Vänsterakademiker: "woke" leder till konservatism

Den traditionella marxismen fallerade ju i väst redan för länge sen. Det är mot den bakgrunden man ska se kulturmarxismen/västmarxismen som främst Frankfurtskolan skapade. Dock rör det sig alltjämt om marxism med sin analys av makthierarkier. Men man bytte ut proletariatet mot kvinnor, icke-vita och sexuellt avvikande samt riktade in sig på kulturen och den akademiska sfären. I väst har detta visat sig vara ett smart upplägg. Kulturen och den akademiska sfären ligger uppströms politik och ekonomi. Det gäller att förstå vad marxismen är för något egentligen. Inte en ekonomisk teori för det var bara ett verktyg för transformationen som Karl Marx valde. Tidigare i sin karriär var Marx faktiskt inne på att gå via kulturen istället.

Det finns en rationalitet i det här synbart sinnessjuka som PK och woke är. I alla fall om man förstår att det inte finns någon motsättning mellan finanskapitalism och marxism. Tvärtom syftar båda till att koncentrera kontrollen av resurser och skapa en massa av identitetslösa individer som lydigt producerar och konsumerar. Men det finns en bugg och bara en. Det krävs nämligen global kontroll vilket eliten i väst misslyckats med att uppnå. Nu står västvärldens universalistiska idé mot Rysslands och Kinas partikularistiska. Helt inkompatibla och risken är stor för en våldsam kraftmätning.

Har ingen lagt märke till att Susan Neiman är en judinna? 👃 Att ta råd av och lystra till judiska "filosofer" är ungefär lika behjälpligt som att baka in arsenik i sina havrekakor.

Om du säger det så, men vilka upplysningsideal var det som du syftade på?


Att klassificera Foucault som vänster är rätt oproblematiskt, men hur kommer det sig att du så kategoriskt och nästan bara i förbifarten kan säga att Nietzsche är höger?

Det är ett återkommande inslag i ditt resonemang där du slentrianmässigt attribuerar politisk inriktning eller attityd till filosofer rent hux flux.

Det var väl inte heller vad Neiman påstod. Däremot påstod hon att vänsteranhängare kommer lämna vänstern pga woke, vilket är just vad som händer idag.
Vid skolvalet förra gången blev högern första gången någonsin större än vänstern. Inte osannolikt är det woke som skrämt bort ungdomarna från vänstern.

Jag har givetvis märkt det och hon tar själv upp det, implicit, när hon klagar på att wokarnas jakt på egen offerstatus devalverar förintelsen. Det gör hennes åtagande mer intressant. Hon fruktar en tendens inom woke som är dålig för judar - och i reaktionen emot woke, som inte alls måste ta den universalistiska och progressiva riktning som hon och Jordan Peterson förespråkar. Det kan rent av bli judarna som får skulden för wokismens övertramp: mycket av det antivita tankegodset går att tolka som judiskt agg mot européer.

Här är det som sagt viktigt att konservativa inte fastnar i den dikotomi som erbjuds mellan woke och liberal woke-kritik. Man måste ha en egen kritik, som tar hänsyn till personer som Neiman i betydelsen att man läser av dem, men inte köper deras problembeskrivning. Ha i stället ett öppet sinne och kolla upp de saker som anti-woke-vänstern pekar ut som hot mot sig själv. Det kan finnas något där som är användbart för oss, eller som åtminstone kan ställa till det för judar och liberaler, och tvinga dem att allokera om resurser som annars skulle ha lagts på att jaga oss.

Vidare tycker jag att Neimans bok är intressant eftersom den är riktad till vänstern, till skillnad från Petersons projekt, som syftar till att tygla högern. Ändå verkar det främst vara den falska "högern", Peterson-högern, som gillar hennes bok. Det kan betyda att hennes försök att tygla woke-vänstern har misslyckats och att den förblir farlig för henne. Om konservativa också kan undvika att bli tyglade så ligger hon illa till, då har vi henne från två håll.

