Marinen diskuterar besparingar och inställda övningar

Hur då fått fram siffrorna vet jag inte. Schweiz blev erbjudna Jas39E för 580 miljoner styck. Som då var ett lågt pris.

DEet är väl inte klart hur mycket A26 kommer att kosta?
Vissby kostade drygt 2 miljarder styck utan robotar och luftvärnsskydd. Nu ska de även få nya robotar vid remo och nya motorer. Så 1 miljard kommer nog inte att räcka.

Gripen E är från Wikipedia. Jag gissar att med inflation är det dyrare idag. A26 skulle ha kostat 4 miljarder styck, men det är nog önsketänkande. Så en kvalificerad gissning är minst 6 miljarder styck.

Och när det gäller HTM av Visby så är det också en kvalificerad gissning att vi klarar oss under 1 miljard styck, eftersom det är alla 5 som ska uppdateras. Men det kan absolut bli mer, det har du rätt i.

Poängen var att illustrera varför Marinen har "ont om pengar". De har enorma investeringsbehov närmsta 10 åren...

Visst kan det var svårt att bedöma
Visby ska ju även få lutfvärnsrobotar

2021 meddelade man att A26 projektet skulle bli ca 5 miljarder dyrare. Det blir då uppe i 13.6 miljarder. Det är en merkostnad vad budgeten skulle vara för en A26 4,3 mijlarder. Så slutsumman blir mer trolig runt 7 miljarder. Då vi nu är uppe 6,8 miljarder styck. Hur kan man räkna så kapitalt fel? Sedan vet vi ju att det oftast presenteras glädjesiffror.

Det stora "kalkylproblemet" är att alla avancerade militära plattformar vidareutvecklas under hela byggets gång. Detta gäller framförallt fartyg och flygplan, eftersom plattformen som sådan har ett högt värde som bara kan bibehållas med uppdaterad "state-of-the-art"-teknologi (sensorsystem, motmedelsystem, vapensystem, kommunikation- och ledningssystem etc etc. Det beramade "militärindustriella komplexet" arbetar med inkrementell utveckling, "ständig förbättring" och följden blir att i synnerhet alla elektroniska komponenter utvecklas i raskare takt (hört om Moores Lag?) än man hinner tillverka plattformen.

Ett fartyg som specificeras för en hotbild år noll, byggs under år noll till fem kommer med stor sannolikhet att ha "bytt" undersystem två gånger innan det ens är färdigt. Detta innebär att man måste kalkylera med okända storheter hela tiden. Även om man (såklart) vet det här, är det svårt att ta höjd för vad delsystemen kommer att kosta då fartyget/flygplanet (etc) blir operativt.

Yes. Det är ju dessutom så att ett större fartyg förstås har fler system som då behöver uppdateras kontinuerligt. Eldledningssystem, kanoner, raketer, sensorer, kommunikation, navigation, sonar, radar, vaperstationer osv. Till det kommer då också saker som har med boendet ombord att göra som sängar, stolar, kylskåp, toaletter, spisar, osv.
Och slutligen tillkommer de delarna som har med att det faktiskt är ett fartyg att göra, som skrov, motorer osv.

Det är främst vapendelarna som fördyrar under konstruktion. Men vid HTM/LTF så måste alla tre ses över…

Det är, som alla kan förstå, inte ett problem att bygga en båt som sådan, utan att ge fartyget (i marinens fall) de prestanda som krävs. Ett exempel är Orion, som troligtvis är svenska marinens mest uppgraderade fartyg, vad gäller funktionaliteten, dvs kärnfunktionen "signalspaning". Hur många iterationer av spaningssystem, uppdateringar, utvecklade förmågor etc som monterats under årens lopp vet ingen (och de som vet kommer inte att berätta). Ett ytterligare kalkylproblem (i försvaret) är att vanliga kommersiella system oftast kan bedömas på sin inköpskostnad och sin funktionella livslängd och därmed en ekonomisk livslängd, men det är litet svårare på militära system.

En stor skillnad mot "vanliga kalkyler" är att rätt värdera marginella förbättringar och i militära sammanhang får sådana ett oproportionellt värde som sätter sådana intressanta kalkylinstrument som "avtagande marginalnytta" - något som gör att "mer" av någonting blir ointressant om man redan har "tillräckligt". Problemet i militärteknologiska sammanhang är den höga osäkerheten vad som är "tillräckligt", särskilt om man bygger med någon sorts tänkt framförhållning.

Bara som litet tjôt i samband med "hur kan man kalkylera så galet..."

Det stora "kalkylproblemet" är att alla avancerade militära plattformar vidareutvecklas under hela byggets gång. Detta gäller framförallt fartyg och flygplan, eftersom plattformen som sådan har ett högt värde som bara kan bibehållas med uppdaterad "state-of-the-art"-teknologi (sensorsystem, motmedelsystem, vapensystem, kommunikation- och ledningssystem etc etc. Det beramade "militärindustriella komplexet" arbetar med inkrementell utveckling, "ständig förbättring" och följden blir att i synnerhet alla elektroniska komponenter utvecklas i raskare takt (hört om Moores Lag?) än man hinner tillverka plattformen.

Ett fartyg som specificeras för en hotbild år noll, byggs under år noll till fem kommer med stor sannolikhet att ha "bytt" undersystem två gånger innan det ens är färdigt. Detta innebär att man måste kalkylera med okända storheter hela tiden. Även om man (såklart) vet det här, är det svårt att ta höjd för vad delsystemen kommer att kosta då fartyget/flygplanet (etc) blir operativt.

