Citat:
Ursprungligen postat av
Revoltera
Hur kommer det sig att i princip alla kvinnor känner en annan kvinna som blivit utsatt för något slags övergrepp i form av våldtäkt eller dylikt, men ingen man känner en annan man som utsatt kvinnor för något slags övergrepp?
Vad beror detta på? Blundar män av vana för vetskapen att nån av deras vänner utsatt en eller flera kvinnor för något slags övergrepp eller avfärdar de det bara som att den vännen gör dumheter ibland när han är full men att han vanligtvis är en reko kille? Eller försöker de rationalisera det genom att beskylla kvinnan för att hon kanske flirtade med honom eller klädde sig utmanande och i stort sett bad om att bli tafsad på? Nu pratar jag inte bara om våldtäkter, utan om ofredanden och grovt tafsande utan tillåtelse och sånt som kan upplevas som ett övergrepp för en kvinna som utsätts för det.
Och varför blundar män isåfall för sånt beteende istället för att konfrontera sin vän?
Tusentals och åter tusentals svenska män måste ju vara vänner med andra män som begår diverse övergrepp mot kvinnor, det är ren logik.
Fyra faktorer som jag tror påverkar:
1. Våldtäktsmän är oftast serievåldtäktsmän. Gäller i lika hög grad "daterape"-snubbarna som de som begår överfallsvåldtäkter. Det brukar finnas ett mönster av att de inte klarar av att bli avvisade, föreställningen om att de har rätt till sex och att kvinnor som kollektiv är skyldig mannen något. De våldtäktsmän jag känner till har gjort det till ett mönster. Det är en stark värdering bland gruppen män att våldtäkt är fel, och något helt otänkbart. Den kvinna som tror att män sitter på fester och "höhö-ar" om att våldta någon, misstar sig ordentligt.
2. Män som våldtar berättar det inte. Det handlar oftare än man tror om hyfsat populära, utåtriktade och socialt etablerade personer. De säger kanske att de haft en historia med tjejen ifråga, och att de typ blev osams eller att det blev tjafs, vilket gör att tjejens eventuella våldtäktsanklagelse kommer framstå som en efterkonstruktion. Faktum är att de här männen oftast inte ens tycker att de har våldtagit någon, och därför skulle de aldrig lägga fram det så.
3. Alla har råkat ut för mobbing, men ingen har varit mobbare. Hur bisarrt det än kan verka, så är världen full av offer, men tom på förövare. De orättvisor man utsatts för pratar man högt och öppet om. De orättvisor man begått talar man tyst om. Alla har blivit bestulna, men ingen stjäl. Den mänskliga hjärnan är bra på att rationalisera, och den finns en uppsjö sätt att relativisera kring en våldtäkt. Man intalar sig att tjejen egentligen ville, att det inte är lika illa att våldta ett luder som att våldta en oskuld, att tjejer av en viss sort/kultur/typ inte är lika mycket värda osv. Man intalar sig att man inte tvingade tjejen, utan att hon "släppte till", och förmodligen gillar tuffa tag. Blir hon arg eller ledsen efter våldtäkten, så är det för att hon ångrat sig.
4. Tjejer hittar på. Precis som i scenariot under punkt tre där man rationaliserar sin våldtäkt, så finns det gott om tjejer som faktiskt rationaliserar att de legat med någon och sedan ångrat sig. Sedan finns det tjejer som helt enkelt säger att de blivit utsatta för övergrepp, för att det stärker deras kvinnliga identitet, och för att de kan visa solidaritet med andra kvinnor inför sig själv eller andra. Jag VET tjejer som ljög ihop historier, för att kunna skriva METOO på sin status när det begav sig. En av reglerna var ju att ingen fick ifrågasätta en kvinnas historia, så det var ju liksom fritt fram...
Man kan jämföra med när man frågar högstadieelever om deras sex- och drogvanor. Svaren är helt enkelt inte sanningsenliga, utan blir mer till ett rollspel, där man får vara den man vill.