"Om Gud inte finns så är allt tillåtet"

Är kunskap också ointressant?

Svenska språket är bristfälligt när det kommer till tro. Engelska med faith, belief och trust är bättre. Att ha tilltro (trust) till politiker beror på vad politik tidigare gett. Vi kan dra slutsatser utifrån tidigare utfall. Tilltro till politik har alltså inte med ”tro” som i tro på en gud att göra(faith). Faith är tro utan att kunna dra samma typ av slutsatser utifrån erfarenhet.

Håller inte med. Att tro på Gud betyder främst att ha förtroende för livets skapare.

Då får vi vara överens om att vi inte är överens.

Det sitter i empatin. En egenskap som gör att vi kan förstå andra. Den gör även att vi beter oss vettigt mot andra "inom vissa gränser" som påverkas av rådande samhällsklimat. Gud spelar ingen som helst roll så länge man har ett fungerande samhälle och normal empati.

I avsaknad av normal hjärnfunktion eller i kollapsade samhällen kanske konceptet gud kan hjälpa till att få folk bete sig.

Ett kollapsat samhälle och ett samhälle utan Gud kanske är samma sak.
Det ser så ut i alla fall.

Det förutsätter att världen fungerar som ett mekaniskt urverk och att människor har tillgång till perfekt information om alla valmöjligheter och deras konsekvenser.
Jag vet att materialister tror att världen ser ut så för att de inte tänker längre än tre steg.
Men modern forskning håller inte med dig.
Läs boken jag rekommenderade så slipper du framstå som onödigt okunnig.

Självklart är erfarenheten en indikation som vi bör följa.
Men religionen är ju erfarenhetsbaserad.
Människan såg civilisationer uppstå och försvinna och noterade vad som funkade och vad som inte funkade.
De tio budorden är ju ett resultat av sådan erfarenhet och inte något som Moses och hans följare bara råkade tro på.

Och även om det vore så så skulle evolutionen ändå premiera de som råkat tro rätt.

Det finns så många sätt att plocka sönder dumma argument, men mot dårarna står gudarna maktlösa.

Jag håller med om svenska språkets bristfällighet på den punkten och jag gissar att det är mig du citerar nu från en annan tråd där jag påpekade exakt avsaknaden av nyanser vad gäller ordet tro i svenska språket.
Men det kan nog vara något annat som brister här än svenska språket.

Betänk detta:
Sekulära människor tror på mänskliga rättigheter på exakt samma sätt som religiösa tror på Gud.

Och de som tror på Greta eller feminismen är minst lika religiösa som de som kallar sig kristna.
Både miljörörelsen, feminismen eller vilken ism du vill blandar verklighet med mytologi, precis som vilken religion som helst.
Det har ganska lite att göra med att "fatta beslut baserat på det som går att se".
Det handlar om att följa en rörelse mot ett gemensamt mål.

All rörelse är dock inte god rörelse. Det finns krafter som bygger upp och krafter som förstör.

Då måste jag fråga varför empati är bra. Är det bra
1. i sig självt eller
2. för att det leder till goda resultat?

I fall (2) så är empati inte alltid bra eftersom det inte alltid leder till goda res. I fall empati per definition är något gott så är många saker, kanske till och med de flesta saker, som kallas "empatiska" egentligen inte empatiska, eftersom dessa saker inte leder till goda resultat.

Empatin är mycket äldre än civilisationen och säkerligen inte alls optimerat för ett liv i en större grupp än ett jägar-samlar-samhälle på 150 individer om ens det. Kanske bara anpassad för de närmaste.
En av religionens roller verkar vara att kompensera för den naturliga empatins korta räckvidd i det avseendet.
Dessutom varierar graden av empati ganska mycket i en population från ingen empati till patologisk empati. Även om extremerna är mer ovanliga. Men det beror ju på hur mycket utrymme extremerna får och hur tongivande de blir. (Titta på dagens samhälle.)
Detta är också något som rimligen behöver balanseras så att det inte går överstyr åt ena eller andra hållet.

Och apropå Dostojevskij och Bröderna Karamazov så pratar väl Ivan med brodern Aljosja just om sin svårighet att känna empati för vem som helst när de sitter och samtalar med varandra på ett värdshus. Jag gissar att det är denna tanke som Dostojevskij ger uttryck för där.
Det om empatins korta räckvidd. (Räckvidden är säkert längre hos kvinnor än hos män, gissningsvis).

Det påminner om när Annie Lööf inte höll med Jordan Peterson när han presenterade fakta hos Skavlan.

Vad tror du händer om man tar bort Gud ur ekvationen?

Vad för något leder alltid till goda resultat?