Jag har stött på ett påstående som jag inte håller med om. Men min erfarenhet av det militära inskränker sig till ett värnpliktsår som lätt infanteri som inte tränades i strid längs en frontzon. Så jag söker högre visdom av gänget här. Och det gäller vad doktriner i krigsmakter världen över i vår tid säger om ämnet här.
Är det i ett öppet landskap, alltså ett utan mycket (säg <5% av ytan) lövverk som kan skymma trupp m.m. från direkt insyn, taktiskt värdefullt att vara "herre på täppan" på krönet av en höjd som ofta utgör ena dalsidan av en flod. Och vi syftar inte på stupa raviner här som försvårar framkomlighet, utan på ett böljande landskap där utsikten från ett sådant krön sträcker sig kilometrar bort. Vore det enligt modern militär doktrin värdefullt att man har en sådan höjd under egen kontroll så att fienden inte kan verka FRÅN den (men för all del MOT den!) medan man själv kan verka från den?
Eller är det tvärtom den dum idé att placera trupp längs krönet av en sådan höjd? Därför att trupp där skulle vara mer sårbar för fientlig enldigvning av olika slag, än trupp som befinner sig i sänkor eller annat landskap på lägre alleviation. Och att satelliter och drönare och annat ändå ger motsvarande information som man kan få av att ha direkt siktlinje till en fiende från en höjds krön.
Jag skulle tro att det vore en MYCKET BETYDANDE fördel i modern krigföring att kontrollera höjden! För att man då kan rycka fram till dess krön när man vill, och avge eld med vapen som kräver eller fungerar bäst när målet är i direkt sikte (till skillnad från t.ex. haubitsar som kräver koordinater för indirekt eldgivning). Det är förvisso inte en SKYDDAD plats på något sätt, men jag tror inte den vore en särskilt mycket mer UTSATT plats heller. Och visst måste det vara en ideal plats för många slags vapensystem (prickskyttar, stridsvagnar, pansvarvärnsrobotar) att VERKA FRÅN!?
Kan det vara som så att höjder i öppet landskap förvisso är farligare oskyddade för trupp som verkar från dem, och att vissa doktriner är så extremt förlustaversiva att de därför avråder från att man verkar från dem, fördelarna för direkt eldgivning till trots?
Är det i ett öppet landskap, alltså ett utan mycket (säg <5% av ytan) lövverk som kan skymma trupp m.m. från direkt insyn, taktiskt värdefullt att vara "herre på täppan" på krönet av en höjd som ofta utgör ena dalsidan av en flod. Och vi syftar inte på stupa raviner här som försvårar framkomlighet, utan på ett böljande landskap där utsikten från ett sådant krön sträcker sig kilometrar bort. Vore det enligt modern militär doktrin värdefullt att man har en sådan höjd under egen kontroll så att fienden inte kan verka FRÅN den (men för all del MOT den!) medan man själv kan verka från den?
Eller är det tvärtom den dum idé att placera trupp längs krönet av en sådan höjd? Därför att trupp där skulle vara mer sårbar för fientlig enldigvning av olika slag, än trupp som befinner sig i sänkor eller annat landskap på lägre alleviation. Och att satelliter och drönare och annat ändå ger motsvarande information som man kan få av att ha direkt siktlinje till en fiende från en höjds krön.
Jag skulle tro att det vore en MYCKET BETYDANDE fördel i modern krigföring att kontrollera höjden! För att man då kan rycka fram till dess krön när man vill, och avge eld med vapen som kräver eller fungerar bäst när målet är i direkt sikte (till skillnad från t.ex. haubitsar som kräver koordinater för indirekt eldgivning). Det är förvisso inte en SKYDDAD plats på något sätt, men jag tror inte den vore en särskilt mycket mer UTSATT plats heller. Och visst måste det vara en ideal plats för många slags vapensystem (prickskyttar, stridsvagnar, pansvarvärnsrobotar) att VERKA FRÅN!?
Kan det vara som så att höjder i öppet landskap förvisso är farligare oskyddade för trupp som verkar från dem, och att vissa doktriner är så extremt förlustaversiva att de därför avråder från att man verkar från dem, fördelarna för direkt eldgivning till trots?
