Härslövsmorden 1942 (man skjuter hustru och tre barn)

Övergripande fakta om det här otäcka kriminalfallet har tidigare redovisats i tråden "Svenska mordfall 1980, 1979, 1978 o.s.v." Med hjälp av artiklar ur KB:s digitala tidningsarkiv har jag fått fram mer information.
---------------------------------------------------------------------------------------------------- --------------
Del 1

Den 26 februari 1942. Platsen är en s.k. statarlänga på Rosenhälls gård i Härslöv, ett litet samhälle några kilometer utanför Landskrona. Det är tidigt på morgonen när en kvinna som fortfarande ligger till sängs vaknar av skott från ett handeldvapen från lägenheten intill där en familj Olsson är bosatta. Skotten följs av barnskrik. Sen tystnad. Sen ett barns röst som tränger igenom väggen: ”Far varför gör du så?” Sen smäller ett skott till. Ett barn skriker. Flera skott. Sen blir det tyst. Kvinnan vågar inte titta efter vad som hänt eftersom hennes man redan begett sig iväg till dagens arbete på godset.

Flera hundra meter därifrån: En ung kvinna kommer springande till ett hus. Hon är klädd i nattsärk och har inga skor på sig fast det är vinter. Hon är så upprörd att hon inte kan lämna några ordentliga upplysningar. Men de boende anar oråd och ber en granne att omedelbart kontakta godsägaren på Rosenhäll.

När godsägaren och grannen en stund senare kommer till statarlängan ser de en tonåring pojke som skottar snö. Han har ingenting hört säger han, men berättar att han är son till makarna Olsson. Pappan har en stund tidigare på morgonen sagt åt honom att gå ut skotta. Han följer med de andra två in i lägenheten. Där möts de av en hemsk syn. Den nioårige Karl Olsson ligger utsträckt i en blodpöl strax innanför köksdörren. Lite längre in ligger en vuxen kvinna. Det är Amalia Olsson, den 48-åriga mamman i familjen. Båda är döda.

I nästan samma ögonblick kommer en man ut ur ett av de inre rummen. Det är mannen i familjen, den 58-årige stalldrängen Adolf Olsson. Han verkar lugn och sansad, men det han säger verkar ofattbart: ”Nu är det slut, nu skall ingen av oss gå i vägen för någon. Jag ska själv gå samma väg. De två andra ligger där inne”. Hans uppgift visar sig riktig: Även den 12-åriga Gurli och den 7-åriga Elsa har skjutits till döds.

Barnens äldre bror, han som skottade snö, frågar fadern varför han har begått det ohyggliga dådet. Adolf Olsson svarar att han var tvungen att göra det. Han sitter ner vid köksbordet och inväntar polisen utan att visa några känslor. Den unga kvinnan som utan skor och klädd i nattlinne kom springande till en granne är den 18-åriga dottern som vaknat av skott och att de två yngre systrarna sprungit in till henne. Hon blev panikslagen och störtade iväg för att tillkalla hjälp.

När polisen anländer till bostaden hittar de en gammal sexpipig revolver och en hagelbössa. Fyra skott har avlossats med revolvern. I hagelbössan sitter ett skott kvar i pipan, men på golvet hittar man sex tomma patronhylsor.

Del 2

På torsdagskvällen håller man ett flera timmar långt förhör under ledning av landsfiskal Erik W. Johansson. Den anhållne Adolf Olsson ger en mer ingående förklaring. Han menar att det handlar om en grannfejd som blivit så psykiskt påfrestande för familjen att han till slut känt att enda lösningen var att ta livet av familjen och sig själv. De båda andra familjerna i statarlängan har gaddat ihop sig mot dem menar han. Främst är det hans hustru och barn som blivit utsatta. Grannarna har till hustrun bland annat skrikit saker som ”Håll flabben kärringadjävul!” En granne har hetsat sin hund mot Olssons barn så att de varit rädda för att gå över gården och till skolan. Adolf Olsson själv har blivit kallad ”toffelhjälte” av en grannfru, vilket lett till att han tagit stryptag på henne.

