att skriva SOS med tandkräm på badrumsspegeln är inte en av dom!
Lite dumma diskussioner följer. Jag konstaterat att vi borde införskaffa en barnpool till rummet men min polare påpekar att fuktskadorna på trägolvet förmodligen skulle bli dyra att reparera.
Vi bestämmer oss för att slå på lite musik och försöka återvända till verkligheten
Cock Sparrer - I Feel a Death Coming On
Åh nej du! Inte nu! Det är den typen av vibbar som kommer skicka oss tillbaka till den där andra galaxen!
DLK - När Kristoffer Spelar Flipperspel
MEN NEJ FÖR FAAAN!
Byter låt till lite DJ Screw som är lagom lugnande. Musiken låter verkligen så fantastiskt påtaglig. Som att man lyssnat på ett annat sätt hela sitt liv, missat den där sista dimensionen på något sätt. Dom sista timmarna av trippen spenderas till större delen i tystnad bortsett från musiken och fotstegen och rösterna i korridoren utanför som fick mig att göra nackvändnignar á la Exorcisten. Efter vad som framstår som år och jävla dar känner vi oss båda normala nog för att, äntligen, pröva på att sova...
Vi kände oss båda otroligt lättade dagen därpå då vi kunde konstatera att tiden numera förflöt i normal hastighet och att tanken på social kontakt med utomstående inte längre gjorde oss livrädda.
Femma!
