Psykisk ohälsa pga vården. Vad gör man?

Ögonläkare har hänvisat till psykiatrin och psykiatrin tillbaka ögonläkare. Därefter samma runda om och om igen utan att någon hittat, kunnat, vetat om, förstått eller velat erkänna problemet.
Jag har levt en längre tid och börjar känna att jag vill hämnas för att jag inte fått hjälp. Det finns ett tillstånd som heter degenerati1e vitreo1s syndro1e som troligen särskilt högkänsliga kan lida extra av.
Jag har gjort operationer i u-länder och ibland låtit klantar till kirurger operera för att det inte funnits alternativ. Men de har i alla fall tagit mina besvär på allvar. Att de varit inkompetenta är en annan sak.
I Sverige har jag haft problemet väldigt länge utan att få hjälp. Psykologer och psykiater har pratat runt problemet, inte förstått eller trott att jag har haft hallucinationer. Ögonläkare har inget sett eller vetat. Ibland först när kontrastmedel sprutas in i ögonen så kan problemet ses och åtgärdas, eller så kan orsaken i vissa fall vara så minimal liten att det inte kan ses eller vara stort men så transparent att det inte går att upptäckas men likväl för patienten omfatta hela synfältet och därmed allt i tillvaron.
Jag har verkligen lidit men har inte fått någon hjälp alls i Sverige. Senaste ögonläkare ville nog inte erkänna problemet för då skulle jag på mer sakliga grunder kunna efterfråga en operation. Han sa i alla fall om det finns något kvar som flyger runt i ditt synfält så är risken väldigt liten att ta ut det. Det borde inte vara några problem.
I Sverige görs detta inte av något landsting och inte eller om man betalar själv hos privata kirurger. Inte heller kan läkare som specialiserat sig på ögonlasrar åtgärda saken genom att bränna bort och "förånga" problemet. Man måste mekanisk gå in i ögonen och "suga ut" glaskropparna eller det som svävar runt i glaskroppsrummet där gelémassan i ögat förut fanns.

Jag har aldrig fått någon hjälp i Sverige, istället konstiga diagnoser, läkemedel, undersökningar och samtalsterapier om helt andra saker som aldrig har haft med saken att göra. De har pratat om depression, vanföreställningar, ångest, social fobi osv men jag har aldrig haft något sådant.

Ett liv har förstörts för något som inte hade varit svårare än en abort att genomföra. Jag har varit villig att betala för operation i Sverige kostar från 30.000 kr. Svaren har varit många men bla kanske, vad menar du, återkom, remiss, terapi, läkemedel, återbesök, nej och så har det fortsatt. Günter Lubitz råkade krascha Germanwings Flight 9525.

Sista gången jag var hos en psykolog så tänkte jag, fuck you very much. Har ni ens fattat ett enda ord om vad jag någonsin sagt.
Hur förlåter man vården för långvarig och komplett frånvarande kompetens? Tråden handlar om psykisk ohälsa pga vårdens kompakta dumhet och vad man gör åt det.

Förbehåller mig rätten att strunta i stav- och skrivfel mm.

Du är med andra ord helt körd!

Jag kan nog få bra duktiga ögonspecialister och erfarna retinakirurger att operera i en rad länder såsom bland annat Turkiet och Japan. Vissa av dem är som natt och dag i kompetens mellan de bästa i Sverige och Norden.
Men det är inte det tråden handlar om, utan om hur man förlåter den dumhet som har varit och alltjämt fortsätter i Sverige.

Jag förstår att man inte ser glaskroppsskrumpning som en sjukdom i sig. Att man ser effekten som sjukdomar. Därför att alla som lever lite längre får detta.

Jag förstår inte exakt vad som stör dig mest men kan du kort beskriva hur din sjukdom påverkar en daglig grej du gör?

Jag har inte kunnat göra något mer än att känna hur djupt värdelöst och inkompetenta alla är och har varit, leva ett vuxet liv på nätterna och inte kunnat tex studera eller läsa något med ljusa sidor innan internet kom och man kunde invertera färgerna på skärmen, dvs ändra till vit text mot svart bakgrund.
Allting bara för att höra råtta nummer tio till psykolog säga något annat utan att lyssna på det problem som orsakar mig symptomen.

