Lånar kontot av en vän då jag behöver hjälp idag. Men jag är 27 så det är lungt på den fronten.
Min läkare ringer imorgon och jag vet inte om jag ska prata med honom om detta, med kuratorn eller bara låta det vara.
Bakgrunds info innan problemet i sig:
Från mitten på 2020 fram till dec 2022 så hade jag extrem stress och psykisk påfrestning på arbetet. Dålig arbetsmiljö hemma hos en multisjuk liten pojke pga föräldrarna, ingen personal och frekventa sjukskrivningar. Kunde jobba vaken natt från kl 20 - 13 dagen efter, utan att veta om någon dyker upp och löser av mig. Längsta passet var 21 timmar vaken. Som mest 74 timmar på en vecka.
Tre personal slutade, en blev utbränd (nu två).
Under denna period fick även min hund cancer. Minsta lilla avvikande detalj runt henne och jag reagerade oproportionerligt och panikgrät då all annan stress gjorde att jag tänkte det värsta varje gång. Har under hela denna tiden haft detta hängande över mig, att det snart kan vara dags för avlivning. Så min energi, samt energi som jag inte hade, gick även till henne för att ge henne det absolut bästa jag kan. (Hon lever f.ö fortfarande idag och mår bra)
Samtidigt, så kärvade min relation med min dåvarande bästa vän och jag fick säga upp kontakten med henne i början på 2021 då vi inte var bra för varandra längre.
Hur jag än försökte så lyckades jag inte möta hennes förväntningar, trots att jag gjorde exakt som hon bad mig om och sista tiden verkade jag enligt henne aldrig göra rätt. Hon blev besviken/arg när jag inte orkade träffa henne eller hänga med på saker hon ville göra, och då spelade inte orsaken till det någon roll. Hon har dock borderline, så det är inte hennes fel, vilket också gjorde situationen svårare.
Jag tänker fortfarande på detta och vet inte om det är jag som har gjort fel. Jag kan inte lita på mig själv längre. Ibland kommer jag fram till att hon är manipulativ och att hon har visat flera gånger att hon bara bryr sig om sig själv, ibland undrar jag om jag ens tänker logiskt kring det iom att jag själv inte är stabil nu.
Efter att jag sa upp kontakten med bästa vännen så isolerade jag mig ifrån alla andra också. Orkade/ville inte ha kontakt och måendet fortsatte utför.
(Här kunde jag fortfarande bete mig normalt. Förklaring längre ner i texten)
---
Sedan första januari i år har jag varit på min vanliga arbetsplats och jag har sedan dess tänkt att nu kommer det snart att vända då jag numera har en bättre arbetssituation, men det gjorde det inte.
För tre veckor sedan brast det totalt för mig och jag fick träffa kurator där jag bara pratade om jobbet och mitt mående, hon hämtade läkaren och han sjukskrev mig för utmattningssyndrom (3v fram till min semester). Jag fick åka hem och fundera över sertralin. Sagt och gjort, det gjorde jag. Så började sertralin för en vecka sedan på 25 mg.
Men.
Iom att jag nu tack vare medicinen haft mer mental energi och kunnat tänka, så har jag insett bredden på mina kognitiva svårigheter som blivit sämre och sämre.
Jag fungerar inte socialt längre. Jag vet inte hur man beter sig, min personlighet är borta och jag får hela tiden tänka på rimligt svar eller reaktion för ingenting kommer naturligt längre. Verkligen ingenting. Det är som att jag är fast i mitt huvud, eller som att hjärnan är helt avstängd.
Jag ser ju på andra människor att dom ibland reagerar/tittar konstigt, men jag KAN inte undvika det och många gånger förstår jag inte i stunden hur jag ska göra för att det inte ska hända - mitt kroppspråk och mimik är troligtvis helt åt helvete.
Känns som att jag har ett konstant stone face, eller att mitt leende inte ser autentiskt ut när jag försöker le, vilket det högst troligt inte gör då jag som sagt inte får några reaktioner naturligt.
Men jag har kunnat fungera socialt innan, jag borde veta hur man gör, ändå är det som att min hjärna vägrar ge mig dom färdigheterna nu. Jag vet inte hur jag ska förklara det.
Min personlighet är så gott som borta.
Till en början gav detta mig nästan lite fobi, men inte längre. Det är ju dock inte kul att umgås med människor längre, delvis pga detta.. Men jag klarar alltså för det mesta inte ens av att fejka det om jag så måste.
Ibland har jag stunder I vardagen där jag känner att "NU är jag närvarande/beter mig normalt utan att försöka/känner mig som en människa" men jag vet aldrig hur länge det är så.
Samtidigt så skäms jag, något enormt. I min familj har man aldrig varesig visat känslor ellrr pratat om dom.
Som försvarsmekanism så fokuserar jag bara på återhämtning, träning och hund just nu, för att inte tänka på det, men det kommer ju inte hjälpa när jag måste jobba igen. Och jag vet ju någonstans att jag vill umgås med mina vänner igen, och vara som jag var innan.
Är det någon som känner igen sig?
Vet inte om det kanske bara är jag i min ångest som på något sätt skapar detta själv. Och jag vet inte om jag ska ta upp detta med läkaren imorgon.
Dom vet endast om jobbsituatuonen, mitt allmänna mående och mina symtom på stress/ångest/nedstämdhet.
