Vilka är Sveriges neutrala internationella åtaganden, och vad händer nu? ("nu"= Svenskt Natomedlemskap /Mod)

Sveriges historiska neutralitet har bland annat inneburit att vi kunnat ställa upp i internationella sammanhang med diverse åtaganden som medlare samt observatörer och administratörer.

Exempel på ett sådant åtagande är det svenska deltagandet i Neutrala nationernas övervakningskommission sedan 1953, för närvarande ca 5 personer under ledning av generalmajor Anders Callert. Fler liknande uppdrag finns listade hos försvarsmakten:
https://www.forsvarsmakten.se/sv/var...ella-insatser/

Frågan är om denna lista är uttömmande, och vad som händer med dylika uppdrag nu när Sverige överger sin neutrala status och uppgår i alliansen NATO? Kommer alla dessa uppdrag att avslutas med omedelbar verkan eller hur tänker politikerna?

Då det gäller Neutrala nationernas övervakningskommission så betyder neutrala i det sammanhanget att länderna inte hade deltagit i väpnade styrkor i Koreakriget.
FN-kommandot valde Schweiz och Sverige, medan den Koreanska Folkarmén och Kinesiska folkets frivilligarmé valde Tjeckoslovakien och Polen.

Ok, med en så begränsad definition på "neutralitet" som tar hänsyn till en konflikts lokalitet både territoriellt och i tid, så kan kanske trots allt samtliga pågående militära observatörsuppdrag, truppdeltaganden och ev. rent politiska uppdrag fortlöpa trots övergången från alliansfri till alliansbunden nation utan problem?

Koreakriget är lite speciellt, då det var en FN-koalition som var i konflikt med två icke-FN-medlemmar (Folkrepubliken Kina, medlem i FN först 1971, samt Nordkorea, ej erkänt alls då). Sverige var FN-medlem och stod därmed bakom koalitionen, samt bidrog med militär personal och ett fältsjukhus i Sydkorea. Även om man alltså inte deltog i väpnade styrkor, så bidrog man till krigsinsatsen genom att medicinskt behandla den ena sidans soldater som därmed kunde återgå i krigstjänst. Är det verkligen helt neutralt?

Sverige som neutral medlare känns rätt körd nu.

Jag skulle inte försöka mig på att argumentera för att vare sig Sydkorea (Republiken Korea) eller Nordkorea (Demokratiska Folkrepubliken Korea) existerade innan vapenstillenståndet på 50-talet. Det fanns någon sorts land, Korea, mer eller mindre härjat av kolonialmakter. Jag skulle nog hellre argumentera för att det fortfarande råder inbördeskrig, under vapenstillestånd, i Korea, men inte ens det verkar oproblematiskt.

Sveriges kommande Natomedlemskap innebär så vitt jag tolkar berörda avtal inte att vår position i Korea påverkas. Vad gäller neutralitet i Korea så är Sverige sedan länge skyddsmakt åt bland annat USA till Nordkorea. Jag blev lite imponerad av USAs president Trump när han tackade Sverige för en insats som skyddsmakt. Däremot kan givetvis Nordkorea tycka att Sverige inte längre är neutralt, av de fyra länderna i NNSC, Polen, Tjeckoslovakien, Schweiz och Sverige, har Tjekoslovakien upphört att existera och Polen verkar dissas ganska hårt av Nordkorea. Så det finns en risk att Sveriges uppdrag i Koreakriget påverkas av Natomedlemskap, men det förutsätter att minst en av parterna slutar lita på oss.

Just det, där har vi ett exempel på ett politiskt uppdrag (inte militärt), som grundar sig på Sveriges av hävd neutrala roll. Förmodligen finns fler liknande fall att anföra.

Svensk neutralitet har sina rötter ända tillbaka till 1600-talet, men den moderna formuleringen, som ungefär innebar alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig, uttolkades väl främst av Gunnar Myrdal och var i decennier en käpphäst för (s). Myrdal menade tydligen att Sveriges historia och yttre förhållanden gjorde oss lämpade och särskilt utvalda att vara världsintressets advokater. Under Palmes tid uppfattades vi ju också som ett världssamvete även internationellt. Som humanitär stormakt var ju också en generös invandringspolitik naturlig. Enbart moderaterna förespråkade öppet en anslutning till NATO på denna tid, medan samtidigt ett mer dolt militärt samarbete försiggick ("vi vet var vi hör hemma"). Till skillnad från Schweiz och Österrike hade Sverige ju aldrig skrivit in sin neutralitet i konstitutionen, grundlagen, så en pragmatisk, flexibel tolkning var ju möjlig...

Idag, när (s)-politiker slutat bära röda nålar, utan i stället bär svenska flaggan à la (sd) och säger att de är "patrioter", så verkar neutraliteten vara ett minne blott. Det behöver ju inte vara fel att tillhöra NATO, det är ju många civiliserade och välmående länder, men det lär ju påverka utrikespolitiken, dess attityder och otvetydigt innebära en militarisering.

Fast ingen sjunger ju längre "Internationalen" eller minns Marx ord om "inte ett öre, inte en man, till militarismen". Arbetarrörelsen insåg problemet med nationalstaten redan på 1800-talet, men har kapitalt misslyckats med att finna en lösning.