Varför vill man sluta med SSRI? Ang artikelserie i DN

Tack för enormt utförligt svar.

Wow, den här tråden gav mig rejäl ångest för första gången sen i typ mars (självförvållat såklart, och är väl iofs positivt att jag inte har blivit helt zombiefierad). Har mått så jävla bra senaste månaden och tänkte väl lite dumt och naivt (som jag skrev i något inlägg) att jag nu har hittat den optimala medicineringen för mig som kommer funka livet ut. Men jag inser nu att det inte kommer funka så och det känns så jävla mörkt.

Jag är ett hopplöst fall ur psykologiskt perspektiv. Har en hel del i min ryggsäck som jag aldrig har behandlat utan bara tryckt undan och kört på. Har varit en högpresterande ”duktig flicka” som aldrig säger nej till något och gärna tar på mig saker fast jag egentligen inte har kapacitet för det. Det har funkat i långa perioder, tills det inte funkar längre. Så brakar jag, börjar medicinera, och så blir allt bra, och så börjar det om. En del händelser har jag inte förstått förrän nu i vuxen ålder att det har påverkat mig hela livet, att det är det som har skapat mitt enorma kontrollbehov och rädsla för att göra fel eller göra någon besviken. Vill bara vara stark och klara av allt.

Är väl av den anledningen jag gillar jag mediciner extra mycket. Gillar verkligen att vara avtrubbad. Får bättre självkänsla, bryr mig mindre om vad andra tycker, oroar mig inte för allt. Började utredas för PTSD-diagnos relativt nyligen pga en nära döden-upplevelse för två år sedan, men jag utelämnade ”allt det andra” då för att jag aldrig orkar närma mig det i tanken. Kanske har jag haft PTSD ända sedan barndomen och att det är därför jag har varit spänd, oroad och ångestfyllt ända sedan jag började reflektera över sånt.

Jaja, sorry, var inte meningen att du skulle bli min terapeut. Efter ditt och alla andra inlägg i träden har jag definitivt fått mycket att fundera över. Får bli dubbeldos Propavan ikväll tror jag 😓
Tack för att du tog dig tid!

Jag förstår. Jag tror att du har helt rätt att det kan bero på detta, men även om så kan den lilla lust som ibland kan komma spontant, helt utebli p.g.a. SSRI's. Man kan addera buspiron, som är en mild ångestdämpande medicin, som fungerar ypperligt ihop med SSRI's. Buspiron förstärker antidepressiv effekt och ger en mild ångestdämpande effekt. Buspiron kan även motverka sexuella biverkningar från SSRI p.g.a. sin farmakodynamiska funktion. Man kan även testa Voxra och addera, som ibland kan generera ökad sexlust, men också förstärka antidepressiv effekt.

Jag tycker verkligen att du ska försöka bearbeta händelsen, genom terapi. Man kan även träffa en sexolog i ett senare skede, men just varför terapi kan vara viktigt är att händelsen i sig kanske är det som gör att du mår väldigt dåligt i helhet, inte bara sexuellt i sig. Nu vet jag inte mer om händelsen, men det är mitt råd. Självklart är du säkert medveten om detta också. Problemet som jag ser det, när du "ställer upp" lite för husfridens skull, tror jag hämmar din sexuella lust ännu mer. Den måste komma spontant och vara genuin, det blir bara ett slags moment 22 annars.

Tycker absolut inte ni ska separera, och heller inte att din partner söker sig vidare sexuellt på andra håll. Din partner verkar vara en fin person. Ta tjuren vid hornen och försök bearbeta din traumatiska upplevelse genom terapi. Att sopa sånt där under mattan är aldrig hållbart i längden.

De borde informera om att SSRI är beroendeframkallande.

Det känns sjukt att de vräker det på folk som kanske inte behöver. Jag behöver så det är OK att jag är beroende och aldrig kommer att sluta. Men folk måste få veta detta.

Efter ca 2 år är man fast.

Medicinen formar om hjärnan fysiskt. T ex tillbakabildar receptorer för noradrenalin. Beroende på person kan en människa aldrig återbilda dem.

