Finns det något pinsammare än “äventyrare” som gör stor sak av sina eskapader?

Det är sociala medier (instagram) du hatar. Att folk "äventyrar" är väl bara en kul hobby.

Göran var långt ifrån den typen. Skinnarmo däremot. Du förväxlar inte dem?

Du får gärna förklara också hur man var som influencer för 20+ år sedan innan sociala medier och hela den grejen.

Äventyrare för mig är personer som gör riskfyllda resor i vetenskapligt utforskningssyfte eller för att på olika sätt bidra till att öka människans kunskap om världen. Det kan vara män som t.ex. Robert Falcon Scott, Fridtjof Nansen, Ernest Shackleton eller Auguste Piccard. Sådana som hade ett större syfte med sina projekt och där själva eländet och lidandet inte var målet i sig.

Notera att de här nutida flagellanterna som kallar sig "äventyrare" undantagslöst saknar djup och intellektuell dimension; det handlar bara om att pina kroppen och visa hur vältränad, uthållig och beundransvärd man är som kan leva på proteinsmörja och bajsa i plastpåsar i fyra månader medan man går på armbågarna över Grönland. Aktiviteter som är helt meningslösa för alla andra utom den ortorektiska endorfinknarkaren själv.

De klassiska, riktiga äventyrarna är i princip utdöda nu men jag tycker att t.ex. astronauter eller vetenskapsmännen som huserar på forskningsstationerna i Antarktis är de sanna arvtagarna till dessa pionjärer.

Kanske förväxlar jag dom.

Influencer förr var en som ringde upp till Aftonbladet eller Expressen eller någon lokal tidning meddelade "nu skall jag åka till Arktis med två nymfparakiter", så hamnade han i tidningen eller fick vara med i Landet Runt eller lokal-TV, eller Metro.

Med det sagt, så tror jag du definitivt har förväxlat Göran med någon annan. När han gjorde sin cykeltur ner till Everest för att bestiga, så var det knappt i media förrän efteråt.

Äventyrare för mig är personer som gör riskfyllda resor i vetenskapligt utforskningssyfte eller för att på olika sätt bidra till att öka människans kunskap om världen. Det kan vara män som t.ex. Robert Falcon Scott, Fridtjof Nansen, Ernest Shackleton eller Auguste Piccard. Sådana som hade ett större syfte med sina projekt och där själva eländet och lidandet inte var målet i sig.

Notera att de här nutida flagellanterna som kallar sig "äventyrare" undantagslöst saknar djup och intellektuell dimension; det handlar bara om att pina kroppen och visa hur vältränad, uthållig och beundransvärd man är som kan leva på proteinsmörja och bajsa i plastpåsar i fyra månader medan man går på armbågarna över Grönland. Aktiviteter som är helt meningslösa för alla andra utom den ortorektiska endorfinknarkaren själv.

De klassiska, riktiga äventyrarna är i princip utdöda nu men jag tycker att t.ex. astronauter eller vetenskapsmännen som huserar på forskningsstationerna i Antarktis är de sanna arvtagarna till dessa pionjärer.

Äventyrare för mig är personer som gör riskfyllda resor i vetenskapligt utforskningssyfte eller för att på olika sätt bidra till att öka människans kunskap om världen. Det kan vara män som t.ex. Robert Falcon Scott, Fridtjof Nansen, Ernest Shackleton eller Auguste Piccard. Sådana som hade ett större syfte med sina projekt och där själva eländet och lidandet inte var målet i sig.

Notera att de här nutida flagellanterna som kallar sig "äventyrare" undantagslöst saknar djup och intellektuell dimension; det handlar bara om att pina kroppen och visa hur vältränad, uthållig och beundransvärd man är som kan leva på proteinsmörja och bajsa i plastpåsar i fyra månader medan man går på armbågarna över Grönland. Aktiviteter som är helt meningslösa för alla andra utom den ortorektiska endorfinknarkaren själv.

De klassiska, riktiga äventyrarna är i princip utdöda nu men jag tycker att t.ex. astronauter eller vetenskapsmännen som huserar på forskningsstationerna i Antarktis är de sanna arvtagarna till dessa pionjärer.

Kolla in filmen The Alpinist, för en ung man som gjorde äventyrliga saker utan att söka uppmärksamhet. Mycket bra film.

Jag har full förståelse för folk som söker personliga utmaningar. Sätter kroppen och det mentala på prov.
Inget fel i det.
Klättra upp på bergstoppar, simma över kanaler, paddla i en vintunna över Atlanten, släng dig handlöst från ett flygplan, vandra baklänges över Gobiöknen eller hitta planetens djupaste grotta klättra ner i den, sätt dig sorg-runka bland lysmaskar och fladdermöss.
Allt det där är helt okej.
Men så fort det skall annonseras, då tappar jag respekten för personen totalt. Då blir äventyret i mina ögon hundraprocentig narcissism.

”jag skall vandra över Antarktis i ballerinadräkt, och det vill jag världen nu skall få veta. Är inte jag bland de ballaste människor ni någonsin hört talas om?”

Jag ler fortfarande idag ibland åt han den gapiga papphjärnan Irwin som provokationspetade på ett djur en gång för mycket och fick en stingrocka att till slut tröttna, så den spetsade hans hjärta.

Jag har en del bekanta som håller på såhär. En som bestiger berg, en annan (tidigare) ganska känd som omskrivits i tidningar med sina vintervandringar. Jag har även några som springer maraton.
Spring ditt maraton.
Gör det för din egen skull och ditt eget välbefinnande.
Men när du lägger upp för nittonde gången att du sprungit ditt nittonde i rad, det är fan ingen som är intresserad.

Har ni några sådana i er närhet?