Vi (2 vännner och jag) lärde (när vi gick på dagis, 1984-1986) en unge som idag troligen skulle fått ngn introvert diagnos en massa svordomar, det var kul, för han hade inte fullt utvecklat ordförråd och visste inte namn på vissa ting.
Jag tycker absolut att det är roligare om de vuxna behöver tänka till om vad som sagts, dvs inte svordommar rakt ut.
Under tonåren hade jag en kompis över på besök och morsan tappade en talrik i golvet så den gick sönder.
Då börjar hon brista ut: "FI...." stirrar på mig och min kompis och avslutar lungt: "...klampsbatteri"
Vi började asgarva och jag har använt den svordommen sedan dess.
Ibland med pausen, ibland inte
Skulle vara sjukt kul om ett barn gick runt på dagis och brast ut "Fi...klampsbatteri" - personalen kan ju inte direkt klaga på det eller engagera sig i att få dem att inte använda ordet.
Tycker det är ganska onödigt att lära ungar att svära osv.
När jag gick i högstadiet så gick min klasskompis lillebror i låg/mellanstadiet och hade lunch samtidigt som oss ibland. Vi bad han fråga de vid lunchbespisningen om man kunde få flensost till knäckebrödet. Haha, fan vad de glodde konstigt på den stackars ungen.
Nämnde, "lärde", ungen att mjölk heter chardonnay. Så nu går hon runt på dagis och frågar efter mer chardonnay (:
Sånt där är riktigt roligt!
Jag hade en kompis som lärde sitt barn (4-5år) att säga "Min mormor är en hejare på att dricka öl".
Det blev lite undrande (men mest roade) blickar vid hämtningen.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
