Har plötsligt fått stark ångest över att jag aldrig haft en partner

Jag skulle rekommendera att försöka socialisera med något äldre personer. Mogna män runt 28 år och uppåt har mer förståelse för människor som TS. Dessutom är han bara 24år, sjukt ung fortfarande. Som en herre har man nog inte riktigt sitt shit together när man blivit 55 ens. Kanske har man jobb, men många män har gått igenom skilsmässor, problem på jobbet, ekonomin etc, livsläxor så att säga. Tror fan man bör vara 55+ som man för att gått igenom det mesta. Jag låg sjukskriven i 8 månader (depression) när jag var i senare 20års åldern, horribel period. Jag hade faktiskt Hans Roslings son som läkare, redigt empatisk läkare som ringde hem till mig och kolla läget, bra läkare som fan. Benzon överdoserade jag dock något, men men, det gick an. Fyfan vilket helvete det var.

Om Ts läser detta, under denna period vandrade jag runt vid sidan av tågspåren, fantiserade om avslutet, hur skönt det skulle vara. Jag hamnade i en till depression några år senare, men något mildare. Hjärnan blir mer motståndskraftig med åren, så även om man mår skit, magen känns som upp och ned med konstant ångest, så kan man hantera det utan medicin.

TS, du måste förstå att du är 24, du har 59 år till på dig (om du lever till 83) att finna kärlek och sex, det låter inte så uppmuntrande, men du har faktiskt tid att lösa dina problem långsamt men säkert. Samt kärlek är inget som tilldelas som sagt, du behöver inte söka efter det, men du måste placera dig på berget för att synas medan du gör ditt. I din grotta finns bara misär, enamhet och ingen framtid.

Var i en lite liknande situation runt din ålder gällande avsaknad av partner, dejtandet i Sverige var då ingen höjdare. Skaffade ett fast jobb och runt ett halvår senare började jag med onlinedejting utomlands. Två veckor senare hade jag träffat min tjej, och vi är fortfarande tillsammans nästan 10 år senare. Betydligt lättare att dejta utländska tjejer som svensk man än svenskor, kulturkrockar till trots.

Men det förutsätter att du först löser dina andra psykiska besvär, dra inte in någon annan i dina mentala problem. Livet blir inte automatiskt bra bara för att man har en partner.

Vad har du gjort för något idag som kommer hjälpa dig i långa loppet? Nu pratar jag såklart utanför detta forumet.

Hade en flickvän under gymnasiet och mycket närhet och mysande. Sen helt dött i åtta hela år, fick inte ens en kram och satan vad det skadar en att inte kunna ha sex eller nära relationer i den åldern. Tog tag i livet o började träna, fixa stilen och jobbade på mig själv hårt för ett par år sedan och jag har verkligen fått självförtroende och visst har det gett mig lite resultat men är 30+ och många har redan två barn och livspusslet klart för länge sen.

Men Irl är fan omöjligt att verka träffa någon för mig. Alla söta tjejer får man som mest ett par blickar av men de gånger jag gjort en approach får man ingen vidare respons på. Sen kul när en kollega mer eller mindre får tjejerna att komma fram o sätta sig i knät på honom, fyfan vad enkelt livet vore om man va riktigt snygg.

Kvar är då nätdejting och tinder, vilket jag haft till o från och ungefär samma där. Grejen är att jag inte ser helt jävlig ut, har frågat på rateme, amiugly och photofeeler och hamnar på mina sämsta bilder en bra bit över medel och jag får bra feedback.

Har fått en hel del matchningar men de fina söta tjejerna som är flickvänsmaterial matchar jag knappt med och vid matchning är dom liksom inte intresserade.

Jag har försökt dejta flera som jag egentligen inte ens är attraherad av i hopp om att man ska ha bra kemi och bli attraherad den vägen men det går liksom inte ljuga för sig själv. Dom här tjejerna är bra normalt folk men jag är inte attraherad av deras utseende.

De snygga jag träffat har varit rena jävla psykopater och bara gett mig mer ångest och problem.