Det Neiman tar upp är i första hand upplysningsfilosofins tro på en universell mänsklighet (krockar med ett tillskrivande av åsikter utifrån härkomst, kön och sexuell läggning), att rättsprinciper kan stå över mänskliga egenintressen (krockar med analyser där rättsväsendet alltid står i någons tjänst) och möjligheten till framsteg (krockar med en syn på maktkamper som något som ständigt pågår, och progressiva rörelser som i sig uttryck för partisk maktkamp).

När jag slänger mig med höger och vänster är det i regel i den mest grundläggande betydelsen, där vänster betyder bejakande av jämlikhet och höger bejakande av hierarkier. Det går givetvis att komplicera ytterligare och filosofier och ideologier kan spreta åt olika håll beroende på situation.

Det finns ett omfattande material som placerar Nietzsche till höger, vilket är mycket lätt att göra utifrån hans klart aristokratiska utgångspunkter. Allt i Nietzsches tänkande är vertikalt: det finns vilja till makt, övermänniskor och slavmoral som alla handlar om ett uppåtsträvande, och det värsta som finns är att bli "den sista människan", som har planats ut och är extatisk över att stå stilla på botten. Sedan var Nietzsche såklart okonventionell för sin tid och har inspirerat en omfattande vänsternietzscheanism, som är en av de viktigaste grunderna för woke-vänstern. De intelligenta, faktiskt inflytelserika bland de woka brukar vara medvetna om motsättningen mellan Nietzsches egna slutsatser och de vänsterläsningar de gör av honom.

Nietzsche's critique of modernity has fascinated thinkers on the Right and Left — but in its essence, it belongs to the Right.

...

It's no coincidence that Nietzsche and Heidegger only began to acquire an avid radical readership in the mid- to late twentieth century, when the traditional leftist project had begun to seem like a pipe dream destined to end either in Stalinist perversion or Thatcherite defeat.

https://jacobin.com/2019/01/neitzsch...iner-far-right

Nietzsche ridicules the vulgarity of the liberal-capitalist order, dismissing it as a society of mediocre "last men" (of a kind who would treat the arrival of the next iPhone like an event of religious significance). Leftist interpreters of Nietzsche, like Terry Eagleton and Theodor Adorno, heartily agreed. Following Nietzsche—with plenty of Marx in the blend—they railed against the inhuman and stultifying effects of consumer societies and the culture industry in producing masses of one-dimensional drones, passively indifferent to their domination by capital.

https://areomagazine.com/2020/08/19/...ietzscheanism/

My two-volume project Nietzsche's Immoralism and Politics After Morality attempts to critically reconstruct a Nietzschean left politics. The premise may sound outrageous. How could Nietzsche possibly be useful to the left? After all, he was a "radical aristocrat," a vehement critic of every kind of egalitarianism.

https://www.palgrave.com/gp/blogs/hu...-miyasaki-blog

Om man sedan ska gå djupare i Nietzsche finns det ett nyanserat mottagande där man analyserar hans komplexa förhållande till upplysningen, som han både förkastade och använde som kritik mot den själv. På så vis kan han förstås lika mycket som en motupplysningsman/konservativ som en självhatande upplysningstänkare. Om Nietzsche legitimerade ett hierarkiskt högertänkande genom att vända vänsterns kritik mot vänstern själv så kan framväxten av en Nietzsche-influerad woke-vänster förstås som att vänstern håller på att förgöra sig själv.

Är den höger eller vänster? Jag skulle säga att det är en klurig blandning, ett eventuellt hopplöst försök att vrida högerstoff åt vänster. Att kritisera woke från en konservativ utgångspunkt är därför något helt annat än att göra det från liberalt håll. Liberaler och judar som Jordan Peterson och Susan Neiman är upprörda just över de konservativa influenserna. Vänsterambitionen i wokismen har de inte samma problem med.

Hon säger även att woke-ideologin i sig leder folk åt höger. Detta eftersom den utgår från högerpremisser i sin kritik, och i praktiken har gjort sig av med flera av vänsterns grundpremisser.

The intellectual roots and resources of wokeism conflict with ideas that have guided the left for more than 200 years: a commitment to universalism, a firm distinction between justice and power, and a belief in the possibility of progress. Without these ideas, Neiman argues, they will continue to undermine their own goals and drift, inexorably and unintentionally, towards the right. In the long run, they risk becoming what they despise.

