Bankrån på 70- och 80-talen - lyckades de ofta, som i "Det slutna rummet"?

Om knappt två månader är det 50 år sedan Sveriges mest kända bankkupp - rånet mot Kreditbanken vid Norrmalmstorg och det efterföljande gisslandramat. Tråden i ämnet har förtjänstfullt bumpats, med tanke på jubileet.

(FB) Norrmalmstorgsdramat

Vetskapen om detta annalkande datum fick mig att börja fundera lite mer på gamla tiders bankstötar, och jag kom för mig att öppna en tråd här på Kriminalhistoria.

Här finns ju redan enskilda trådar om en rad bankrån under de gångna decennierna. Jag skulle även vilja se en allmän diskussion om denna numera nästan utdöda typ av brott. Ni, som antingen har egna minnen från låt oss säga 1960-, 70- och 80-talen, eller som på annat vis förvärvat kännedom om de där tiderna - kan ni berätta om sådana rån skedde ofta? Talades det mycket om dem? Har ni själv blivit vittne till något bankrån?

Och så undrar jag om ni vet om bankrånare, som har undkommit med sitt byte? I första hand i Sverige, men även på andra håll?

Frågan infannn sig, då jag häromveckan på nytt bläddrade i Det slutna rummet, den åttonde boken i Maj Sjöwalls och Per Wahlöös romansvit om Martin Beck och hans kumpaner. Boken utspelas sommaren 1972. Där skildras två bankrån. Ett begås av den unga ensamstående mamman och låglönearbeterskan Monita, som vill ha en bättre framtid för sig och sin lilla flicka. Efter en lyckad kupp mot en bank vid Hornsgatan på Söder, där hon oavsiktligt skjuter ihjäl en kund, undkommer hon med sitt byte (87.000 kronor i sedlar), och sitter i sista kapitlet och lapar sol i en liten stad på Istrien i Jugoslavien.

Det andra rånet utförs av de båda yrkesförbytarna Mohrén och Malmström, som aldrig sysslat med något annat än brott och ofta åkt fast. Sedan de insett att det beror på att de opererar i alltför liten skala, genomför de en minutiöst välplanerad bankkupp i Malmö. Bytet uppgår till 2.613.496 kronor och 65 öre. De båda tjyvarna kan dra sig tillbaka för gott - då de sista gången nämns i boken, är Mohrén på väg till Sydamerika och Malmström i Genève.

Mycket av skildringen i Sjöwall-Wahlöös romansvit är extremt realistisk, men där finns också en del burleska och absurt satiriska inslag - till exempel vissa personers namn. Sviten präglas också av en för varje bok allt giftigare samhällskritik, som för sentida läsare kan kännas ganska påfrestande. Författarna ser brottsligheten som det kapitalistiska samhällets fel, och de tycker antagligen att vissa brottslingar gärna kan få lyckas med att "socialisera" en del av det kapital, som genom samhällets mekanismer hamnat i bankernas valv.

Men hur vanligt kan det ha varit med såna lyckade rån?

Utmärkande för Sjöwall-Wahlöös böcker är att där ständigt hänvisas till händelser, som ägde rum i verkligheten. Vi får veta att bankrånet i Malmö nämns i en notis i Herald Tribune, på samma sida som nyheten att femton farliga bankrånare rymt från fängelset i Kumla. Och den rymningen ägde ju faktiskt rum, i augusti 1972.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/or...gen-fran-kumla
https://blog.zaramis.se/2020/06/23/m...-kumlabunkern/
https://www.bonnieraudio.se/bocker/2...en-fran-kumla/

”Landets femton farligaste fångar är på fri fot efter massrymningen från Kumlafängelset i natt. Storlarm har gått i hela landet. Allmänhet och banker har varnats. I hela Mellansverige har polisspärrar upprättats.”

Så skrev Expressen på sin förstasida den 18 augusti 1972. En gigantisk jakt hade börjat och redan från början hade den en särskild laddning eftersom ingen skulle kunna rymma från Kumlafängelset.

Ett av Sveriges mest kända och omtalade är Grodmansrånet i Göteborg 1965.

Minns detta mycket väl när detta skedde och hur det skrevs om det spaltmeter efter spaltmeter. Skrivs än i dag om detta bankrån i Gamlestaden. Nu var i o f s rånet inte så lyckat ur rånarnas aspekt p. g. a. att de åkte fast samt att de fick med sig mindre pengar än vad de ha förväntat sig.

(FB) Grodmansrånet mot Skandinaviska Banken, Göteborg, 1965.

