Fenomenet malajer, eller handräckningsvärnpliktiga

Där jag gjorde lumpen, 90-talet, fattade jag det som att malajer och vakter, alltså de vpl som behövs för att driva ett regemente, bildade ett gemensamt kompani. Men det var inget som jag funderade särskilt mycket på då. Sedan fick alla plutoner turas om med att förstärka vakten.

Okej, jag tror jag är med här. Hade de PB och KB-elever?

Nej, det är klart att man kanske inte tänker särskilt mycket på det medan man gör lumpen. Jag menar bara på att såhär på lite "äldre dagar" så infinner sig frågorna, särskilt för mig som uppenbarligen är lite yngre än du och inte upplevde några malajer alls i FM. Det förekommer så oerhört mycket spretig information om vad de här soldaterna faktiskt gjorde, huruvida de ens fick någon form av vapen och stridsutbildning och allt annat mellan himmel och jord.

Givet vad som skrivits här i tråden så kan jag tycka att företeelsen borde återinföras, i varje fall på prov. Dels p.g.a. den monetära besparingen, men också för att jag tror att fler mår bra av att få lite ordning och reda på tillvaron.

Nej det tror jag inte, de var heller inte ute i fält i någon större utsträckning.
De hade en vaktlöjtnant som chef, men kommer inte ihåg exakt hur de var organiserade. De försvann när FM lades ned som krigsorganisation och blev en budgetpost.

Kände (eller känner) en MP fänrik - militärpolisen var en elit-enhet nästan som ND K4.

Mitt huvudsakliga möte med det jag uppfattade som malajer var vid tvättbyte och liknande.
Huvudsakligen, av dialekten att döma, lokala förmågor.

Det finns en gammal 91:an-serie av Rudolf Petersson (skaparen) där översten är uppe på vinden för att leta opp en paraduniform eller dylikt. Han råkar på en mal och skriker ”en mal! Aj!” och sen ytterligare en: ”en till mal! Aj!”

Nedanför står 91:an och 87:an och väntar då överstinnan beordrar dem rusa till överstens hjälp ty han eftersökte ju nyss ”två malajer”.

Denna repris förgrymmade en läsare så till den milda grad att han skrev in till insändarsidan för att påpeka att 91:an och 87:an minsann inte var några malajer, utan helt vanliga värnpliktiga soldater.

Så nu vet ni det.

För att reda ut det (?) ytterligare:

Det korrekta begreppet är "handräckningsvärnpliktig". Där kunde man hamna på flera sätt: vid mönstringen pga fysiska problem, efter man inkallats pga litet mer, skall vi säga, "militäriska" problem och, också efter inkallelse, därför att man inte orkade med eller kanske bara inte kunde ta sig samman då det blev jobbigt.

Det här med att klassas ne förekom på alla nivåer, jag hade en KB-kamrat som misskötte det mesta och klassades ner till vanlig soldat.

Skälet var naturligtvis dels att alla som inte var direkt och tydligt olämpliga skulle få en uppgift (plikten gällde ju alla), dels för att man skulle ha en utväg för de som mönstringspersonalen fullständigt felbedömt, och hemförlovning var inte en lösning om man ville att verksamheten skulle fungera - det gällde ju att ha en uppgift även för de som sket i allt.

Det finns en litet felaktig uppfattning att "malajer" (handräckningsvärnpliktiga) var odugliga, och det är förstås fel. När årskullen fördelats på förbanden med de sedvanliga överintagningarna kunde man vissa år ha rätt många som inte fick plats i utbildningsorganisationen utan att det var några större fel på dem.

Sedan fick naturligtvis regementena snabbt klart för sig vilka värnpliktiga man kunde ha i möblerade hus, vilka meriter de hade och gjorde en bedömning. Det var här man kunde hitta en pålitlig vaktpluton, fungerande kompaniassistenter, TPC-personal och andra som gjorde nyttigt arbete.

Handräckningskompaniets värnpliktiga var meniga soldater, och gjorde sin tjänstgöring i en följd - inga repövningar. Inga befälselever i den organisationen, men det fanns naturligtvis en och annan som man kunde utnämna till chef, på det där militära sättet. "Johansson, Hansson Lyden och Smörberg sköter målboden idag, chef: Johansson".

Eftersom ingen "malaj" skulle krigsplaceras fick de bara en kortare "gröntjänst", såpass att de kunde påräknas som bevakningstrupp och åtminstone förflytta sig i någotsånär uppstyrda härken om än inte i ordnad trupp. Men det var ju heller inte deras grej.

Speciellt om vaktsoldaterna: Normalt delade vaktplutonen vakttjänsten med kompaniernas personal, men eftersom V&B behövde fungera också då bataljonen övade eller man tagit ut all tid som fanns för detta så behövdes fast vaktpersonal att tillgå. Vaktchefen var ofta en fanjunkare (som sedermera blev löjtnant) som svarade för arbetsledning av dagpersonalen ("malajer") och som kom med förmaningar och instruktioner till kompaniernas vaktkommenderade personal. Här kunde det inträffa att V&B-troppen var välbeväpnad med AK4 eller kpist, men också att den samlade eldkraften bestod av batonger och dagbefälets egna vapen.

Man kan notera att förre försvarsministern Anders Björck var malaj i det militära.

Är det etymologiskt utrett varifrån uttrycket kommer? Det handlar om över 100 år gammal soldatslang och jag tror det har att göra med att brittiska flottan anställde malaysisk kökspersonal. Detta vid sin flottbas i Singapore.

När jag gjorde värnplikten på 90-talet så fanns det PB-elever som sedan blev (har jag för mig) ställföreträdande vaktchefer. De killarna ryckte in och gjorde sin grundutbildning tillsammans med oss (KB), men de gjorde bara tolv månader total tid, så de muckade tidigare.

Tack för svaret! Ja, jag undrade om det hade något med folkgruppen att göra och det verkade stämma att det kom via (brittisk) engelska. Det tog iaf lång tid för mig att begripa att det inte var någon gammal officiell term utan ett nedsättande slang. Jag trodde förut att ordet eventuellt var som "beväring", dvs ett äldre ord som sedan kommit ur bruk men används som medveten anakronism (ungefär som att man kan kalla värnpliktiga idag för beväringar), men så verkar det alltså inte vara.

Malaj användes nedsättande om 'Menig H' av vanliga värnpliktiga medan 'beväring' användes nedsättande om alla värnpliktiga, alltså av yrkesofficerare då.