Varför fungerar inte ordet "fika" i svenskfinland?

Jag behöver förklara mig.

Jag kan tänka mig flera skäl till att dialekter inte vill ta till sig rikssvenska ord. Till exempel

* det rikssvenska ordet skiljer inte på samma nyanser som dialekten som kanske har flera ord. Exempel är att äldre personer i södra och västra Sverige har svårt för att adjektiv inte böjs efter kön i rikssvenskan längre. Alltså vill ha kvar nyansen att skriva den snälle pojken, inte "snälla" om både pojkar och flickor.

* det rikssvenska ordet kommer med något "uppfostrande" och vill ändra på tänkandet. Nån sorts maktutövning. Ett exempel är ordet "hen" som (kanske inte dialektalt) kan uppfattas som något uppfostrande.

* Ett ord som i rikssvenskan är helt värdemässigt neutralt, kanske väcker magkänslor i någon provins, som har andra kulturella erfarenheter och historia.

Jag tycker inte att det räcker när dessa professorer bara förklarar varför finlandssvenskar inte tycker om ordet "fika" med att "så är det bara". "Så är det bara" kanske duger som förklaring för professorer ("för vilka sanningen är ganska klar"), men som lekman tycker jag att det är en värdelös förklaring.

Jag tror att om svenskarna i "östra rikshalvan" inte tycker ordet fika känns bra så har det en djupare förklaring, kanske nån av de ovan, kanske något helt annat. Magkänslor kan ta fel i enskilda fall, men har alltid en faktiskt verklig grund.

Att jag reagerade och startade tråden var att hon i Hufvudstadsbladet tog upp just ordet "tjej" som något liknande som kanske finlandssvenskar hade svårt för. Och gjorde kopplingen till romani. Och startade en provokativ tråd om.

Jag håller faktiskt med till stora delar, nyord blir ofta värdeladdade på ett sätt som kan skilja sig åt mellan språkområden och landsände. Orsaken till varför fika inte faller (oss) finlandssvenskar i smaken är ett mysterium även för mig då det inte borde ha några särskilda konnotationer. Den enda förklaringen jag kan komma på är att ordet hos oss förknippas rätt starkt med ett "stockholmskt" sätt att uttrycka sig, och därmed passar sämre in i dialektala sammanhang. Det upplevs som väldigt sverigespecifikt på ett sätt som "tjej" inte gör. Nästan som en ryggmärgsreflex.

Fika är inte Romani. Det är Knoparmoj:

https://www.youtube.com/watch?v=pWJoe8hwu_I.

Ordlista knoparmoj. Ooops!, fika finns inte ens med.
https://web.archive.org/web/20081228...e.se/pub42.asp

En populär sammankomst, där främst kvinnor samlades, för att utan män och barn dricka kaffe och äta ett visst antal kakor kalls i Sverige för ”Kafferep”. Omtyckt under 1930-och 1940-talen.

Vet inte om uttrycket används eller har använts av svensktalande i Finland.

Det ÄR inte romani utan kommer från ett skojarspråk där man kastar om stavelserna. Ka-fi (som kaffe kallades förr) blev fi-ka.

Jodå, kafferep finns även om det knappast används mer då de hattbärande damerna som hostade såna tillställningar numera bör vara avlidna i princip allihop.

Varifrån tog du skojare?

Intressant etymology iallafall:

Fransk slang.
Sotarslang
Skinnarslang från Malung

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fika

Har jobbat på ett multinationellt företag och tror vi har spridit fikakulturen till bl.a Tyskland, Australien, Brasilien, USA m.fl länder. De blev lite chockade när vi fikade med cheferna och umgicks som folk.

Därför att det var diverse skojare som hade för vana att prata på det där sättet att man kastade om stavelserna. Man gjorde det för att andra inte skulle förstå vad man sa för nåt. För att lura andra.

Tror du inte att det hätska motstånd mot ordet fika som framkommer i enkätsvaren i själva verket ska tolkas som ett tecken på att den finlandssvenska dialekten faktiskt har tagit till sig ordet i breda lager? Ord som ingen använder brukar inte reta upp några känslor.

Sedan är den språkhistoriska vetenskapen inte funtad på det sätt att den alla gånger på ett någotsånär trovärdigt sätt kan ställa och besvara frågor om varför ett enskilt ord inte har spridit sig till en särskild plats. Det är lättare rent kunskapsteoretiskt att försöka förklara sådant som har hänt än sådant som inte har hänt.

I all synnerhet som användandet av fika inte har varit socialt neutralt på den här sidan vattnet heller. Jag regerar inte om någon använder ordet, men jag skulle inte använda det om jag inte anspelade på att någon annan just använde det. Och mina föräldrar skulle aldrig ha drömt om att använda idet något som helst sammanhang. Om vi tar som riktpunkt att finländarna inte har uppgraderat sina egnahem till villor, vilket vatusvenskarna gjorde på femtiotalet, så kanske också "bättre folk" i Finland har samma attityd till ordet fika som "bättre folk" hade i Sverige vid den tidpunkten.

I Finland kanske svensktalarna redan har ett annat fika som i betydelsen lysten.

1. med stort och otåligt begär
Besläktade ord: nyfiken, fika, fikenhet

"Den som fikar efter mycket, mister ofta hela stycket"

Nej, det ord på fik- som betyder lysten är inte fika (som skulle vara extremt osannolikt som stark form av ett svenskt adjektiv, eftersom sådana så gott som aldrig slutar på -a). Däremot finns det ett verb fika med betydelsen sukta l. trakta som kan ge upphov till förvirring, som i följande exempel, använt i undervisningen av lektorn i latin vid Falu Gymnasium, sedermera professorn i latin vid Uppsala universitet, Hans Helander:

Mannen fikade efter sin hustrus bortgång - vilket alltså inte betyder att han drack kaffe på hennes begravning.