Flygplanen som sökte efter Titan-Ubåten

Postar jag i fel Fora så får Moderator vv omallokera min tråd.

Är som så att jag undrar över sökinsatserna i Atlanten efter den förolyckade ubåten Titan.

Vid spaningarna deltog flygplan och jag undrar vilka plan det var och hur länge dessa kunde uppehålla sig över sökområdena? Det är ju långt ut i Atlanten.

Hur lång aktionsradie och operativ tid har dessa sökflyg ?

Tacksam för svar.

Långdistans havsövervakning gör/gjorde USA och Kanada med P3 Orion och efterhand ersatt med P8 Poseidon. Hittas lätt på Google.

Det var väl P-8r som låg därute.
P-8 baseras på 738EX som har en range på långt över 3000Nm, och då beroende vilken N1 man flyger med, kan vi säkert tala om endurance på runt 9 timmar.
Dessutom tillkommer då möjligheten att göra in-flight refueling, vilket förstås ytterligare förlänger flygtiden. Det som skulle kunna bli en begränsning, är att toaletterna till slut blir fulla (såvida man inte fixat det "problemet" under utvecklingen av P-8:an).

Jag vet inte om det var aktuellt i det här fallet, men ska man en längre tid röra sig runt Titanic med flyg så bör flygplatsen St John på New Foundland vara en utmärkt plats för besättningsbyte, tankning, toalettömmning mm.

Tack Bergakungen, beechrider och Neksnor för intressant fakta.

Ja, synnerligen uthålliga plan. Undrar bara också ungefär hur länge (tim/min.) dessa plan uppehöll sig över området.
S 8 kan ju ganska enkelt flyga över Atlanten enkel tur och en bra bit därtill...

I just detta fall torde det vara begränsande med antalet hydrofonbojar som kan släppas, i den mån man inte enbart utnyttjade ytspaningsradar (man trodde ju att det kunde tänkas att ubåten flöt i vad som kan beskrivas som "marvatten" - dvs precis i ytan).

Att toatankarna är en verklig begränsning var nog mer skämtsamt.

Troligen kom bekräftelsen på implosionen från inspelade data någon SOSUS-station. Dessa är numera använda för ytterligare uppgifter än att spåra ryska ballistiska atomubåtar.

Ja det är den riktiga metoden, dessa flygplan flyger för fort för att kunna släpa en hydrofonboj efter sig.
Istället så släpper de ner sådana i vattnet och som sedan skickar data upp till spaningsflyget.
Detta datat kan sedan skickas in till land för att analyseras där i och för sig.

Ungefär så man gjorde kring gasledningen i Östersjön.

Här finns en sammanfattning om olyckan med Titans implosion:
https://www.jpost.com/international/article-747444

Jag får implosionen till att den dock bara varade 2-3 millisekunder, eftersom ljudhastigheten i vatten på 1500 meter/sekund är den som begränsar kompressionsfrontens hastighet
I artikeln så har man tydligen en uppskattning som är en faktor 10 ggr långsammare, dvs cirka 30 millisekunder.

Om implosionen bara varade 2-3 millisekunder så är det väl inget konstigt att den skulle kunnat ha missats av supportfartyget uppe på ytan ?
Den hörs i så fall bara som en "blipp", typ ?

Det fungerar inte riktigt så. För att identifiera ett momentant, mycket kort ljud hinner ingen med att lyssna på det i realtid. Därför måste man göra signalanalys på inspelat material OCH det måste då finnas en inspelning under det momentet. Man kan förstås tänka sig att moderfartyget följer dykfarkosten elektroniskt, men en mycket kort ljudpuls kan man förmodligen lätt missa. Sedan spelar amplituden roll för upplösningen av signalen. Är blippen kraftig "överstyr" den, och då kan ett kort skeende uppfattas som mer långdraget än det verkligen är. Även 30 msek är i kortaste laget för att en människa skall reagera.

Efter vad som sagts har det handlat om en SOSUS-inspelning, och då har man lyssnat noga i efterhand.

(SOSUS är undervattensavlyssning, från början av ryska ubåtar från sensorer på havsbotten. De här sensorerna är ytterligt känsliga och kan lokalisera en ljudkälla via triangulering. Samtidigt "väsnas" allt i havet på olika sätt (djur, fiskar, farkoster, vrakdelar etc) så en implosion kan maskeras av andra ljud, i alla fall tillfälligt.

Att toa-tankarna blir fulla på en 737:a är dessvärre ingen ovanlighet, framförallt på längre flygningar.
Så, även om det inte är i närheten så många ombord, som en fullastad charter-flight, blir det nog många koppar kaffe som skall rinna igenom.
I synnerhet om man har utökad besättning ombord, som lär vara aktuellt vid en längre signalspaning.
...och kruxet kan då uppstå, eftersom man inte kan tömma toa-tankarna i luften.

Så litet allvar var det allt bakom...

Fast jag kan inte tänka mig annat än att samtliga mätpunkter har ett flertal mikrofoner med olika dynamiskt omfång, och även tex frekvensomfång. Det är det som menas med en sådan array.
Och man därför kan ta upp signalen i olika omfång av dB/frekvens.

Den mest intensiva delen av signalen blir dock bara 2-3 millisekunder lång, eftersom det är ljudhastigheten i vattnet och ubåtens dimensioner som begränsar denna.

SOSUS rykte må vara överdrivet, fortfarande så föreligger det frågetecken kring djupangivelsen för en viss ljudkälla i havet. Oceanerna består av olika vattenskikt av olika temperatur, salthalt mm.
Dessa skikt gör att ljudet "bryts" ungefär på samma sätt som i ett glasprisma när det gäller ljuset.
Eller reflekteras som i en spegel, typ...

Absolut är det så.

Nu är tydligen uppgiften om att det varit inspelat material från en SOSUS-station som varit en ledtråd till vad som hänt och när det hänt inte särskilt verifierad, men min kommentar gällde mest att en oerhört kort ljudpuls lätt skulle kunna missas vid realtidsspaning.

Nej det finns förstås inte folk att sitta och lyssna på sådant hela tiden.
Kan inte tänka mig att örat hinner reagera på en 2-3 millisekunders ljudpuls ändå ?

Det vore ett mördande tråkigt jobb, där det mesta är ett brus, och ibland en kakafoni
av diverse knäppningar och andra ljud som har ett mycket oklart ursprung.

Mycket intressant dock att ljudkulisserna i världshaven är nog extremt
innehållsrika och säkert mycket värdefulla.
Världshavens ljudkulisser är på ett sätt säkert snarlika regnskogens många ljud och läten.

Intressant vore förstås att veta om SOSUS kunde detektera djupet där implosionen inträffade. Dvs om Titan befann sig nära eller rentav nere på havsbottnen.

I huvudsak så finns det två pålitliga metoder, den ena är att mäta upp ekot av implosionen när den reflekterats mot havsbottnen den andra är att mäta reflektionen mot havsytan.

Tiden för ekot blir avgörande för att bestämma djupet.
Och det är väl den enda metoden som är någorlunda "straight-forward",
och har tillämpats i andra sammanhang.

Vi vet väl knappt vilken standard SOSUS håller idag och när det sist uppgraderades mot
nyare krav ?
Kanske de satt in nya mikrofoner från Ali Baba/Amazon ?