Tripprapport: Bortom det yttersta dit tanken når. (~130g färsk cubensis)

Tripprapport: Bortom det yttersta dit tanken når. (~130g färsk cubensis)

Hur jag kom över dessa svampar osv, låter vi vara osagt, men hela grejen är att jag hade klagat angående förra svamparna och min kran hookar mig med nåt som han säger en riktig galen psykonaut i Rotterdam odlat fram. Han ska visst ha suttit och ”avlat” fram den här svampen under åtta års arbete. (Det här kom låååånga vägar från…)
Bla bla som gjort, sätter jag mig ner till slut iaf i min fåtölj framför datorn och försöker fixa rätt sätt & setting. Min tjejpolare som vi kan kalla ”Åsa” hade fått ~70g och jag hade behållit ~130g. Hon åker iaf in till Malmö (säger hon till mig, fast det var inte sant, men det kommer vi till sen..) eftersom jag inte tyckte att hon borde vara hos mig när jag tog svampen. Jag hade nämligen haft en riktig lång och jobbig vecka med allt från familj till flicka. (Jag fick reda på senare att de trodde jag var på randen till självmord eller nåt. Men hallå! Jag stått pall för mkt mer skit än det här innan och ändå fixat det, så de var ganska långt bort o fiskade. Men, jaja..)
Jag försökte först meditera för att få bort alla jobbiga tankar, men det gick inte. Det jävla pirret i magen man har varje gång, trotts att man vet att vad som än händer så kommer man iaf tillbaks till baseline efter högst 8 - 9 timmar, kanske även 6. Så whatever happens så kommer man alltid tillbaks.
Jag hackar svamparna i små bitar med en sax (har ingen mixer) så gott som det gick och svalde typ i omgångar av 10g – 15g med te. Allt gick ner, fast de sista rundorna kändes väldigt blä.
Jag går tillbaks till musiken och datorn, surfar runt, läser och det vanliga i väntan på att ruset ska slå. Skrollar genom lugna låtar osv och gör allt för att lugna sinnet.
Snart känner jag av effekterna från den färska svampens psilocin. Den första vågen gav en rysning genom hela ryggraden så att håren reste sig av gåshud.
Det här var bara början…
Jag sjunker ner i fåtöljen under ett täcke jag hade med mig in i mitt arbetsrum hemma. (Ser mer ut som ett labb i kaos.)
Jag känner hur jag nästan reser mig ur kroppen, men inte ut, utan ett heeeelt annat perspektiv.
Ett ljus uppenbarade sig i synfältet, men man kunde inte se var den kom ifrån och ljuset hade så många färger. Mest blått eller grönt om jag inte minns fel.
I samma stund går skärmsläckaren igång. Det är inget speciellt. Skärmen bara stängs av. Jag har aldrig fattat vinken med en skärmsläckare som använder all datorns kapacitet, so i just switch the power off..
Hela rummet fylls med mörker, utom ett par dioder på datorn och tangentbordet. Tanken slocknar lika så och plötsligt, något jag aldrig känt tidigare.
Total synkontroll över ”perceptionnivå” eller vad vi ska kalla det.
Klockar var ca 23.30 när jag tittade sist och sedan kunde omöjligen läsa av klockan på datorn pga. alla OEV’s. Varken som siffror eller som analog när jag klickade på klockfältet.. Det gjorde bara ingen sens att ens försöka avgöra detaljer hos saker i ”verkligheten” pga. den komplexitet som varje punkt av verkligheten verkade va. Det var som att man såg ner till strängnivå men var oförmögen att hantera mängden information så att man kunde sätta ihop de till en sammanhängande bild.
Jag gav upp datorn igen fast släckte skärmen den här gången. Winamp gick med favvo musiken och jag drogs bort i det komplexitet som omgav mig.
Nu var ljuset tillbaks plötsligt, fast den här gången rörde jag lite på mina fingrar och kände hur det var ”andra” fingrar jag rörde. Mina riktiga fingrar rörde sig inte egentligen, utom enstaka ryck.