Adolf Olsson hade hotat med att skjuta grannens hund vid flera tillfällen och tre dagar innan morden hade han till slut gjort det. Dagen efter hade mannen som ägde hunden hotat honom med både stryk och att göra rättssak av händelsen. Olsson uppger nu i förhöret att han talat med sin fru om hur pressande och hopplös han upplevde situationen. ”Det är lika bra att komma ifrån det här”. Hon instämmer, men på vilket sätt blir inte klarlagt. Han säger att hustrun frågat om han menar att de ska ta livet av sig. Men eftersom den äldsta dottern just då kommer in i rummet svarar han inte och de talar inte mer om saken. Men Adolf Olsson har fattat sitt beslut. Han ska skjuta hustrun och de minderåriga barnen och sedan sig själv.

Morgonen efter tar han fram sina vapen, han har licens på bägge. Amalia Olsson sitter på huk framför spisen och sysslar med något. Han riktar revolvern mot hennes nacke och säger något i stil med ”Nu ska vi göra det”. Hustrun säger inget, vilket han tolkar som samtycke. Han skjuter henne med två skott och därefter den nioårige sonen Karl med ett. Döttrarna springer in till den äldre systern. Men samtidigt som hon i panik störtar upp och springer iväg hämtar Adolf Olsson sitt hagelgevär, går in till flickorna och skjuter dem. När han går ut i köket ser han att både hustrun och sonen fortfarande är vid liv. Han laddar då om sitt hagelgevär flera gånger och avlossar flera skott till. Men när han sen ska skjuta sig själv med det omladdade hagelgeväret säger att han inte når avtryckaren när han riktar geväret rätt. Så till slut bestämmer han sig för att bara vänta på polisen.

Efter att detta första förhör avslutats transporteras Adolf Olsson till Malmö centralfängelse. Några dagar senare förklaras han häktad. Han verkar fortfarande oberörd och uttrycker ingen ånger för det han gjort. Men han säger att han sörjer sina barn. Det återstår en del kompletterande förhör och färdigställande av polisrapporten. Men rannsakningen (rättegången) inför häradsrätten kommer att genomföras i fängelsets lokaler meddelar lokaltidningen.

Del 3

I förhör och till tidningen beskriver både Adolf Olssons arbetskamrater och hans arbetsgivare händelsen som oförklarlig. Mannen har tjänstgjort ett tiotal år vid godset och är en skötsam och duktig arbetare. Familjen är relativt fattig, men har ändå en ordnad ekonomi. Kvällen innan morden hade Adolf Olsson umgåtts med flera arbetskamrater. Han hade då verkat vara på gott humör och talat om en del saker han skulle uträtta den närmaste tiden. Han har haft en del ”besvärligheter” med sin familj säger man, men i allmänhet ändå varit på gott humör. Grannfrun säger att det har varit bråk mellan familjerna och beskriver Amalia Olsson som ”kivig och elak” mot alla grannar. Adolf Olsson ger hon däremot omdömet ”hemskt snäll”.

Några månader senare, mitt i sommaren, startar rättegången på fängelset. Tidigare under våren har den expert som undersökt Adolf Olsson kommit fram till att han då brottet begicks lidit av ”depressiv sinnessjukdom” och i enlighet med bestämmelserna i Strafflagen istället för fängelse bör vårdas på sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen (föregångaren till Socialstyrelsen) håller med i sitt yttrande. Adolf Olsson själv säger att han saknar hustrun och barnen, men inte ångrar vad han gjort. Han är dock beredd att ta sitt straff och håller med om att det är bäst om han tas in på sinnessjukhus.

I slutet av augusti 1942 faller häradsrättens dom. Adolf Olsson förklaras skyldig till mord, men förklaras som otillräknelig enligt §5 i Strafflagen och ska därför ”för vård intagas å sinnessjukhus”.
Som det tidigare berättats i tråden ”Svenska mordfall…” ( (FB) SVENSKA MORDFALL 1980, 1979, 1978 o. s. v. ) levde Adolf Olsson till 1968. Vid sin död var han 84 år gammal. Det är okänt om han fortfarande var intagen på mentalsjukhus när han gick bort. Han är i varje fall begravd på Härslövs nya begravningsplats, samma kyrkogård som hans tre mordoffer vilar på. Samtliga gravrätter har övergått till upplåtaren, så det går inte att se om det är i samma grav. Det verkar som att de överlevande barnen satte in en dödsannons för sin pappa, kanske förlät de honom? Förutom den redan nämnda sonen och dottern fanns åtminstone ytterligare en son som vid tillfället för mordet låg inkallad i det militära. Enligt en tidningsuppgift hade makarna fått hela 13 barn, en uppgift som tycks bekräftas av att yngsta dottern som andra namn hette ”Dussina”. Makarna hade också haft en yngre son som avlidit hösten 1941. I tidningsartikeln från dagen efter mordet finns en bild på Amalia Olsson tillsammans med de fyra yngsta barnen där hon håller den senare avlidne sonen på armen.