Finns inget värre än att år efter år komma hem till ett tomt hem och försöka intala sig att det kommer bli bättre snart.


Sen är min situation vanligare än man tror i dagens Sverige. Har massa manliga kolleger som också varit singlar "jämt" och som försöker och försöker men det händer aldrig. Inget man pratar om öppet men det kommer fram efter ett par öl.

Kvinnor älskar djup ögonkontakt och humor. Prova sätta dig mitt emot kvinnor i kollektivtrafiken, stirra dem i ögonen, och gör roliga grimaser!

Det är dock ingen riktig lösning. Det är ju känt sedan länge att bara osäkra människor gymmar. Och de göder bara sin osäkerhet mer när de tror att de blir mer självsäkra.

Det de och TS behöver göra är att lära sig tänka om kring hur de resonerar gällande svåra känslor och brister. Gör man inte det så skjuter man bara fram problemet. Om TS har psykiskt ohälsa måste han också ta tag i den innan han blir stabil nog att ha ett bra liv

Håller med, utländska tjejer är fantastiska.

Om män fattade hur lite muskler som tänder tjejer skulle de inte hänga på gymmet 2h om dagen medan de står i spegeln och flexar. Definition, dra ner mot 10-12% bodyfat och 3-5 kilo extra muskler, det räcker. Lägg på lite lätt hår på bröstet.

Sjukt med denna gymtrend, kollegorna skadar sig stup i kvarten för att lyfta tungt. Gör 100 reps lågvikt bänk istället. För övrigt gör basövningarna att man ser ful ut, så fjantigt att gå på myten.

Det räcker att bygga mage, rygg, bröst och hållning, kör lätt cardio. Done.

Är man fattig så funkar faktiskt AXE, välskötta tänder, borsta dom varje dag. Köp en klocka, ett par simpla kavajer, chinor/jeans, 3 mm skäggstubb + se pyttelite ovårdad ut men renlig. Det är viktigt att kläderna passar ihop, man behöver inte överskylta eller spegla sig som någon narcissist. Att vara välvårdad är verkligen nyckeln. Sedan såklart rena boxerkalsonger

Poff, man är en sexgud.

Vill man träna självförtroende på basnivå så kan man börja med att titta på sin hållning, ser man ihopsjunken ut? Går man och tittar ner i marken när man är ute och promenera? Titta rakt framåt, se din omgivning, stirra inte ner folk. Man kan börja där.

Man får tänka på att 50%+ av männen är överviktiga. Det kanske bara är runt 10-15% av männen som är nere på 15% body fat. De flesta tar inte heller hand om sig. Vill man konkurrera kan man iaf börja sålla ut konkerransen på dessa plan. Personlighet tar längre tid, hitta specielämnen som intresserar dig och läs böcker, det är väl mitt tips.

Det uppenbara svaret är: Spara ihop en slant, res till Thailand och se dig omkring. Minst 3 - 4 veckor. Gärna 8.

Där är du (ung västerländsk man) stekhett villebråd bland damerna, och nu menar jag inte enbart bland stripdansöserna. Det fullkomligt kryllar av sköna kvinnor som gillar västerlänningar.

Inget att tveka över alls. Läs på och åk bara. En trevlig bonus är att du kan röka lagligt gräs där också. Thailand har verkligen blivit ett asiatiskt Amsterdam.

För övrigt är det ren fakta att Sverige har flest singelhushåll inom hela EU. Det kanske beror på att svenska kvinnor blivit alldeles för märkvärdiga nu för tiden. Feminism, #Metoo och allt jävla svammel.

Min situation är 1000 gånger värre då jag är så mycket äldre. I TS ålder så går det dock en massa status i det där och det är inte lätt för 18-, 25- eller 27-åringar att bära. Jag vet. Själv börjar mitt liv liksom ta slut, som ett tidsur med sand och känslan är hemsk.

Man begår misstag också och kan inte reparera det i tid. Misstag = bli uppraggad av en snygg mansslukerska vid två tillfällen men ändå inte göra något där och då. Och chanserna finns inte sås många som mogna plommon på trädet i september.