Att inte känna känslor

Detta är egentligen ingenting som har börjat nyligen, utan det har alltid varit såhär.
Däremot har jag inte börjat tänka på det igen, förrän nu. Har för några månader sedan kommit ur et fyra år långt förhållande. Såhär i efterhand funderar jag på varför jag egentligen "ingick" ett sådant. Visst, jag tyckte om honom på ett sätt att jag tolererade honom, han var snäll, omtänksam och rolig och vi gjorde roliga saker tillsamans.
Men älskade jag honom? Jag tror faktiskt inte det. Jag sa det, för det förväntas man göra i ett förhållande.
Så börjar jag fundera tillbaka på mina tidigare, få förvisso, men längre, förhållanden. Första killen var jag ca 14-17 år. Jo visst tyckte jag om honom. Han var också snäll, omtänksam och rolig. Vi hade kul. Sen tyckte jag tydligen att det var en bra idé att vara otrogen. Efter lite bråk (såklart) var han ändå villig att försöka fortsätta vara vi två. Men efter ett tag gjorde jag slut, kände ingenting för honom längre. Vi var liksom bara kompisar.

Andra killen, ca 28-30, vi var "egentligen inte tillsamans" förutom att vi umgicks som ett par i ca 2 år, med ett kortare uppehåll. Det är det enda förhållandet som fått mig att faktiskt känna någonting. Det var när han inte ville ses mer. Dock fick jag upptäcka detta för mig själv och sedan konfrontera honom om det. Men efteråt var jag helt konstig i flera månader. Jag messade "konstant", det typiska "jag saknar dig" varvat med "men varför gjorde du såhär, svara då!!"

Det lugnade ner sig till slut och jag träffade senaste exet. Fyra år senare känner jag att jag vill bara vara ensam. För mig själv.

Kanske var det att jag inte var "redo" i andra förhållandet, varför jag gick lite bananas. De andra två är det jag som gjort slut.

Varför jag börjar detta med mina förhållanden är för att kärlek verkar vara det som är den viktigaste känslan i människors liv. Åtminstone om man ska tro filmer, TV-serier och folk på internet.
Jag tror faktiskt att jag aldrig känt den känslan. Åtminstone inte mer än i en väldigt kort stund. Men kan inte säga säkert ens det. Kär tror jag att jag har varit, men älskat någon? Jag är tveksam.

För att återgå till senaste förhållandet; jag kände som sagt att nu vill jag vara ensam. Efter detta är det som att jag bara släppt allt. Han berättar något känslosamt, en bekant som dött, något som hänt hans föräldrar, han har ont, det är synd om honom etc. Jag tittar bara på honom och säger "ok", typ. Som att jag behöver faktiskt inte låtsas mer. "It's over". Jag bryr mig inte. Och jag tänker inte låtsas som att jag gör det heller.
Och när jag tänker efter, så långt bak jag kan minnas, så har jag alltid låtsas. Oavsett vem, oavsett vad de sagt så har jag försökt lista ut vad som är lämpligt att säga i sådana situationer. (men jag kan inte påstå att jag lärt mig, är fortfarande kass på sånt)

För några år sedan dog min far. Han var en väldigt bra far. När min mor ringde och berättade började jag storlipa sekunden efter hon avslutat meningen, "pappa är död". Så uppenbarligen finns det ju nånting där. Eller?
Men efter det så gick jag vidare väldigt snabbt. Jag hade typ två gånger under den månaden som jag började gråta pga detta. Men nu snackar vi alltså efter några dagar var jag redan "van" vid att pappa inte var där.
Tänker såklart på pappa, senast idag. Men jag vet verkligen inte om jag känner en "saknads-känsla", jag tror inte jag vet hur en sådan ska kännas?

Hur ska det över huvud taget kännas att känna någonting? Hur känner man när man är kär, när man älskar någon eller när man saknar någon?
Är det endast de tankar man har i huvudet? "jag saknar X, Jag älskar x" eller känns det på något vis i kroppen?