Jag skulle säga att lyckas med bankrån och komma undan med det på den tiden var princip obefintligt.
Många drömde ju garanterat, men att lyckas och komma undan är en helt annan sak.
För det första, så var merparten av bilarna på den tiden verkligen inget att köra snabbt i och med bra vägegenskaper för liksom fly med i ett bankrån.
Sedan var tillgång till vapen princip obefintlig. Det kom inget in alls innan bron fanns eller Sverige kom in i Eu med sina öppna gränser. De få vapen som fanns var från inbrott i militärens vapenlager och dessa var verkligen inte enkla att göra inbrott i.
Sedan att lyckas smuggla ut pengarna genom tullen lär aldrig hända. på den tiden fick man högst föra ut 10 000 kr och vill man ta med sig mer pengar ut, så behövdes det sökas tillstånd. Att göra en banköverföring om man gjort ett bankrån är nog inte heller att tänka på.
Sedan att leva liksom här på alla pengarna utan att ha arbete var också otänkbart. Folk hade stenkoll på vad andra sysslade med och rättvisan stod en aning högre än vad den gör idag.
En liten anekdot från den tiden. Min farsa jobbade då inom restaurang och kände lite löst en som hade en restaurang som gick väldigt bra, men han var inte fullt lika bra på bokföring. En dag så fick han då för sig att han skulle gå och köpa en ny bil med en väska full av pengar! Försäljaren ringde givetvis till polisen. Innan han väl ens lyckats komma hem, så väntade både skatteverket och polisen på honom. Bilen blev han av med pga det inte alls stämde med hur han deklarerade och omsatte i företaget och själv hamnade han i fängelset, så kunde det gå till på den tiden när tjänstemännen fortfarande i stort arbetade med skrivmaskin och papper och penna, men i övrigt ett helt annorlunda Sverige.

Jag tänker att det var relativt lätt att komma undan med rån förr i tiden. Ausonius rånade ju banker på löpande band innan han tills slut åkte fast. Problemet, som alltid när det gäller kriminella, är att de inte kan hantera pengar. De bränner dem, och behöver begå nya brott. Till slut åker man fast.

Leva på kontanter efter ett rån är garanterat ännu svårare nu. Först och främst är det närmast omöjligt att få så mycket pengar. Men även bortsett från det, så är det omöjligt att sätta in pengarna på någon bank. Och betala allting, alla räkningar, alla större inköp, kontant, det är inte alls realistiskt.

Nedan litet siffror;

Bankrån ”slog igenom” mot slutet av 1960-talet, och hade sin ”storhetstid” fram till slutet av 1980-talet. Även om de f o m 1970-talets slut avtog i takt med att bankernas säkerhetssystemen blev bättre.
Antal fullbordade bankrån per år i hela landet (antal postrån var ungefär lika många). En tredjedel av rånen begicks i Stockholmsområdet.
1977 - 172 st
1978 - 145 st
1979 - 104 st

Ett nedslag i Stockholms rånstatistik (samtliga kategorier) för 1984 - ca en tredjedel av de de totala antalen för hela Sverige.
Bank/postrån - 40 st
Butiksrån - 90 st
Personrån - 465 st

Under 1990-talet hade antalet bankrån minskat än mer. Istället slog rånare hellre till mot bankboxar, uttagsautomater och värdetransporter.
1996 - 29 st fullbordade bankrån, 5 försök


Hur uppklarningsprocenten såg ut har jag ej kollat, men jag kan tänka mig att den var relativt låg ”på pappret”. Precis som Van Nostrand skriver så åkte nog de flesta ”yrkesrånare” fast till slut, men utan att kunna bindas till alla rån de begått.

På 80-talet var det hyfsat enkelt att råna ett postkontor.
Samt det var dålig kvalité på videobanden från kamerorna. Det var ett videoband som spelade in fyra kameror där bandet gick i en loop.

Sveriges mest rånade Postkontor låg i nära anslutning till Nackareservatet i södra Stockholm. Idag ligger det en pizzeria i dom lokalerna.

De rånen som skedde på den tiden gjordes av en förhållandevis liten skara långtidsförbrytare såsom Svartenbrant som hade ingen annan plan än att liksom råna en bank, leva rövaren på pengarna så länge det gick och sedan in i finkan för att göra om proceduren.
På den tiden så fick folk arbete bara de var intresserad och gången var att jobba med något inom industrin, träffa någon på dans i parken på helgen, skaffa barn vid typ 25 år och där med föll de ur statistiken över potentiella rånare.
Sedan hade du då det lilla fåtalet som Svartenbrant som inte alls skulle kunna tänka sig ett vanligt svenssonliv med att gå upp på morgonen, jobba på ett ganska tråkigt jobb, osv. Utifrån hur rånen gick till så kunde polisen tämligen enkelt klura ut vilka av dessa herrar som kunde ligga bakom det, så är det ju inte alls idag med långt mycket fler yrkeskriminella, där det är helt omöjligt att bara kunna spekulera vem som gjort vad, utan vittne odyl.
Sedan även om några av de där herrarna på den tiden lyckades på något sätt gömma pengarna tills de kom ut, så ändrades det ett antal gånger hur sedlarna såg ut, så där löstes liksom det problemet med.

Stort tack till alla som svarat!

(FB) Bankrånens år i Stockholm, 1966.