Det känns som om jag är i kontroll över en annan kropp.
Jag lyfter upp denna arm och sträcker den ut medan jag studerar den väldigt noga. Jag kan se klart att det här är nåt helt annat. Detaljerna var som min egen hande, men lyste som någon sorts laddning i blåa toner. Samtidigt kunde jag lika lätt känna av den riktiga armen (och såg den) att den låg kvar. Det var som att känna av sin kropp och den andra kroppen lika bra och kunna skilja ur de hur som helst.
Jag kommer då att tänka på min vän ”Åsa”. Medan jag svalde svamparna innan allt det här hade jag ringt henne och hon hade sagt att ”hon satt och tittade på en film med pappa”. Jag hade sagt att jag har dålig set&setting och kan bli otrevlig att ha med o göra, då alltså socialt, pga. all skiten. Hon är dessutom insatt i den och vet allt, då hon helt enkelt är som en syster och familjemedlem till mig. (Hon har faktiskt extranycklarna till min lägenhet. Det är alltså en mkt närstående vän som vi pratar om.)
Hon ville helt enkelt inte vara i vägen för mig och låta mig gå ut på min resa själv, om jag behövde det.
Då känner jag plötsligt att hon är där, men det känns som om hon inte har någon aning om vad som händer, precis som jag.
Jag anstränger mig att kontrollera min nya kropp. Dra mig ut. Men då ser jag helt plötsligt i ögon vrån, på mitt skrivbord.. En stad. Från en värld ingen av er ens kan drömma om. Och då förstod jag plötsligt att jag behövde inte resa mig upp för att resa bort. Så jag bara ”slappnade” av och lät tanken föra mig. ”Lik stjärnljuset” som Arthur C. Clark skrev i 2001 (kommer inte ihåg vilken av de det var..), om ni har läst boken. ”bortom det yttersta dit tanken når.”
Och då sitter jag som plötsligt framför någon sorts kontrollpanel, i något som liknar ett rymdskepp. Jag känner att jag har någon sorts hjälm på mig och jag är någon sorts sambandscentral. Iaf så sitter jag tydligen mitt som en länk i kedjan och alla skriker åt mig eftersom jag inte vidareför informationen i kedjan jag består av, av den mkt enkla anledningen att mitt ”ego” är jag själv. Ingen egoupplösning alltså, utan som total medveten om att man halvlåg i en fåtölj framför en datorn för någon sekund sen.
Jag kikar över ena sidan och inser plötsligt att jag kan se många saker och platser samtidigt. Då faller sista legobiten på plats. Jag fattar hur jag ska hantera ”komplexiteten”. Det är så enkelt. Det var inte komplex, det var bara många fler dimensioner. Det var som att ha gått dubbelseende ett helt liv och plötsligt fått ihop båda bilderna till stereo seende som man ser allt med.
Då var jag där. Framför min egen dator igen. Jag kände precis av varje vrå av rummet. Jag tittar runt fast mitt huvud står stilla. Nu kan jag se hela sammanhanget.
Jag tänker då, låt oss testa vad som händer om jag försöker göra en astralresa.
Jag tänkte börja resan genom att ställa en fråga, och jag hann knappt tänka till innan jag ställde frågan. Vi låter det va, vilken fråga jag ställde, men fick ögonblickligen ett svar. Det var som om jag fick hela svaret och sen fick se konsekvenserna av vad som skulle hända om jag valde att ”förstå” svaret. Då skulle jag bli tvungen att välja mellan den goda eller den ”onda” sidan. Jag frågade om ondskan och svaret var att ondskan och det goda upprätthåller en balans. Det goda har dock skapat det onda i ett syfte och syftet var att förstå det goda. Hur vet man att något är gott om man aldrig upplevt att man kan ha det bull? (Typ..)
Det var som allt visades för mig, i detaljer så att jag skulle förstå. Varje svar jag frågade tog mig på en resa bortom platser jag aldrig sett. Vingar jag inte ens visste att jag hade.