Det enda jag kan påstå att jag kännt, senaste åren i alla fall, är ångest. Eller jag tror det är ångest i alla fall. Det blir som ett sug i bröstet som går upp i huvudet och sedan går det över. Men det kan komma flera gånger under kort tid.
Jag kan bli ledsen i den mening att jag tänker på "deppiga" saker och känner att jag kanske skulle behöva gråta, men jag kan inte. Även om jag försöker.

Egentligen är jag ju deprimerad, har pratat med kurator men inte angående ovan, gällande känslor eller att känna, utan om andra grejer. Har atarax mot ångest vilket hittils räcker. Det blir trivsamt tyst i huvudet av den. (oftast)

Enda anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att få ner de tankar jag haft senaste tiden, det blir lätt rörigt och strukturlöst i huvudet. Kanske är det någon här också med samma "problem" eller insikt som vill kommentera.

Jag vet egentligen inte om jag ser det som ett problem. Är därför jag (hittils) inte tagit upp det med kuratorn heller. Det kanske det är egentligen. Eftersom alla runtomkring mig verkar vara känslosamma och vilja prata om saker så underlättar det väl om man faktiskt vet vad som pratar om?
Men det är inte för att det är ett problem som jag skriver detta. Kanske mer en fråga om det är det? Eller om det borde vara det?
Finns det medicin som gör att man faktiskt känner saker? Borde man sträva efter detta?

Och för lite mer kontext så nej, jag är inte manipulativ, jag försöker inte få igenom min vilja etc. Jag är introvert, jag har få vänner. Jag ställer ofta upp även om jag kanske inte vill. Jag skulle nog säga att folk ser mig som snäll på så sätt. Jag är inte ute efter att avancera i mitt yrke, jag trivs där jag är.
Däremot säger jag vad jag tycker och kanske inte alltid på ett sånt "socialt accepterat sätt" och kan med det framstå lite som abrupt.
Ja, just det, har lite svårt för det där med det sociala. Jag vet, rent logiskt, vad som förväntas men ibland orkar jag bara inte bry mig....
Och just det där med logiskt. Det är nog så jag oftast försöker tänka, logiskt. Även om det kanske inte alltid blir så, eller åtminstone bara för mig, så brukar det vara mitt tillvägagångssätt. Försöka se saker från flera håll och utgå från det. Sen såklart är man ju "biased" åt ett håll eller annat.

Jag sabbade mitt avslutningsstyckte för det liksom bara rullade på, så får väl avsluta då med; vad är det för fel på mig?

(Ber om ursäkt för eventuella och troliga stavfel som finns i texten, har ingen autocorrect på datorn :-) )

Hej,

Kan ju ge tipsen jag ger till killar som är incels.

Ragga inte alls.

Skaffa inte någon kille (du var tjej va?).

Lev livet, njut.

Det finns otroligt mycket att njuta av här på jorden.

Kille kan du ju skaffa sedan när du gjort allt annat på jorden.

Res jorden runt.

Prova bungyjump.

Prova allt.

Sedan när du gjort allt kanske du kan slå dig ner med någon lugn och snäll kille.
Och då kanske det räcker att han kramar dig ibland och säger att han tycker om dig ibland.

Lycka till

Du är normal. Tänk det och sluta med det. Du resonerar tex om din pappa och japp det är svårt där att vad ska man känna. Sorg? Att man beundrar fakta är väl just det.

Sedan om kärlek till en annan. Det kommer nog mest helt plötsligt. Bara händer. Inget man kan söka efter utan man vet bara att när man är fast så är man fast.

Jag kan relatera till viss del. Jag är man och min mor dog för 4 år sedan.
Det var bland det jobbigaste jag varit med om, men kom över det ganska snabbt ändå.

Men har haft mycket skit med förhållanden och så och min fru som jag varit gift med, OJOJ, där har det varit otrohet från både min och hennes sida, men ändå tar jag inte det så hårt och då har det inte varit lite otrohet från hennes sida heller.

Har varit med om det förr så kanske därför jag inte tar det så hårt eller så är jag bara känslokall?

Reagerade hårdare på det när jag var yngre, men sen så har vi det här med att när någons vän eller sin sambo eller fru's närstående dör och jag har väldigt svårt med hur man ska reagera. Jag vet att man bör reagera och vara stöttande, men jag känner ingenting. Jag försöker säga stöttande ord osv, men det låter kanske lite krystat eftersom jag egentligen inte känner något alls om saken.