Man kan inte helt förlita sig på NATO, alliansen vill inte heller att medlemsländerna enbart ska förlita sig på alliansen, då blir det ju ingen militär styrka om alla bara ska förlita sig på varandra.

Min argumentation är tänkt att landa i att det för Sveriges del är ett stort slöseri med resurser att bygga eller beställa nya ytstridsftg. eftersom nyttan för dessa är lågt i förhållande till deras kostnad för produktion och drift.
Det är dags att någon politiker tar bladet ur munnen och pekar på det faktum att ytstridsftg. hör till det förgångna, och att den enda gången svenska ftg. någonsin varit i en skarp situation är när de skjutit mot somaliska analfabeter i små motorbåtar.

Detta gäller alltså för Sveriges situation med en utsträckt landyta, liten befolkning och små resurser, andra länder som har andra förutsättningar ekonomiskt, geografiskt och demografiskt kan ha större anledning till att nyttja ytstridsftg.

Varför nationer fortfarande bygger ytstridsftg. finns det olika anledningar till, några nationer har råd med det, några måste ha dem eftersom de är önationer eller äger hangarfartyg som måste ha eskort, och så finns det ekonomiskt och militärt små nationer men med stora geografiska ytor som inte har möjlighet att försvara hela landsytan och därför är det i detta tillfälle viktigt att tala om kost-nytta med marina enheter, speciellt när landsytan är så stor den är i Sverige.

Du skriver att nya ytstridsftg. ska ha andra typer av luftvärn än AKAN, är detta bekräftat?
Mig veterligen har Visbykorvetterna samma gamla 57mm AKAN som robotbåtarna hade på 1970-talet...
Oavsett, för att kunna skydda sig mot luftangrepp måste man ha en relativt stor grupp fartyg sammanklumpade så att de kan försvara sig mot svärmar av sjömålsrobotar.
4 svenska korvetter kommer inte räcka för detta ändamål, oavsett hur moderna de är.

Att den svenska armén skulle vara begränsad till luftvärn och logistik köper jag inte.
En sådan armé skulle inte kunna stå emot en markinvasion, och återigen så kommer inte NATO godta att ett medlemsland förväntar sig att NATO ska stå för markstriden, om de gör det så är det ändå godtroget och naivt att inte ha markförsvar.

Självklart kan man använda Göteborg som hamn, men det förutsätter att fi inte penetrerat så långt in i landet att staden och hamnen ligger i riskzonen.
Norge som ej angripen nation kommer däremot ha större resurser för att fokusera på att skydda sina hamnar om målet med invasionen är att anfalla Sverige.

Självklart kommer inget NATO-land att anfallas i närtid, varför en invasion av Finland eller Baltikum är uteslutet. Sverige är dock inte ännu med i NATO.
Ett framtida anfallskrig gentemot en NATO-medlem förutsätter att NATO som allians redan delvis splittrats genom att exempelvis USA går ur NATO på grund av en amerikansk president vars doktrin är "america first"
Det är inte omöjligt detta sker efter nästa amerikanska val vilket sker om ett års tid.

Jo men då är det inte lämpligt att presentera en för låg siffra och hävda att de är hälften så billiga mot en tysk lösning.
Eller att köpa sonarsstem till Visby som inte ens skulle gå att uppgradera. Vilket SAAB sedan löste för 275 miljoner.

Visst är Visby relativt billig lösning. Men då med gamla sjömåmsrobotar. Och inga luftvärnrobotar. Ändå klarade man sig inte inom budget. Och fick då bara bygga fem mot planerade sex st. Med redan vissa inköpta tillbehör för sex st Visby.

Jag tror även att Sverige tvingas beställa En tredje A26 i undustribidrag. För annars tappar vi hela upprustade ubåtsprogrammet. Med även framtida tänkta A30. Så länge vi inte lyckas sälja några ubåtar. Så då kastar vi bort 7 miljarder till. Istället för typ två relativt stora andra marina fartyg. Eller ett större nytt fartyg.

För att avgöra "billigt" måste man väga in nationalekonomiska faktorer, till exempel sysselsättning, skatteåtergång, kunskapsuppbyggnad och andra spinoffeffekter. Det här är inte självklart lätt eller enkelt.

Men det är helt klart att Visbyklassen är ett utmärkt exempel på att projekteringsstart, byggstart och leverans har ett stort tidsspann och att i princip alla förmågebedömningar har behövt revideras flera gånger under projektering och bygge.

Men sk "strategisk drift" (att projektet ändras pga projektdynamik och kanske till och med MÅSTE ändras pga av nyupptäckta omständigheter) är ett generellt problem. Visbyklassen projekterades 1990 (-ish) och första överlämnade fartyg (Härnösand) inträffade 2009. Det är en lång period där det naturligtvis hänt oerhört mycket med synen på svenskt försvar, allmän militärteknologi och hotbild.

Vill inte hålla med att Visby korvetterna är ett utmärkt exempel. Utan snarare beklagligt att de två första förs över till försvaret efter upp till nio år efter sjösättning. Vilket delvis förklarar varför vi nu gör HTM 2024. Alltså 15 år i försvarets drift. Då den egentligen är 24 år gammal. Så givetvis har mycket hänt på nio år.