Låt mig börja med en brasklapp så att tok-incels och andra haverister inte känner sig manade att föra in spåret på ren kvinnofientlighet. Jag förespråkar att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden men också att varje individ ska prövas för sig. All form av kvotering är ett intellektuellt haveri och blir paradoxalt nog uttryck för verklig sexism/rasism - något konkret man faktiskt kan peka på till skillnad från de diffusa patriarkala strukturerna. Kvinnor ska ha samma medborgerliga och politiska rättigheter som män. Kvinnor bör själva bestämma om abort fram till den artonde graviditetsveckan (vilket är en rimlig etisk kompromiss). [/brasklapp]
Som ett exemplar av det lite äldre slaget kommer jag ihåg hur debatterna gick på 90- och början av 00-talet. Det var ett extremt rått och högljutt tonläge från feministernas sida. Jag tänker inte namnge några här, ni känner säkert till dem redan. Delvis kan man förklara det med hur starkt mainstream media var på den tiden. Sociala medier hade knappt vaknat, public service och de fåtal stora mediehusen kontrollerade i princip all offentlig debatt och några alternativ fanns överhuvudtaget inte. Under den här perioden kallade sig en majoritet av männen för feminister, troligen främst i opportunistiskt syfte och av rädsla att bli stämplade som reaktionära.
Även om feminismen fortfarande då och då manifesterar i medierna är det inte alls på samma konfrontativa sätt som tidigare. Aggressiviteten har definitivt dämpats. Vad kan det bero på då? Dels vill jag förklara det med ovan nämnda förändring i medielandskapet men också med den djupare samhällsförändring som skett sedan början av 00-talet. Redan då hade Sverige ganska många invandrare jämfört med det genomsnittliga i-landet. Men sedan kom Reinfeldtregeringen och dess uppgörelse med miljöpartiet i invandringsfrågan och plötsligt var portarna öppna för all världens folk att söka sig hit, både verkligt behövande men också många ekonomiska lycksökare och en del rent kriminella. De tog naturligtvis med sin kultur hit och man kan utan att överdriva säga att den inte riktigt var i synk med svensk kultur.
Man hör som sagt fortfarande feministiska röster i medierna men de är allt mer ensliga och det verkar inte längre pågå någon tävling i vem som kan häva ur sig de mest extrema åsikterna.
En tredje faktor jag skulle vilja räkna in är hbtq och den konkurrens det inneburit för kvinnor som offer. De sitter nu inte längre högst i offerhierarkin utan får nöja sig med en tredjeplats efter invandrare och olika sexuella minoritetsgrupper. Naturligtvis är det inte lika roligt att skrika om ingen lyssnar (vilket varje småbarn kan vittna om).
Männen har naturligtvis noterat detta och 2018 gjordes en undersökning som visade att andelen män som kallar sig feminister minskat kraftigt, från cirka 50% 2014 till 25% 2018. Det finns ingen anledning att tro att denna utveckling avtagit. Många debattörer ville koppla detta till att feminismen ses alltmer som en renodlad vänsterrörelse men jag ger inte mycket för det. De vänsterextrema (Schyman m fl) var dominerande i debatten redan på 90-talet. Snarare har det att göra med den kultur som förts in i landet och som verkligen står för gammeldags, ibland rent medeltida, värderingar gällande könen. Eftersom feministerna inte vågar kritisera invandrarna (av rädsla för att ses som rasister) har de fått allt svårare att komma fram på åsiktsmarknaden. De krypskjuter lite då och då men i nästan 100% av fallen på enskilda vita män.
Så, är detta slutfasen på den feministiska rörelsen? Har vi som homo sapiens lärt oss något av detta och i så fall vad?
Som ett exemplar av det lite äldre slaget kommer jag ihåg hur debatterna gick på 90- och början av 00-talet. Det var ett extremt rått och högljutt tonläge från feministernas sida. Jag tänker inte namnge några här, ni känner säkert till dem redan. Delvis kan man förklara det med hur starkt mainstream media var på den tiden. Sociala medier hade knappt vaknat, public service och de fåtal stora mediehusen kontrollerade i princip all offentlig debatt och några alternativ fanns överhuvudtaget inte. Under den här perioden kallade sig en majoritet av männen för feminister, troligen främst i opportunistiskt syfte och av rädsla att bli stämplade som reaktionära.
Även om feminismen fortfarande då och då manifesterar i medierna är det inte alls på samma konfrontativa sätt som tidigare. Aggressiviteten har definitivt dämpats. Vad kan det bero på då? Dels vill jag förklara det med ovan nämnda förändring i medielandskapet men också med den djupare samhällsförändring som skett sedan början av 00-talet. Redan då hade Sverige ganska många invandrare jämfört med det genomsnittliga i-landet. Men sedan kom Reinfeldtregeringen och dess uppgörelse med miljöpartiet i invandringsfrågan och plötsligt var portarna öppna för all världens folk att söka sig hit, både verkligt behövande men också många ekonomiska lycksökare och en del rent kriminella. De tog naturligtvis med sin kultur hit och man kan utan att överdriva säga att den inte riktigt var i synk med svensk kultur.
Man hör som sagt fortfarande feministiska röster i medierna men de är allt mer ensliga och det verkar inte längre pågå någon tävling i vem som kan häva ur sig de mest extrema åsikterna.
En tredje faktor jag skulle vilja räkna in är hbtq och den konkurrens det inneburit för kvinnor som offer. De sitter nu inte längre högst i offerhierarkin utan får nöja sig med en tredjeplats efter invandrare och olika sexuella minoritetsgrupper. Naturligtvis är det inte lika roligt att skrika om ingen lyssnar (vilket varje småbarn kan vittna om).
Männen har naturligtvis noterat detta och 2018 gjordes en undersökning som visade att andelen män som kallar sig feminister minskat kraftigt, från cirka 50% 2014 till 25% 2018. Det finns ingen anledning att tro att denna utveckling avtagit. Många debattörer ville koppla detta till att feminismen ses alltmer som en renodlad vänsterrörelse men jag ger inte mycket för det. De vänsterextrema (Schyman m fl) var dominerande i debatten redan på 90-talet. Snarare har det att göra med den kultur som förts in i landet och som verkligen står för gammeldags, ibland rent medeltida, värderingar gällande könen. Eftersom feministerna inte vågar kritisera invandrarna (av rädsla för att ses som rasister) har de fått allt svårare att komma fram på åsiktsmarknaden. De krypskjuter lite då och då men i nästan 100% av fallen på enskilda vita män.
Så, är detta slutfasen på den feministiska rörelsen? Har vi som homo sapiens lärt oss något av detta och i så fall vad?