Det är felaktigt att påstå att SSRI's är beroendeframkallande, detta stämmer inte då SSRI's inte påverkar belöningssystemet. Däremot kan utsättningen av SSRI's leda till utsättningssymptom. Utsättningssymptom kan påminna om abstinenssymptom, som ses vid ett beroende/tillvänjning, men det är två skilda saker. Jag förstår däremot vad du är inne på, och visst bör det informeras bättre om att det kan vara svårt att sätta ut SSRI's när man stått på preparaten under en längre tid.

Du ska inte känna att det är mörkt. Att däremot vara tillfreds med tanken om att en livslång medicinering av psykofarmaka är okej, det är mörkt. Vänj dig inte vid den tanken. Medicineringen här är ett verktyg. Hos patienter som lider av bipolär sjukdom eller t.ex. Schizofreni, så är tyvärr en livslång medicinering det enda som kan hjälpa av det vi känner till i modern tid. Men det måste inte vara så i ditt fall, och det är något bra.

Det går inte alltid att behandla saker som har givit upphov till trauma, t.ex. PTSD eller komplex PTSD, genom att medicinera. Där behövs ofta terapi, och psykofarmaka i sig är ett hjälpande stöd, ingen komplett lösning. Det är svårt och tufft att börja i terapi, man har tryckt undan jobbiga känslor och vant sig vid med att man klarar vardagen ändå i något slags okej-läge, och nu rivs såren upp.

Det är viktigt att lära sig att säga nej. Du måste sätta dig själv i första hand och ditt egna mående. Känn efter vad du är kapabel till och sätt inte för stora krav på dig själv. Det är okej att vara egoistisk, för om du inte mår bra när du ständigt ska vara högpresterande, hur ska du då vara en bra medmänniska till t.ex. barn, partner, familj och vänner. Hitta en balans här.

Jag ska inte få in dig på fel spår, men ibland kan en svamp-tripp vara nyckeln som låser upp bakomliggande och ej bearbetat trauma. Men då måste det göras på rätt sätt.

Nej, för fan det är lugnt. Hoppas du fått lite perspektiv. Du ska heller inte bli uppskrämd, mediciner är jättebra verktyg, men ingen perfekt lösning många gånger.

Ta det lugnt med Propavan, det är inte heller en så trevlig medicin. Men DETTA är en annan diskus.

När du löst dina grundläggande problem, upphovet till ditt mående, så kommer du inte behöva Propavan heller. Trust me.

Jag förstår. Jag tror att du har helt rätt att det kan bero på detta, men även om så kan den lilla lust som ibland kan komma spontant, helt utebli p.g.a. SSRI's. Man kan addera buspiron, som är en mild ångestdämpande medicin, som fungerar ypperligt ihop med SSRI's. Buspiron förstärker antidepressiv effekt och ger en mild ångestdämpande effekt. Buspiron kan även motverka sexuella biverkningar från SSRI p.g.a. sin farmakodynamiska funktion. Man kan även testa Voxra och addera, som ibland kan generera ökad sexlust, men också förstärka antidepressiv effekt.

Jag tycker verkligen att du ska försöka bearbeta händelsen, genom terapi. Man kan även träffa en sexolog i ett senare skede, men just varför terapi kan vara viktigt är att händelsen i sig kanske är det som gör att du mår väldigt dåligt i helhet, inte bara sexuellt i sig. Nu vet jag inte mer om händelsen, men det är mitt råd. Självklart är du säkert medveten om detta också. Problemet som jag ser det, när du "ställer upp" lite för husfridens skull, tror jag hämmar din sexuella lust ännu mer. Den måste komma spontant och vara genuin, det blir bara ett slags moment 22 annars.

Tycker absolut inte ni ska separera, och heller inte att din partner söker sig vidare sexuellt på andra håll. Din partner verkar vara en fin person. Ta tjuren vid hornen och försök bearbeta din traumatiska upplevelse genom terapi. Att sopa sånt där under mattan är aldrig hållbart i längden.