Just nu spyr jag med kuken. Det är en väldigt underlig känsla. Du kanske borde testa? Känner du ingenting kanske du borde utsätta dig för ngt absurt.

Du är psykopat , grattis till utmärkelsen

Säg inte det.

Som sagt, jag kan också ha svårt att relatera till känslor, men har inte alltid haft det.
Man kan bli lite avtrubbad om man varit med om mycket skit, men ofta handlar det om andras känslor. OM någon nära mig dör så har jag så klart kraftiga känslor, men när någon vän eller sambo eller fru eller whatever får uppleva ett dödsfall så vet jag inte hur jag ska reagera.

Jag vet att man förväntas reagera med dom och känna sorg osv, men jag känner ingenting om den saken så det blir alltid jobbigt att försöka känna sorg för dom när man inte gör det. Man måste liksom låtsas för deras skull.

Enda gångerna jag kände riktig sorg var när morsan dog och när det blev slut med min första flickvän och andra flickvän, efter det så känner jag inte så mycket. Visst blir det jobbigt, men känner ingen stor sorg. Blir man avtrubbad kanske?

[quote=JohnBlund|84724899]Säg inte det.

Som sagt, jag kan också ha svårt att relatera till känslor, men har inte alltid haft det.
Man kan bli lite avtrubbad om man varit med om mycket skit, men ofta handlar det om andras känslor. OM någon nära mig dör så har jag så klart kraftiga känslor, men när någon vän eller sambo eller fru eller whatever får uppleva ett dödsfall så vet jag inte hur jag ska reagera.

Jag vet att man förväntas reagera med dom och känna sorg osv, men jag känner ingenting om den saken så det blir alltid jobbigt att försöka känna sorg för dom när man inte gör det. Man måste liksom låtsas för deras skull.

Enda gångerna jag kände riktig sorg var när morsan dog och när det blev slut med min första flickvän och andra flickvän, efter det så känner jag inte så mycket. Visst blir det jobbigt, men känner ingen stor sorg. Blir man avtrubbad kanske?[/QUOTE

Jag hör dig på många saker du skriver , jag själv tror att de har med min adhd å göra , jag upplevs ibland känslokall även om de sakerna ja säger låter självklara å inte känslokallt i mina öron , jaja man e som man e när man inte blev som man skulle

[quote=JagbaraR0nkar|84724906]
Skillnaden mellan folk som har diagnoser och de som inte har det tror jag äör att de som inte har det har inte blivit diagnoserade

Har inte alla någon form av bokstavskombination idag om de går till vården?
Jag är 40+ och när jag var ung så fick inte folk en massa diagnoser om det inte var väldigt grovt och uppenbart att de hade nåt fel.

Idag får folk diagnoser för allt från himmel till jord, så skulle jag genomgå någon slags test så skulle de säkert hitta något, men jag undviker vården så mycket som jag kan för att jag hatar hur folk blir behandlade inom vården och jag avskyr den, så jag går bara dit om jag absolut måste.

[quote=JohnBlund|84724923]
Det är många som säger att dom har adhd i dagens samhälle ja, ja håller med dig, jag har de dock på papper och fick diagnosen när jag va 9 år , och min diagnos ( delvis ) har satt mig i jävligt skitig sits då man har väldigt lätt att bli beroende av saker och spel har varit en av dom sakerna och det har gjort att jag fått skulder osv , dock påväg åt rätt håll nu, utmätning & 9 månader spelfri ✌🏻 MEN de finns många saker jag uppskattar med min diagnos också , som sagt, man kan inte få allt här i livet. Vet inte hur fan vi hamnade här men skönt å skriva av sig lite , sorry om jag stör

Du kan vara lugn. Du är helt säkert inte en psykopat. Det liksom kommer av sig själv. Du resonerar om det. Vill känna med andra ord nix du är icke en psykopat.

Kärlek är inte en känsla. Enligt Katolsk tradition; kärlek är en osjälvisk handling gentemot en medmänniska, t ex din partner.