Jag köper inte det där fullt ut, men det är sant att woke ställer till det för vänstern. Dels genom estetik, pinsamt beteende och kvävande värdegrunder, som mycket väl kan stöta bort unga människor. Dels genom att det underminerar en tidigare framgångsrik passivisering av högern. Om vi angrips politiskt utifrån vår identitet, hur kan vi då låtsas som om identitet inte har med politik att göra? Om inga andra grupper behöver anpassa sig till jämlikhetspladdret så får man anta att det är handskarna av som gäller nu. Teorier om vithetsnormers förtryck av svarta kroppar kanske var spännande när antikolonialism handlade om exotiska platser, men nu har världen krympt och kommit alldeles för nära.

Att kalla Nietzsche för konservativ är ganska svårsmält. Finns det någon tänkare som jag skulle definiera som omöjlig att kategorisera så vore det just Nietzsche. Självhatande upplysningstänkare är ju däremot en ganska så bra definition. Men han går ju så mycket längre tillbaka tillbaka i tiden med sin dekonstruerande hammare. Socrates är roten till hela metafysiska kuppen mot verkligheten, och synden han gav upphov till var att sätta sanningen och skepsism på en piedestal. Nietzsche blir den ultimata skeptikern som ifrågsätter till och med skepsismen och "varför sanning? Varför inte illusioner istället?".

Han är definitivt pro-hierarki, men detta är inte direkt konservativt ifall det inte är kopplad till att behålla religiösa och aristokratiska hierarkier. Den moraliska anarkism som han skapar med sin filosofi (och förutser) är också allt annat än konservativ. Att säga att konservativa är hierarkiska och progressiva jämställdister så är ju givetvis Nietzsche konservativ utifrån enbart denna variabel. Däremot så är det intressanta kanske vilken typ av hierarki som Nietzsche förordar, och här så lovordar ju Nietzsche Napoleon och Julius Cesar, figurer som kan genom ren viljekraft ändra på alla konservativa hierarkier och praxis som existerade innan dem. På så vis är han en revolutionär, men inte nödvändigtvis en radikalkonservativ då han inte bryr sig det minsta om att bevara det gamla. Livet kan aldrig stagnera för då upphör det att vara liv, allt måste ständigt vara i rörelse och ständigt växa.

Man kan säga att Nietzsche är för en ny slags historiens riktning där nya spirituella hierarkier ständigt skapas utifrån ruinen av gamla stagnerade hierarkier och trosystem. Hans sökande efter sätt att transcendera alla tidigare värderingar lyckades han inte riktigt utföra i sitt korta liv, så ifall man läser Nietzsche är det enkelt att man känner sig vilsen i ett landskap där alla vägar och broar har bränts och det finns ingen tydlig väg framåt genom verklighetens djungel.

Vänstern har tagit över facklan och använder Nietzsche för att bränna det förflutna (exempelvis Foucault) och äldre hierarkier och använder som axiom att det som vi väljer vara sant (i en värld där alla sanningar har dekonstruerats) är det som är bra för nuvarande hierarkiernas offer, något som Nietzsche antagligen skulle håna. Hans egen axiomatiska "vilja till makt" har betydligt djupare rötter i naturen och därmed så är den en mer evig sanning.

Foucault och Derrida säger att allt handlar om makt och därmed måste vi syna makthierarkier, och Nietzsche skulle nog skaka på huvudet åt det för sådan metafysisk skepsism mot världslig makt är bara ett verktyg för att överföra makten åt nya dialektiska prästerskap, de som inte är kapabla att få kulturer att blomma.

När Nietzsche säger att allt handlar om makt så innefattar det (speciellt) metafysikerna som låtsas stå utanför det världsliga hjulet, och Nietzsche förordar att vi istället lovsjunger viljan till makt och skapandet av ständigt nya hierarkier, snarare än att låtsas vara ickelevande väsen vars tankar är rena matematiska beräkningar om den bästa av världar i abstrakta dialektiska landskap.

Jag skulle nog kalla Nietzsche för alt-progressiv (progressiv åt motsatt riktning men inte tillbaka i tiden).

