Vi hade bidé hemma när jag var liten, ett perfekt dockbadkar! Någon gång förklarade morsan vad den egentligen var till för, men jag förstod det inte som att det skulle användas just efter toabesök utan som en del av den dagliga hygienrutinen, ungefär som man tvättar ansiktet och borstar tänderna kunde man tvätta skrevet också. Om eller hur mina föräldrar använde den vet jag inte, men det var ju de som byggt badrummet så någon nytta måste de ju sett med den. Jag var för liten för att tänka på sånt.
Jag har förmodat att bidén blev populär i någon sorts mellanperiod i mellan olika hygienvanor. Förr hade ju folk sällan dusch, och vatten hämtades utomhus, bars in och värmdes. Att ta sig ett varmt bad blev en ganska omständlig procedur och man badade inte så ofta. För att fräsha upp sig däremellan kunde man använda en blöt tvättlapp under armarna och mellan benen. (För övrigt verkar det, åtminstone i äldre barnböcker, ha varit en viktig rutin att dagligen tvätta öronen. Vad hände med det?)
Sedan började varmvatten bli mer lättillgängligt men folk ändrade väl inte vanor så där omedelbart för det utan fortsatte nog ungefär som förut, fast det nu gick enklare. Bada ganska sällan, tvätta kritiska områden oftare. Och det var, antog jag, där bidén kom in, som en smidigare modernare variant av tvättlappstvätten?
Så småningom slog väl duschen igenom på bred front och när många duschar hela kroppen dagligen finns det inget behov av att använda bidé också.
Har som vuxen haft bidé hemma. Den hade dock ingen duschslang utan en fast kran med munstycke som kunde vinklas. Testade den någon gång som nyinflyttad, men det var ju inte lätt att träffa rätt kroppsdelar utan diverse akrobatik och skvätt överallt.

Så den stod bokstavligen och samlade damm.