Hur hanterar vi smärtsamma förluster?

Hur hanterar ni smärtsamma förluster för det lag ni verkligen älskar?

Vilka är era smärtsammaste minnen från fotbollen?

Och, överväger glädjen när det går bra sorgen och smärtan vid förluster?

Själv kan jag hamna i ett tillstånd av total tomhet och depp som kan dröja sig kvar i dagar eller i värsta fall längre än så. Det känns också som att jag reagerar hårdare ju äldre jag blir.

Som ung brukade jag reagera med ilska mot det egna laget, spelarnas insats, mot en dålig domare som förstört allt eller mot motståndarlagets sätt att vinna. Det gjorde att smärtan släppte mycket snabbare än idag. Numera lever jag mig mera in i hur ont det måste göra för spelarna i laget. Har blivit mer blödig.

Mina två värsta minnen är herrlandslagets förlust mot Senegal 2002 i åttondelen och , såklart, straffsparkslöggningen för damerna mot Kanada i OS-finalen 2021. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om Caroline Segers ansiktsuttryck när den matchen var över.

Rent generellt så ligger väl damlandslaget i topp för mig när det gäller smärtsamma förluster men på pluskontot är att inget lag gett mig mer glädje. Det jämnar ut sig.

Jag brinner mer för min klubb än något landslag men som Hammarbyare är man lite grann vaccinerad mot smärta i samband med nederlag både på herrsidan och damsidan. Att förlora och åka ur serier utan att tappa hoppet om framtiden är en del av kulturen

Antar att jag öppnat tråden för att hantera min smärta över det som hände igår mot Spanien.

Uppåt sen framåt, varje dag, timme, minut och sekund. Som det står i den gode boken: ”Vi sörjer men inte som de andra”, fritt översätt från NT

"Det bästa med fotboll är att det alltid kommer nya matcher."

- Zinedine Zidane

Som med mina ex. Locket på och ignorerar att det ens hänt.


Sedan gråta och dricka alkohol.

Inse att fotboll är en sport och inget annat. Seriöst nu, unga barn blir könsstympade och du blir helt till dig av att ditt fotbollslag förlorade en match?

Känner igen det där lite fast för mig är det alltid värst när Sverige spelar. Fotboll och hockey framförallt, och när det går dåligt för Sverige där blir jag väldigt deppig och känner typ lite skam. Jag vill kunna vara stolt liksom över landslagen så jag går verkligen in för det när Sverige spelar i fotboll och hockey men även i andra sporter ibland också som t.ex handboll.

Klart du har rätt och jag är engagerad i många samhällsfrågor. Men jag tror , eller vet, att jag delar detta med stor sorg och stor glädje med många andra fotbollsupporters ( eller andra idrotter)

Ska inte heller överdriva det hela. Fotboll överskuggar inte hela mitt liv men är en viktig del av den

Många frågor, men generellt beror det väl väldigt mycket på motstånd och hur förlusten tillkom. Att förlora en viktig match mot ett sämre lag pga misstag eller domartavla är liksom tusen ggr värre än att förlora en oviktig match mot ett bättre lag.

Själv har jag väl bättrat mig med åren. Förr påverkades mitt humör under flera dagar utifrån lagets resultat på helgen före. Vid vinst mådde man bra och vid förlust mådde man dåligt, och det satt som sagt i någon halv vecka, tills man kunde börja kika på nästa match istället för att leva kvar i den förra.

Eftersom jag inte vill gå in på lag så kan jag inte ta upp ett exempel, men finns ett par händelser genom åren som slutat i en total tomhet och närapå depression. Värst är absolut när man vet att laget maxat och att chansen kanske aldrig återkommer eller i alla fall dröjer många år. Det känns värre att vara nära att vinna en titel än att förlora gång på gång och bli nedflyttade.

Men de där vardagsförlusterna har man lärt sig leva med, och de skakar jag oftast av mig på någon timme.

Om man håller sig till landslaget, så måste nog de värsta förlusterna vara Vitryssland och Senegal, båda 2002..

Tror egentligen inte det behövs några närmare förklaringar, men vi har alltså Kanada (ishockeyns hemland) och Tjeckien (regerande olympiska mästare samt de tre senaste årens världsmästare med Hasek som målvakt) i gruppen och vi vinner den samtidigt som Salo spelar alldeles lysande i mål..


"Dödens grupp" med Argentina (VM:s huvudfavoriter), England ("Svennis" och hans stjärnlag) och Nigeria (stornation i Afrika)..

Vi vinner gruppen och skickar hem Argentina redan i gruppspelet, sedan ut i slutspelet direkt mot Senegal (efter förlängning), som istället får möta Turkiet vilka vi hade ett mentalt övertag på sedan VM-kvalet..

"Turkarna" vinner förstås och tar sedan brons efter att ha förlorat mot Brasilien i semifinal, där kunde vi ha varit istället..

Bra inlägg.

Sen har saker en tendens att jämna ut sig också, man får tänka på det. När var det Argentina torskade mot Tyskland i VM med Messi i laget och Maradona ( ) som tränare, det var 2010 va? Fan inte kul. Sen typ samma sak 2014. Men. Så vinner de till slut och Messi-GOAT tar pokalen. Då blir förlusterna i det förgångna typ värda det. What goes around, comes around. Eller Nadals förlust i AO 2012, och sen segern 2022. Så jävla sweet. I fotboll håller man förstås på Sverige främst, men har man andra team också - som Argentina - har man liksom lite bättre chanser.

I dam-VM nu hade jag blivit jävligt besviken om Spanien åkt ut mot Sverige, men sån är idrotten. You win some, you lose some.

Har funtat på att starta en tråd om vilket resultat i idrott ni helst skulle vilja ändra. En match eller lopp, typ. För mig är det nog Nadal-Djokovic i finalen i AO 2012, men Sverige - Senegal ligger högt upp också (ska helst vara en tajt affär, annars kan man liksom låta Sverige vinna VM-guld i fotboll, eller för den delen Calle Halvarsson eller vad han heter vinna femmilen i OS). Antar att om man håller på Bayern Munchen så var det rätt tungt när de torskade en CL-final mot MU med två mål och vändning typ 3 minuter från slutet.

Annars, till TS: att kolla sig själv i spegeln och inse att det i slutändan är rätt jävla patetiskt att bry sig överdrivet mycket om vad ett idrottslag presterar. Lev ditt eget liv. Att ett "svenskt" landslag har framgångar innebär inte att du är bra, och att Messi scorar innebär fan inte att man själv inte är en pajas. Att kolla idrott är tyvärr i mycket hög utsträckning ett tidsfördriv, ett sätt att döda tid som du egentligen borde använda till bättre saker.

Tycker iofs inte att förluster är det jobbigaste oftast, iallafall inte i klubblag, då är det vinster som blir oavgjorda resultat i sista minuten. Där har jag många dåliga minnen, värst kanske är Daniel Arnefjords självmål mot Helsingborg 2006.

Varför är ”turkarna” inom citattecken?