Fast jag hade inte fått de än. Det var just det som var ödesfrågan, om vilken sida man väljer. Man kunde också välja att låta bli få svaret och därav slippa konsekvenserna av den nya kunskapen, eftersom det innebär så mkt.
Konfunderad satt jag där och undrade vad jag skulle välja. Verkligheten som var rummet fanns inte längre till. Jag satt där alltså och tänkte i mitt helt eget jag, total medveten om min plats och syfte här i livet som en bland miljarder andra. Se hela dess sammanhang som en fraktal som vi alla sitter i. Att så här fungerar universum och du är en del av det.
Svaret på frågan skulle dock ge mig vingar jag inte ens kunde drömma om.
Men med de kommer även skyldigheter. Balans i allt.
För att få dessa vingar så måste alltså allt det som är ”jag” dö. Inte dö på riktigt, utan att alla egna begär måste först bort. Allt hat och ont måste först dö, alla egna begär måste sättas i sista hand. Att jag skulle ställa upp för var och en som behövde mig. Att vara där för varje person som bär på någon sorg, hur stor eller liten den än är. Föra ut ljus i ett mörkt universum, eftersom det var så här kriget mellan ont och gott pågått i eoner, långt innan vårt universum ens fanns till.
Om jag fick dessa vingar skulle jag inte längre vara en del av ”fraktal mönstret” där folk dog och återföddes eller bodde på astralplanet, osv eller vad man nu trodde på.
Och även det, det var bara början, som att bara ens ana kusten till en kontinent, på en planet i en galax i ett helt universum till och många bortom det. Att inte ens detta livet, nästa osv inte ens var i närheten av svaret.
Jag skulle alltså få en svår uppgift framför mig, om jag valde dessa vingar, men jag skulle även få en makt som jag inte ens kunde drömma om.
Snart stod det klart för mig varför nästan alla väljer att inte få svaret på frågan och ställer sig neutrala. Jag skulle bli tvungen att ställa upp för varje människa/varelse som jag mötte i detta liv och vilka de än är, bara vara förstående.
Jag skulle få bära många andras sorg och mina egna känslor och begär skulle komma i sista hand. Jag var inte längre civil, utan deltog i kriget mellan gott och ont. Dessutom så skulle jag börja som menig, för att avancera upp i värld som inte ens mina vildaste fantasier kunde drömma om. (Notera att jag såg allt det här som jag beskriver här och det var inte OEV/CEV, utan att t.ex ”verkligen vara där” och se ut över en klippa över en dal med en stad nedanför, så himmelsk att endast minnet ger mig gåshud medan jag skriver det här.)
Jag blir skiträdd. Jag vill inte ”stanna” i samma snurra som alla andra och var så nyfiken på allt det här. Under snart två år har jag försökt dagligen med meditation och astralresor. Jag har testat saker ni inte ens kan tänka tanken om, i sökandet efter det här svaret. Ingen här på flashbacks forum har väl undgått mina galna upptåg?
Här stod jag alltså… Moment of truth.
Smakar det så kostar det.
Tar man kärlek, så måste man även ge kärlek.
Ska man ha så mkt ”kärlek” som två vingar och access till skyn, så måste man ge jäkla massa kärlek.
Jag tänker då på ”Åsa” och försöker få kontakt med henne på något sätt och jag känner att hon är där, men hon förstår inte, försöker koppla bort. Jag känner av hela hennes närvaro. Som att vara två personer och skilja de åt utan problem. ”Åsa” är nämligen en ”medpsykonaut” och var mer eller mindre den som startade hela resan som tog mig hit. Jag visste sedan länge att hon gick på samma väg, men nu visste jag att hon inte ens visste en tusendel av vad jag sett, utan följde på alla galna grejer just för att jag skulle samma väg efter samma fråga, så hon följde med. Hon visste att katten alltid hittar lösningen på frågan.
Jag försöker kommunicera med henne men får inga riktiga svar. Hon avskärmar sig. Hon är upptagen med nåt helt annat och kämpar mot svampen.
Jag visste nu att jag var ensam på vägen, eftersom jag röjer och hon följer. Hon ger mig dock den energi jag behöver för att orka gå hela vägen, så vi hjälper varandra på detta sättet.
Jag blir lite arg på henne. Hon har inte berättat allt vad hon vet, eller rättare sagt, allt vad hon inte vet. Att när hon varit ”förstående”, då bara spelat med, för att inte se ”dum” ut, typ att ”oj, det visste jag inte.”. Som det vanliga sociala spelet som vi alla spelar och sidor som vi visar för alla människor. Man är ju inte samma ”person” hemma hos morsan och samma hos ”Pelle” som man hängt med sen lekis, rökat sin första braja med. (Ni fattar…)
Jag hade dock krävt 100% ärlighet mot att jag var 100% med allt vad jag sa och tänkte. No games, just truth. Annars kunde inte den ”utforskning” vi höll på med som psykonauter fungera.
Självklart förstod jag även varför hon gjort på det sättet och såg hennes rädslor och känslor med. Nu visste jag.
Jag ”kopplade” mig bort från ”Åsa” och var tillbaks i rummet. Svampad som jag aldrig har varit innan, men hela det mörka rummet är synligt. (Notera att det är totalmörkt då datorrummer/arbetsrummet är mörklagd för totalmörker även mitt på dan.)
Allting sken i någon sorts blå sken och allt hade ett samband. Här satt jag och kunde lätt överblicka det hela, förstå det, etc, men helt lugn i sinnet.
Jag stod där med det yttersta valet. Sanningens ögonblick. Nu, dåtid och framtid var en och samma en. Överblicken var totalt.
Men jag kunde välja en annan framtid. Vingar som jag inte ens drömde om.
Hit hade jag försökt komma under hela mitt liv. Till denna punkt. Jag behövde inte välja nu, men nu hade jag kommit till vägens ände. Här är gränsen. Passkontroll.
Och då ringer mobilen… Det är min tjejpolare ”Åsa”’s polare som vi kan kalla ”Nils”. Nils undrade om det fanns mer av det där svampen, eftersom ”Åsa” var så total väck att han blev avundsjuk och ville ha. ”Åsa” är nämligen väldigt tolerant mot svamp och speciellt mot egoupplösning. Hon kan käka en 10’a torkade cubensis och sitta på släktmiddag utan att någon ens anar. Hon har dessutom naturligt stora pupiller, så man kan inte se om hon är trippad eller ej. Stenhårt psyke, annars hade hon inte ens fått följa med på den här resan.
Jag förklarar så gott jag kan, i det tillstånd jag är i, att det finns inget mer och undrar hur det är med ”Åsa”. ”Nä, hon är helt jävla väck alltså.”.
Var är ni då? Frågar jag.
”Vi är utanför dig! Åsa ville tvunget gå ut o gå!” (Jag som trodde att hon var i Malmö. Hon hade alltså varit i Lund, käkat svampen och irrat sig ut hem till mig o dragit med Nils..)
Jag reser mig upp o går ner och öppnar och så redan i trapphuset genom glaset ser jag på hennes smajl och blick att hon också vet och tycker att det är ”the shit, wow liksom”!
Och här sluter mer eller mindre det roliga, för de kommer in, vi sitter o snackar mest om allt o inget, ”trycker undan” vad man just sett. Det är så man smälter allt. Lite roliga väggar som andas och färger som kryper. "Bruset" som psykonauter kallar det.
Någon timme senare går de och jag lägger mig ner i min säng, fortfarande fett trippad. Klockan är 03.50.
Vad ska jag välja?
Det goda?
Det onda?
Eller ingen sida alls och bara va till?
Striden står inte här och nu, den står någon annanstans. Vill du rycka in i armén och i ett krig som du inte vet ett dyft om?
För ett par vingar av skinande guld?

