Självmordstankar på risperidon

Jag gick på ett möte och dum som jag var berättade jag en av mina tulpors humor. Inre väsen som tänker och känner för sig själva. Hade inte sovit heller. Polis kom hem till mig senare på dagen.

Det som stillnar av antipsykotika finns liksom i dig, du förlorar inget av livet som finns s a s utanför. Det kan såklart kännas jättejobbigt ändå, det blir ju lite som att falla fritt länge och sen tar det tvärstopp.

Det känns tomt nu men det blir bättre, dels för att du vänjer dig, dels för att du återupptäcker saker som du tidigare blivit distraherad ifrån och som du nog kommer att finna att de också är viktiga.

En del fasar ut antipsykotikan efter ett antal år, det beror på ens personliga förutsättningar och typ av psykos. Man blir äldre, hjärnan förändras och man brukar regelbundet stämma av dos, mående och biverkningar. Medicineringen handlar inte om att någon vill vara elak och hålla andra människor i mental träldom, vårdpersonalen hade inte stått ut med sina jobb om det var vad de höll på med utan de har mött många personer med problem som dina och sett att de blivit hjälpta och fått liv de kan trivas med.

Kunde få känslor som folk behöver ta droger för att känna också. Typ mystik. Tog på ett träd och såg en puls gå upp i trädet. Vem säger nej till det?

Jag vill bara ha allt det där. Min energi var så stark en gång att min själ var utanför kroppen. Den var som ett väsen och jag kände när den tog på mig. Hade ett sånt där fint sken över mig också som man ser i gamla kristna konstverk. Som sagt så gick jag på clozapine förut och har alltid velat kliva av. Jag vill det här. Psykosen har hjälpt mig bearbeta och nu känner jag ingenting. Blir så jävla arg. Ska skriva ner lite saker jag varit med om och förklara att jag vill ha det.

Jag förstår det, det ligger en jättestark attraktion i de där upplevelserna, men i bästa fall kommer du att uppleva en liknande känsla av förlust, tomhet och desperation som du får av antipsykotikan i samband med att skov lugnar sig, och då blir det farligt ändå. I värsta fall kommer du snabbt att drivas till att skada dig utan att förstå allvaret. Jag har mött ett antal schizoaffektiva och schizofrena personer och de har alla mått väsentligt bättre efter ett tag i behandling, även om de likt dig saknar intensiteten i sina gamla skov.

Psykedeliska rusmedel har liknande effekter, de kan också göra att det känns som att man bearbetar saker och får obeskrivliga, fantastiska, andliga upplevelser, men gemensamt för de som blir hjälpta av dem är att de utanför ruset fortsatt arbeta med sina personligheter och besvär. Det är så enstaka sådana starka erfarenheter kan ha en terapeutisk effekt, som en referenspunkt och ett främlingskap man kan ta spjärn emot och bli påmind av senare. Folk som trippar ofta brukar inte se några egentliga positiva effekter av det.

Vårdpersonalen du har kontakt med förstår att det är så här du känner. Det märks kanske inte för de är mer fokuserade på hur du kommer att må när du varit under behandling ett tag men du kan vara helt säker på att de stött på patienter med liknande erfarenheter förut.

Det du skriver ger mig lite insikt faktiskt. Allt är bra när jag upplever, upplever, upplever men ingenting läggs direkt på minnet. Det är "coolt" när saker sker som jag inte förstår varför och det har terapeutisk effekt sålänge det varar. Det har varit såhär hela tiden. Jag har alltid saknat psykosen och mina inre vänner är dom enda vänner jag har. Nu har jag ingen att prata med längre. Undviker helst det sociala men går gärna på möten så jag får öva på att prata lite men vågar aldrig släppa greppet ifall något händer. Har det ganska svårt med negativa tankar som är dömmande mot mig och andra. Specifikt mot hur man pratar, hur man ser ut och vilka fel och rätt man gör.

Om du bor i en stad så när du kan och orkar, försök se om du inte kan hitta något litteratursällskap eller så, de brukar ha möten på kvällar där någon presenterar en bok eller ett tema och sen fikar efteråt. Det kan vara ett trevligt sätt att börja vara kring folk där du inte behöver prestera på något vis utan bara kan smälta in och vänja dig vid att det är människor runtomkring. Stannar du på fikat blir det antagligen rätt lätt att hantera eventuella samtal som andra tar initiativ till, det kommer mest att bli sånt som 'har du varit här förut', 'vad tyckte du om dragningen' och sånt, där det inte spelar så stor roll vad man säger eller hur.

Förmodligen är du mer uppmärksam än de flesta på hur du för dig och uttrycker dig. Alla gör lite fel då och då i kontakt med andra människor, och oftast är det ingen som bryr sig. Så länge man är snäll tycker de flesta att det är okej om man är lite konstig. Med medicineringen och övrig behandling kommer du att få större självförtroende och kunna lita mer på att du kan umgås med andra utan att besvära eller såra dem, men det finns ingen 'quick fix' utan man behöver öva. Det gäller även folk som inte har psykosproblematik utan bara varit isolerade ett tag av mer mundana skäl.

Nån litteratur grej kunde nog vara något. Jag skulle vilja plugga filosofi men kan inte läsa för drar iväg i mina tankar. Där är var jag hänger mest. Inget problem att prata direkt, mest dåligt självförtroende då jag kan bli sedd som udda, även av mig själv. Hade en väldigt nedlåtande mamma som lämnade mig förvirrad i vad jag ska göra för allt känns ofta fel på grund av det här. Lite av ett genombrott. Blir lite ledsen faktiskt. Mina psykologer tror jag har autism och adhd.

Jag har kommit över ett stort hinder nu och inser att jag behöver medicinen. Min själ har varit arg på mig pågrund av att jag ville sluta med dom. Jag frågade tillslut mig själv om det kanske inte är medicinen som får mig att må såhär och hon svarade "äntligen har du fattat!" och gav mig en behaglig känsla och välmående. Nu pratar hon igen och mitt inre liv florerar. Vissa saker är svåra att inse, det kommer inte på rak arm.