Ingenting om det andra.
Snälla, hjälp.
Min läkare ringer imorgon och jag vet inte om jag ska prata med honom om detta, med kuratorn eller bara låta det vara.
Bakgrunds info innan problemet i sig:
Från mitten på 2020 fram till dec 2022 så hade jag extrem stress och psykisk påfrestning på arbetet. Dålig arbetsmiljö hemma hos en multisjuk liten pojke pga föräldrarna, ingen personal och frekventa sjukskrivningar. Kunde jobba vaken natt från kl 20 - 13 dagen efter, utan att veta om någon dyker upp och löser av mig. Längsta passet var 21 timmar vaken. Som mest 74 timmar på en vecka.
Tre personal slutade, en blev utbränd (nu två).
Under denna period fick även min hund cancer. Minsta lilla avvikande detalj runt henne och jag reagerade oproportionerligt och panikgrät då all annan stress gjorde att jag tänkte det värsta varje gång. Har under hela denna tiden haft detta hängande över mig, att det snart kan vara dags för avlivning. Så min energi, samt energi som jag inte hade, gick även till henne för att ge henne det absolut bästa jag kan. (Hon lever f.ö fortfarande idag och mår bra)
Samtidigt, så kärvade min relation med min dåvarande bästa vän och jag fick säga upp kontakten med henne i början på 2021 då vi inte var bra för varandra längre.
Hur jag än försökte så lyckades jag inte möta hennes förväntningar, trots att jag gjorde exakt som hon bad mig om och sista tiden verkade jag enligt henne aldrig göra rätt. Hon blev besviken/arg när jag inte orkade träffa henne eller hänga med på saker hon ville göra, och då spelade inte orsaken till det någon roll. Hon har dock borderline, så det är inte hennes fel, vilket också gjorde situationen svårare.
Jag tänker fortfarande på detta och vet inte om det är jag som har gjort fel. Jag kan inte lita på mig själv längre. Ibland kommer jag fram till att hon är manipulativ och att hon har visat flera gånger att hon bara bryr sig om sig själv, ibland undrar jag om jag ens tänker logiskt kring det iom att jag själv inte är stabil nu.
Efter att jag sa upp kontakten med bästa vännen så isolerade jag mig ifrån alla andra också. Orkade/ville inte ha kontakt och måendet fortsatte utför.
(Här kunde jag fortfarande bete mig normalt. Förklaring längre ner i texten)
---
Sedan första januari i år har jag varit på min vanliga arbetsplats och jag har sedan dess tänkt att nu kommer det snart att vända då jag numera har en bättre arbetssituation, men det gjorde det inte.
För tre veckor sedan brast det totalt för mig och jag fick träffa kurator där jag bara pratade om jobbet och mitt mående, hon hämtade läkaren och han sjukskrev mig för utmattningssyndrom (3v fram till min semester). Jag fick åka hem och fundera över sertralin. Sagt och gjort, det gjorde jag. Så började sertralin för en vecka sedan på 25 mg.
Men.
Iom att jag nu tack vare medicinen haft mer mental energi och kunnat tänka, så har jag insett bredden på mina kognitiva svårigheter som blivit sämre och sämre.
Jag fungerar inte socialt längre. Jag vet inte hur man beter sig, min personlighet är borta och jag får hela tiden tänka på rimligt svar eller reaktion för ingenting kommer naturligt längre. Verkligen ingenting. Det är som att jag är fast i mitt huvud, eller som att hjärnan är helt avstängd.
Jag ser ju på andra människor att dom ibland reagerar/tittar konstigt, men jag KAN inte undvika det och många gånger förstår jag inte i stunden hur jag ska göra för att det inte ska hända - mitt kroppspråk och mimik är troligtvis helt åt helvete.
Känns som att jag har ett konstant stone face, eller att mitt leende inte ser autentiskt ut när jag försöker le, vilket det högst troligt inte gör då jag som sagt inte får några reaktioner naturligt.
Men jag har kunnat fungera socialt innan, jag borde veta hur man gör, ändå är det som att min hjärna vägrar ge mig dom färdigheterna nu. Jag vet inte hur jag ska förklara det.
Min personlighet är så gott som borta.
Till en början gav detta mig nästan lite fobi, men inte längre. Det är ju dock inte kul att umgås med människor längre, delvis pga detta.. Men jag klarar alltså för det mesta inte ens av att fejka det om jag så måste.
Ibland har jag stunder I vardagen där jag känner att "NU är jag närvarande/beter mig normalt utan att försöka/känner mig som en människa" men jag vet aldrig hur länge det är så.
Samtidigt så skäms jag, något enormt. I min familj har man aldrig varesig visat känslor ellrr pratat om dom.
Som försvarsmekanism så fokuserar jag bara på återhämtning, träning och hund just nu, för att inte tänka på det, men det kommer ju inte hjälpa när jag måste jobba igen. Och jag vet ju någonstans att jag vill umgås med mina vänner igen, och vara som jag var innan.
Är det någon som känner igen sig?
Vet inte om det kanske bara är jag i min ångest som på något sätt skapar detta själv. Och jag vet inte om jag ska ta upp detta med läkaren imorgon.
Dom vet endast om jobbsituatuonen, mitt allmänna mående och mina symtom på stress/ångest/nedstämdhet.
Ingenting om det andra.
Snälla, hjälp.
