Citat:
Ursprungligen postat av Eitzel
"Big Day Coming" var nästan något som fick mig att flytta mina Cowboy Junkies-plattor till Speed Metal-delen av samlingen (nej, jag vet att jag inte äger några Speed Metal-plattor, men ändå...).
Riktigt intressant faktiskt och den hypnotiska stämningen fortsätter i "Nowhere Near" som på något sätt ger mig samma vibbar som de första avsnitten av Twin Peaks gav mig.
Jag sätter dem på min "To do"-lista och hoppas att det finns tid över efter den nuvarande genomplöjningen av Sarah McLachlans katalog. Jag blev så påverkad av din lilla diskhistoria härom tråden att efter kanadensiskan står Robert Plant på tur (som jag inte tagit mig tid att gå in lite djupare på tidigare).
Jag har aldrig varit så värst förtjust i vad Plant gjorde på 80-talet. Rösten var förstås fantastisk då också men låtarna var inte något som föll mig i smaken - och gör det inte nu heller.
Det blev väsentligt bättre med
Fate of Nations 1993.
29 Palms är fortfarande en väldigt bra låt.
Plant gjorde tillsammans med Jimmy Page ett par bra plattor på 90-talet,
No Quarter och
Walking Into Clarksdale.
Men det var inte förrän med
Dreamland 2002 som Plant började hitta rätt. Det var också med Dreamland han så smått började forma det otroligt tighta bandet Strange Sensation som på
Mighty Rearranger briljerar.
Clive Dreamer är ingen ny Bonham men på spåret
Shine It All Around är han verkligen tung.
Jag skrev i någon tråd att
Band of Joy är den bästa platta han gjort i eget namn men...
Jag vet fan inte.
Mighty Rearranger är fortfarande het, lika het som den var 2005.