Inför många mordfall känner man mest bara ilska och avsky för mördaren. Men ibland blir åtminstone min känsla mer hur tragiskt och meningslöst allt är. För mig är väl det här ganska mycket ett sånt fall.

Filicid (mord på egna barn) är lyckligtvis ett mycket ovanligt brott, men väcker naturligt mycket starka känslor hos omgivningen när de inträffar. Dr. Phillip Resnick publicerade 1969 en studie där han pekade ut fem huvudorsaker bakom brottet:
- Altruistiska motiv (föräldern tror att det ligger i barnets eget intresse att dö)
- Oönskat barn (förr i världen det absolut vanligaste motivet, de s.k. barnamorden som länge straffades med döden i Sverige)
- Akut psykos
- Hämnd mot partner eller f.d. partner
- Fatal vanvård

Det här fallet handlar åtminstone vad man kan se av tidningsmaterialet om altruistiska motiv. Eventuellt i kombination med någon typ av psykos. Några egoistiska intressen eller hämndmotiv tycks pappan inte ha haft. Snarare är bilden en förtvivlad människa som - kanske under en längre tid - under trycket av flera olika händelser fastnat i en tanke om hur han ska befria sin familj från lidandet. Samtidigt har jag också läst analyser av den här typen av filicid som talar om en form av narcissism hos föräldern som har svårt att se barnen som självständiga individer. Om föräldern då umgås med självmordstankar blir en förvriden logik att i så fall är det logiskt att också barnen dör, då de inte kan ha något rimligt liv utan pappan eller mamman.

Att döma av hans handlande verkar han ändå ha dragit nån slags mental skiljelinje mellan de yngre och äldre barnen. Han skickar ut sonen att skotta snö och försöker vad det verkar inte stoppa den 18-åriga dottern då hon springer iväg. Kanske ser han dem som mer eller mindre vuxna och därmed i stånd att ta hand om sig själva. Det är barnen som ännu inte kan det som "måste" dö med honom och hustrun i hans förvridna logik.

Oavsett vad Adolf Olsson själv tyckte kan jag inte föreställa mig att Amalia hans fru stod bakom honom i beslutet, inte ens med ett tyst medgivande. Det är hans efterkonstruktion för att bättre inför sig själv rättfärdiga det han gjorde. Varför avslutar han då inte sitt eget liv som tänkt? Ja, det är ju inte första gången en mördare som tänkt begå självmord efter sitt dåd inte förmått göra det när det kommit till kritan. Även deprimerade människor med miserabla liv (vi kan ta Rahmat Akilov som exempel) är ofta när det väl kommer till kritan mer rädda om sitt eget usla liv. Så jag undrar om Adolf Olsson inte helt enkelt upptäckte att han inte var redo att lämna livet, trots att fyra av hans familjemedlemmar låg döda på golvet framför honom. Döda för hans hand.

Den som ev. är intresserad skulle ju kunna försöka leta rätt på domen och polisrapporten i arkiven för mer information. Samtidigt känns det också lite känsligt att rota mer i. Händelsen ligger visserligen 80 år bakåt i tiden och det är inte troligt att något av barnen lever. Men säkert finns det barnbarn i livet där den här hemska händelsen fortfarande kastar en mörk skugga, även om det skedde före deras födelse. Läser någon det här och blir upprörd ber jag om ursäkt.

Stort tack för en mycket fyllig och intressant trådstart om detta mycket tragiska fall.

Har dock aldrig läst om detta familjedrama tidigare förutom på Svenska Mordfall. GM avled 1968 och min personliga gissning är att han förblev inom mentalsjukvårdens hank och stör livet ut.

Mord på egna barn är dessbättre ett ovanligt brott här men i USA förekommer det tyvärr en hel del. Senast var det ju Chad Doerman i Ohio som avrättade sina tre små söner.