Du låter som ett troll.
Ögonoperationer i u-länder, låter t.ex. ej troligt. Och om du verkligen gjort det, så har du ju valt det själv. Stora risker med att göra operationer, i många länder utanför Sverige och ingen garanterad uppföljning.
Alltså kan du inte jämföra dina problem med någon annans och du har själv en stor del i ansvaret till hur det blivit som det blivit.
Svensk sjukvård brukar vara rätt bra på att bedöma när och om en operation bör genomföras + att du har uppföljning och granskande myndigheter här.

Vad snackar du om... Jag var en av de första i hela världen med att förstå problemet trots att jag inte är läkare också ska en pisskommentar som din behöva dyka upp. Du har bara rakt av fel.

Men varför väljer du i så fall ett U-land och t.ex. inte USA, Tyskland eller Kanada? Att göra en operation i ett U-land fattar nog dom flesta är något riskabelt och desperat.

Jag har varit ungefär överallt och särskilt i de länder du nämner. Saken är den att du aldrig på förhand vet om läkare kommer att operera eller inte. I 9 fall av 10 inte efter att de inget särskilt konstigt kan se vid undersökningar men då har du redan tagit dig hela vägen till San Diego i ens ärende bara för att behöva åka hem igen.

Ögonkirurger måste enligt gällande länders juridik på förhand kunna avskriva sig ansvar för svåra konvalescenser och missöden som kan inträffa.
Om de inte kan det så kan stämningar i miljonklassen både i kr och $$ teoretiskt sett vänta dem. Därför avstår de och problemet faller hela tiden utanför vad som anses vara en fara för synen och ögonen, och faller samtidigt utanför vad som anses vara något för psykiatrin. Därför finns inte ens kunskap.

Ring Socialstyrelsen och rådfråga och säg att du lider av tex ständig tand- eller huvudvärk som en parallell... Svaret du kommer att få i den frågan är ungefär jamen huvudvärk har jag också då och då säger regionchefen. Inget som är farligt. Det går nog över. Du vänjer dig. Nej det gör det inte och det gör man aldrig.
Eller som tinnitus... Vi kan inget höra stod efterblivna läkare för 100 år sedan och sa när de lyssnade på öronen på de patienter som då led av ljud som ingen annan kunde höra.

Likande detta pågår än idag med full styrka 2023 och inte en enda bryr sig.

Ok. Då förstår jag dig bättre. Ja, det låter ju helt för jävligt, att ha det som du har det.
Kan inte någon psykiatriker trycka på gentemot ögonkirurger i Sverige? Jag menar, en psykiatriker som är bra, borde ju kunna säga att du ej är deprimerad eller har vanföreställningar, så att en bra ögonläkare i Sverige tar sig an dig på nytt.

Nej det kan de inte eller bryr sig åtminstone inte ens om att försöka. De har en kvart avsatt och ska sedan journalföra en stund. Åren går och du är bara ett mystiskt fall som de försöker förstå utifrån psykologi och psykiatri.
Plötsligt kommer en superduktig nyutexaminerad psykolog in i bilden som inte alls har förstått något och börjar prata om annat.

Samma sak hos ögonläkare. 10 minuter per patient plus några anteckningar i journalen. Därefter nästa. Det är inte någons huvudvärk.
Vi ska ju hem klockan fem tänker läkarna, snart gå i pension eller så är det enklast att förskriva SSRI. Då är i alla fall något gjort och läkarna har sina rygga fria och kan därmed sova lugt bortglömd som du är.

Jag skulle vilja ha en sanningsenlig förklaring till att det kunnat bli som det blivit. Inga ursäkter eller förlåt utan bara sanning rakt upp och ner.
Det närmsta jag kommit i Sverige har varit "det kan vi inte göra för då blir det problem för oss".

Ok... sure men var ligger då problemet att sådant här kan krossa människors liv? Vem har ansvaret?
Vem bör ställas till svars?