Vad hindrar dig från att ge dig in i partipolitiken?

Vi har ett gäng partier från höger till vänster i riksdagen och några till utanför. De flesta ideologier och inriktningar är representerade någonstans där, samtalet är relativt brett i Sverige.

Många diskuterar gärna politik men allt färre engagerar sig för den samhällsförändring man vill se i ett parti. De flesta röstar på något men bara några få driver fram vad det ska innebära. Den representativa demokratin görs svag av det.

Så varför gör inte fler mer inom det spelrum som finns genom partipolitiskt engagemang?

Det är en väldigt bra fråga du ställer.

Jag kan svara för mig själv:
- Partipolitik är otacksamt och underbetalt.
- Jag är inte alls intresserad av kommunpolitik, så det skulle krävas en möjlighet till en riksdagsplats för att jag skulle tycka att det alls vore värt det.
- Partier är kotterier, inte meritokratier. Om jag skulle ge mig in i politiken så skulle det krävas ett mirakel för att jag skulle lyckas hamna på valbar plats till riksdagen, med alla ungdomsförbundare och broilers som har levt för att positionera sig i decennier.
- Det finns dessutom egentligen bara ett parti som jag skulle kunna tänka mig att representera, och där skulle jag förmodligen ha ännu mindre chans att ta mig fram trots att jag nog skulle göra ett bättre jobb än 95% av de som är etablerade i partiet.
- De stora partierna är tungrodda organisationer fyllda med inkompetenta byråkrater, att ha såna ”kollegor” vore en mardröm.
- Även riksdagsledamöter har låga löner (jämfört med oss som har flashbackslön). Men skämt åsido så är 73000 inte en jättelön om man kommer från en rimlig nivå inom privat sektor.
- Jag anser att partiernas roll som uppsamlare av gräsrotsrörelse är förlegad, och att vi skulle behöva uppdatera vår demokrati till att bygga på en annan grund än partiväsendet.

Men mest handlar det om att barriärerna för att faktiskt komma någon vart snabbt är för stora, och att det är för låg sannolikhet att min eventuella kompetens skulle premieras före någon med äldre partibok. Samt att kommittéer och ändlösa konsensuskonferenser utan konkret utfall är det värsta jag vet, så jag skulle nog inte heller stå ut.

Och ärligt talat skulle jag nog ha svårt att inte säga nåt dumt också.

Det är just det här.
Många snackar om att politiker har höga löner, men det stämmer ju inte bortsett från det absoluta toppskiktet.
Jag kollade som exempel upp Orsa kommun. Där har den ordförande som är ansvarig för kommunens skolfrågor 8760 kronor i månaden före skatt. Då ska man beakta att det är ett av de viktigaste uppdraget i nämnda kommun. Personen som åtar sig uppdraget får även finna sig att vara en fullständigt offentlig person.

Du frågar: "Vad hindrar dig från att ge dig in i partipolitiken?"

Frågan du kanske kunde ställt är: "Vad hindrar dig från att ge dig in i politiken?"
Och då hade svaret varit: "Partipolitiken"

Om man vill engagera sig, om man vill förändra samhället, så finns det i Sverige bara ett sätt: partipolitiken. Ingen annan är tillåten att delta i val, och därför kan du inte få någon makt utan partipolitiken.

Partierna skiftar åsikt som andra byter skjorta.
Vem var för obegränsad invandring för 8 år sedan? Och vem av dessa är INTE för "hårdare tag" och "mindre invandring" idag?
Vem monterade ner polis och försvarsmakt för 10 år sedan, och vem av dessa är INTE för fler poliser och mer pengar till försvaret idag?
Politikerna införde flumskola men vill ha mer ordning och reda i skolan.
Politikerna sålde ut fastigheterna till partikamrater och vill idag köpa tillbaka dem för skattebetalarnas pengar.

Så hur kan du gå in i partipolitiken om du har en agenda, om du brinner för något? Vilket parti skulle det vara?
För att få makt måste du hamna i en beslutande ställning. För att nå dit behöver du hamna högt på valsedeln. Vem som står högt på valsedeln bestäms av partiet. Partiet vill ha lydiga och pålitliga personer som följer partilinjen, även när partilinjen plötsligt ändras.

Så ideologin är död. Din möjlighet att påverka inom partipolitiken är nära noll. Systemet är riggat mot att folk bildar nya partier som konkurrerar med oligopolet. Partibidrag och valnämnder ser till att nya partier inte uppstår, eller om de gör det så skall de i alla fall inte få plats i församlingarna.

Sådär: Det är vad som hindrar folk från att ge sig in i politiken. Hindret är partipolitiken.

Som varandes en tämligen samhällsengagerad medborgare som faktiskt gör konkreta insatser med jämna mellanrum, skulle jag nog svara på följande vis:

Jag ser parlamentarism (alltså det politiska systemet som helhet på både mikro- och makronivå) som ett ekorrhjul, konsekvent utvecklat under över ett århundrade för att sätta engagerade medborgare i en situation där de får springa och springa i evigheter tills de tröttas ut och slutar engagera sig, utan att de någonsin kommer någon vart alls. Parlamentarism är inte till för att få något gjort, utan för att förhindra att något blir gjort. De enda som har någon makt är det fåtal individer som sitter i toppen av förvaltningen eller den politiska ledningen, och det enda politiskt engagerade längre ner i pyramiden gör är att ge legitimitet och maktmedel åt de i toppen.
Så vill man få till stånd någon åtgärd från staten, ska man stå utanför politiken och utöva påtryckningar mot den, snarare än stå inuti den och genom det politiska systemets natur bara vara en kugge i maskineriet. Granska politiker och förvaltningschefer, ligg på som en igel om du har någon konflikt med dem och publicera för allmänheten närhelst du kan. Gör allt du kan för att göra dem obekväma, för det är först då de blir benägna att gå dig till mötes. Organisera folkliga engagemang som inte bara ställer sig på ett torg och demonstrerar, utan snarare gör olika former av mer vardagligt motstånd på lokal nivå genom att ställa krav som ej är förhandlingsbara. Spela aldrig deras spel, utan sträva alltid efter att göra det oväntade och spela något annat spel de inte är tränade i. Politik är en fotboll som ska sparkas på. Inuti fotbollen finns bara luft.

Det finns ju faktiskt direktdemokratiska partier för dem som vill engagera sig politiskt utan att blanda sig i den klassiska partipolitiken. Vill man bara göra skillnad i en specifik fråga så är väl antagligen en intresseförening för den specifika frågan bättre. Men ett direktdemokratiskt parti ger hopp om att permanent välta partipolitiken över ända på ett sätt som ingen intresseförening kan åstadkomma.