Vad väljer jag?

Låter sjukt vrickat det här Förstår inte riktigt vad konsekvensen kommer bli om du väljer sida, vad leder det till konkret? Försök även att hoppa över en rad mellan varje radbyte, va skitsvårt o läsa :P

Den frågan är alltid individuell - Enbart DU kan svaret.

Personligen tycker jag att man gjort rätt val om du får ut någonting positivt utav det - kalla det magkänsla eller något annat, då sunt förnuft tyvärr sällan infinner sig under såpass intensiva trippar

that´s really faaar out man..... häftig rapport förutom några upprepningar
jag känner igen det där med att man förstår allting .. det var inte förän på afterglowen som jag verkligen började fundera :P

10g torkad cubensis och käka släktmiddag då har man hög tolerans nivå

Bra rapport, jääävligt spejsad...

Fy helvete vilken tripp. Så trippad vill jag vara i 10 sekunder sen vågar jag inte mer...

väldigt bra rapport, kunde behövas lite indelning o så men men .

Nej om något så håller jag mig nog till lägre doser .

synd att din polare kom, hade nog kunnat bli ännu mer intressant annars, blev inte ett dugg jobbigt att läsa pga av att det var så bra skrivet och intressant.

5/5

Igår natt vakade jag och smidde tusentals listiga planer, men imorse steg jag upp och gjorde samma saker jag alltid har gjort...



...bortom det yttersta, det är din känsla...

...att det hela knappt börjat, det är min känsla...

Har aldrig varit så sugen på att prova svamp som då jag läste din rapport, gåshud många gånger om!

Mkt intressant innehåll, men jobbigt att läsa pga formatet!

Reflektion: Välja sida, ge upp sina egna känslor behov till förmån för andra. Möjlig återspegling av att vara barn utlämnad åt vuxna. Typ medberoende!

Kom också bla att tänka på "Nattens Väktare", det goda/det onda, välja sida! Filmen som direkt blev min favorit.

Utöver det var det tacksamt att få ta del av din rapport!

kan inte annat än att beundra dig du tar verkligen svampande (och hallucinogener i övrigt) till en ny dimension