Nu betecknade väl Nix-registret Nietzsche som höger i första hand. Begreppet konservativ är ju lite knepigare och jag ser inte burkeanska mainstreamkonservativa som särskilt höger. Där måste väl sägas att just jämlikhetstanken är den som främst separerar vänstern från högern. På rak arm vet jag ingen annan tänkare som lika tydligt och på djupet förkastat jämlikhetstanken som Nietzsche.

Det är intressant att notera vilka grupper som främst blir nervösa av Nietzsche. Därför är det fascinerande att den moderna vänstern försökt att inkorporera delar av det nietzscheanska tankegodset som i sin tur inspirerat till wokefenomenet. En judinna som Neiman förstår så klart att Nietzche är rena giftpillret för vänstern. Rent teoretiskt är det väl här möjligheten för konservativa återfinns. Att man kan flytta fram positionerna för att vänstern förstörs inifrån. Men huruvida dagens konservativa verkligen har förmågan att utnyttja det här är en annan sak. Jag förhåller mig något avvaktande. Eftersom merparten av dagens konservativa i så fall skulle behöva ta ett rejält kliv högerut.

Nietzsche går att placera i en motupplysningstradition, med föregångare som Vico, Hamann och Bonald, som även är konservatismens ursprung. Han passar in i en konservativ motrevolutionär tradition, som besvarar vänstern med en egen revolutionsanda i en annan riktning.

Till skillnad från de ursprungliga konservativa i Frankrike och Tyskland försökte han inte kombinera sina ståndpunkter med kristendom, men hans förnuftskritik har paralleller till äldre resonemang om det irrationella språk som Adam och Eva måste ha talat med Gud innan de åt av kunskapens frukt. Hans makroperspektiv gjorde honom ointresserad av frågor om kunglig successionsordning, men inte den makt och auktoritet som successionsordningar är uttryck för.

Han trodde inte på någon institutionell restaurationism - att det skulle finnas något särskilt värde i att klänga fast vid institutioner som har gått ner sig och tappat stinget. Men det går inte att reducera konservatismen till att betyda restauration. Även Bourbonrestaurationen rättfärdigades med ett mer allmänt försvar av auktoritet och hierarki, vilket blev kärnan i det konservativa tänkandet. Det är därför inte orimligt att förstå woke-vänsterns kritik mot liberalismens förmåga att upplösa hierarkier, som är hämtad från Nietzsche, som en fundamentalt konservativ kritik.

Jag håller så klart med om den synen på Nietzsche och konservatismen. Men jag har ju sett hur obekväma burkeanska konservativa blir så fort Nietzsche kommer på tal. Jag tror tyvärr att merparten av de som kallar sig konservativa i väst inte kommer att förstå hur de ska utnyttja det här mot vänstern utan istället nicka instämmande när sådana som JP lägger ut texten. Mer österut och närmare bestämt i Ryssland är det emellertid en helt annan sak. Genom Dugin har Nietzsche men även Heidegger blivit relevanta för en högerkonservativ attack mot vänstern i väst.

Nietzsches kritik mot kristendomen går så djupt och är så fundamental för hans filosofi att han aldrig fullt kan anammas av kristna konservativa. Kristendomen är källan till all europeisk egalitarism, och det var inte som om upplysningen var början av jämställdstänkandet i Europa, den hade mycket djupare rötter i det som hade blivit del av själva folksjälen i Väst. Att få konservativa att acceptera att själva kristendomen är slavmoralens frö kan vara svårt, och likaså är det svårt för ateistiska upplysningsidealister (både marxister och liberaler) att acceptera att de inte har växt fram ur kall logisk tänkande utan som en naturlig arvtagare från den ursprungliga kristna moralvärlden.

Jag antar att kristen tänkande aldrig kunde utvecklas till något annat än just sekulär egalitarism i takt med att gutenberg säkerställer en demokratisering av information (och då speciellt bibeln) och då skalar man av monopoliseringen av information om Guds vilja som ägs av katolska kyrkans filosofkungar. Kristendomen var Socrates till pöbeln tycker jag mig komma ihåg Nietzsche nämna, och då så når kristendomen på riktigt till pöbeln enbart genom Gutenberg.

