Var biskopen i Fanny och Alexander så hemsk?

Kan ju varit Alexanders samvete som talade. Tolkningsfråga. Vad sa de då?

Får nog se om den en regnig dag.

Ja, det tror jag också. Dock måste man kalla honom neurotisk. Han hade ett mycket stort kontrollbehov. Det är inte min mening att idealisera biskopen.

En av dem förklarade att de hade varit ute på den frusna Fyrisån och provat sina nya skridskor, när isen brast.

Intressant synpunkt. Ligger mycket i det.

Antisemitism var var nog inte ovanligt bland präster på den tiden. Självaste Luther lär förövrigt ha varit antisemit.

Tyckte Vergerius hade sin biskopstitel som en sköld mot omvärlden och Alexander vågade ser förbi den skölden, brydde sig inte om den och satte sig upp mot biskopen.

Detta skrämde Vergerius.

I en scen säger biskopen till Alexander: "Dina lögner är ett barns lögner."

Vad är skillnaden?

Lögn som lögn ...

He.

Ja, hans ämbete är en mental rustning. Det fascinerar mig hur väl Malmsjö, som själv hade en far som misshandlade honom, lyckades porträttera den här serena, strama personligheten som låg så långt från hans eget varma och humoristiska väsen. Men även sangviniker kan ha en mörk sida.

Nu är det några år sedan jag såg filmen, men jag minns biskopen som en genuint osympatisk och obehaglig typ med sadistiska drag.

Samtidigt visade han i vissa scener svaghet och sårbarhet. Och även om han framställdes mycket negativt så var han nog inte helt rakt igenom ond.

Alexander gav honom nog aldrig någon chans heller utan förkastade honom från första stund och gjorde sedan vad han kunde för att undergräva biskopens auktoritet i sitt eget hem. Så på så sätt kan man förstå biskopens frustration.

Men de var nog så olika varandra som personer att det var oundvikligt att det skulle bli konflikt när de tvingades leva i samma hem.

Som tittare hamnar sympatierna på ett naturligt vis hos Alexander eftersom han är ett barn och eftersom det är från hans synvinkel man får se konflikten. Men även eftersom biskopen faktiskt är väldigt osympatisk. Så minns jag det i varje fall. Det kan hända att det fanns inslag som talade till biskopens fördel som jag glömt bort vid det här laget.

Otroligt bra skådespelar insatser av många medverkande i den filmen, det är vad jag minns mest.

Har sett filmen nyligen, då jag köpte den på SF Anytime. (Teveversionen 5 timmar)

Till biskopens fördel talar att han verkar vara en gentleman då han uppvaktar Emelie, som just blivit änka. Det sägs också att biskopen ser ståtligt ut och redan här anar iallafall jag ugglor i mossen. För bra för att vara sant, typ.

Alexander sörjer sin bortgånnge far och det ligger i sakens natur att det är svårt att ersätta honom.

Biskop Vergerius saknar alla förutsättningar för detta.

Jag tror inte att biskopen hade som sadistiskt självändamål att vare sig fysiskt eller psykiskt misshandla någon, han hade säkert kunnat lära sig att älska styvbarn som var mer lika honom och inte vantrivdes något så fruktansvärt i hans hem. Däremot var hans kontrollbehov så sjukligt och patologiskt att det nästan vittnar om en narcissistisk personlighetsstörning. Från det att han gift sig med Emelie och adopterat sina nya styvbarn så ansåg han sig äga dem fullständigt, som husdjur. Han krävde absolut lydnad utan minsta protest, han tvingade dem att helt klippa banden med familjen Ekdahl och alla andra vänner innan detta nya äktenskap (sannolikt även Emelies egen barndomsfamilj som filmen dock aldrig visade). De fick heller inte ha med sig någon som helst egendom från sina tidigare liv som de identifierade sig med. Inga kläder, inga böcker, inga leksaker....precis allt skulle bytas ut mot biskopens egen "generositet" och endast tacksamhet accepterades. Hans tolkning av "pånyttfödelse" gick så långt att det gjorde honom större än Gud själv, och han såg dessutom ner på familjen Ekdahl som allmänt dekadent och förtappad. Därefter fick barnen inte ens vara barn längre, utan skulle delta i precis samma asketiska liv som de vuxna, men även tiga och gå tidigt till sängs för att komma upp klockan sex till morgonbön varje morgon. Så driver man vilket barn som helst till rena självmordstankar, hur "goda" avsikter man än anser sig ha för "deras eget bästa".

Det var det som orsakade precis alla efterföljande problem. Biskopen hade förstås inte behövt bli lika sorglös och frisinnad som barnens avlidne far, men även på den tiden hade en biskop kunnat nå religiöst ointresserade barn på ett helt annat sätt. De har ju i alla tider varit själavårdare och människokännare för vilsna själar. Han bäddade för total katastrof sedan dag ett, och sedan blev han rädd och olycklig över att hans nya familj vände sig emot honom. Vilket gjorde honom desperat och därmed mer tyrannisk än vad han någonsin föreställt sig själv. Han plågades säkert även av mycket samvetskval och gudsfruktan, men det var ju ingenting han kunde visa för en fru med styvbarn som redan hade börjat hata honom så mycket att de alla (ja, även Emelie) bokstavligen önskade livet ur honom för att han vägrade skiljas. Då var det vara att fortsätta dubbla insatsen och aldrig backa när fasaden redan var så bräcklig.

Var ju en jävla surkuk. Noll humor. Hur fan kan han inte bara dra av ett garv när han får höra att Alexander sagt sig ha blivit såld till en kringresande teatergrupp ledd av zigenarkvinnan Esmeralda. Eller nappat på idén rent av.

Men han hade försonande drag. Hade ihjäl yngsta dottern när han insåg att det var Pernilla Wahlgren och skonade biskopssätet från en massa mini-Ingrossos.

Han har visst humor. Han skrattar i sängen med Emelie efter att Alexander svarat på hans godnatt med "Alexander önskar inte biskopen en god natt". I princip är de ju olika fasetter av samma person. Därav den senare repliken, "Mig slipper du inte".