I sin essens så vänder ju kristendomen sin rygg mot det världsliga och ser bara synd i alla typer av starka individer som tar sig fram i livet genom hierarkiska system, då alla hierarkiska system vilar på att man utnyttjar andra människor till olika grader. Då det är omöjligt att rasera hierarkier (det är det mest naturliga som finns när man betraktar naturen) så behövde kristendomen förhandla med verkligheten, och till och med förlika sig med krig och andra ickekristna aktiviteter (speciellt i konflikt mot islam som är en krigarreligion).

I och med Gutenberg och Martin Luthers revolution så demokratiserades dock kristendomen till den grad att alla tydligt kunde skapa en personlig koppling till just den egalitära kärnan i kristendomen som katolska kyrkan mestadels försökte hålla hemligt. John Locke och Immanuel Kant var djupt kristna och den nya moralsystem byggt på logik antog tillslut kristna axiom där alla människor har samma rätt till dignitet och utifrån det växte deras träd av deduktiva slutsatser.

Just att Nietzsche överhuvudtaget inte tycker att det varesig är önskvärt eller möjligt att få trädet (upplysningen, guds död) att återgå till fröet (kristna europa) får honom att stå i motsatsförhållande till både kristna radikalkonservativa rörelser eller mer liberalkonservativa rörelser. Det alternativa revolutionsandan som han inväntade kom aldrig av sig, möjligen för att du närmast behöver en ny religion att uppstå från askan från det gamla för att ändra på hela samhällets moraliska grunder. Allt vi har kvar är en ständig sekulär vulgarisering av kristna moralen, där alla vill spela offer för att i princip likna guden som korsfästes. Offret har ju alltid rätt sägs det, en tanke som skulle få antikens romare eller greker att hånskratta.

När en idéhistorisk novis bläddrar i tråden och applicerar höger och vänster i den grundläggande betydelsen av vänster som ett bejakande av jämlikhet och höger som ett bejakande av hierarkier (Nix-registret), så kommer man att tänka på Aten och Sparta som dessa beskrivs av Thukydides i redogörelsen för det peloponnesiska kriget. Sparta som en mer hierarkisk stadsstat, en militäristisk oligarki med stor klasskillnad mellan spartaner och slavar, och mindre makt och frihet hos kvinnor än i det demokratiska, självsäkra och moderna Aten.

Om man använder detta som modell för att se moderna liberala demokratier (Väst) och jämför med auktoritära länder som Kina och Ryssland, så är de liberala demokratierna atenare och auktoritära länder spartaner. Ryssland och Kina likt Sparta som en mer traditionell, militärisk stadsstat, medan USA som Aten en demokratisk och kommersiell stadsstat. USA påminner om Aten och och verkar ha Aten som en förebild med sin överlägsna självsäkerhet, militära suveränitet och största sjömakt. Sparta vann kriget över Aten.

Liknelserna slutar ungefär där. Hela spartanska samhället hade stenhård militär utbildning från barnsben och de hade en konstitution som i princip beakade att ingen skulle leva i lyx (inte ens kungen) och spartanerna hörde bara till 10% av befolkningen i territoriet som hade 90% slavar, men enbart spartanerna slogs och gick igenom krigsträningen (likaså hade alla rättigheter som tillkom krigarklassen). Detta står i motsatsförhållande till Ryssland där i princip enbart pöbeln går igenom värnplikten och medelklassen och eliten mutar för att undvika militärträning, ryska oligarkerna har noll lojalitet till nationen och plundrar pengar som sedan hamnar i utländska bankkonton (otroliga summor som nu gått förlorad).

De två kungarna i Sparta var i princip generaler (en som skickades för att kriga vid slagfältet och en som stannade hemma) och de hade otroligt begränsad makt. Sparta var faktiskt en slags aristokratisk demokrati där åtminstone eforen (parlamentet) valdes av alla elitspartaner (dvs inte slavarna) och sedan fanns en senat med äldre visemän (gerusia eller något hette det). Det står i motsatsförhållande till Rysslands traditionella tsar-roll som står över allt och alla, med en klass oligarker som mutar sig in till tsaren för att få landets rikedomar. Hela spartanska samhället var tvärtom byggt för att inte korruption av sådan slag skulle kunna existera, något som fick många av atens filosofer att se sparta som en föredöme snarare än Atens demokrati som var fylld med korruption, och själva drivkraften i samhället var ofta kommersiella elitens korruption. Att vandra in i Sparta var som att vandra in i en slags värld fylld med perfekta mönstermedborgare för många filosofer, där alla var fyllda med dygd och fysiskt perfekta (ofta en huvud längre än atenare tycker jag mig komma ihåg en filosof nämna). Alltså motsatsen till att vandra in i dekadenta Ryssland fylld med massa prostituerade, hiv-smittade, neddrogade, och feta korrupta oligarker som kör igenom gatan i deras lyxbilar, etc.

Medan Ryssland är världens mest materiellt ojämlika nation så var faktiskt spartanerna fullt materiellt egalitära och deras kung hade inte rätt till mer än soldaterna som han stred tillsammans med. Egentligen hade de en direkt anti-materialistisk ideologi och ansåg att materiell bekvämlighet korrumperar och därmed var det ofta kvinnorna som ägde husen och gårdarna (och likaså döttrar som ärvde vidare den). Så jag vet inte riktigt hur du får till det att kvinnor hade mindre frihet och makt i Sparta än Aten när kvinnor knappast hade en roll som medborgare överhuvudtaget i Aten olikt Sparta (där de också gick igenom liknande krigsträning som pojkarna). Det finns mycket som pekar tvärtom att Spartas egalitära behandling av kvinnor var samhällets svaghet då de fick låga fertilitetsnivåer pga detta och krigareliten blev försvinnande liten med tidens gång.

Jag vet inte hur många fler detaljer som saknas, men spartaner skulle nog skratta åt att jämföras med vita världens mest neddrogade och alkoholiserade folkslag.

Finns många problem med att jämföra atenare och amerikaner också. Framförallt tänker jag på hur otroligt kultiverade atenare var i snitt i jämförelse mot nästan alla samhällen som existerat medan amerikanare förknippas inte direkt med finkultur. Därutöver så var väl Atens kulturella produktion främst riktad åt eliten bland atenare, medan amerikansk massproducerad kultur är riktad mestadels åt pöbeln. Annan enorm skillnad är att USA är ett enormt land som faktiskt lever väldigt lite på handel med omvärlden (bara 4-5% av bnp) och är väldigt vänd inåt (har väldigt lite kunskapsnivåer om omvärlden).

USA liknar mycket mer Rom än Aten, och jag tänker då på Roms mycket mer expansiva, närmast globalistiska kultur och deras förmåga till att skapa populärkultur (kolosseum) och den enorma makt som oligarker tillhörande Roms landsägande aristokrati fick med tiden (och dess dekadens från att vara främsta militärerna i armen till att allt mer bli dekadenta genom all lyx som de fick in). Liksom pax americana fanns det perioder av pax roma pga total hegemoni i den kända världen som säkerställde att det fanns förhållandevis få krig.

Jag tror ändå att man ska undvika att dra paralleller från historien på sådan sätt, då så mycket förändras med tiden, och då speciellt teknologins inverkan på en massa olika saker. USA med en befolkning som mestadels är tjocka tvtittare och lata individer borde egentligen inte vara en militär supermakt i antiken, men teknologisk överlägsenhet är det som främst avgör slagfält idag och USA har enorm fördel inom militär teknologi och attraherar fortfarande världens mest intelligenta studenter att flytta ditt.

Det finns definitivt ingen Sparta och Aten idag i vilket fall. Imperiella Japan hade något av Sparta skulle jag påstå, då speciellt att japanska adeln var främsta krigarna i armen och likaså en slags övermänsklig förmåga till självuppoffring och en krav på omänsklig känslokallhet inför krigets uppoffringar (som att mödrar inte skulle gråta när de tog emot sina söners aska, utan glädjas över deras uppoffring).

Schweiz med sin direktdemokrati, högkvalitativa utbildningssystem (flest nobelpristagare per capita) och avcentraliserad politiska system kanske kan räknas som en slags Aten. Ogillar dock sådana liknelser, de känns ganska billiga.