Hatar min karriär.. vad gör man?

Hade också ett jobb med mycket ansvar. Var aldrig "ledig", tillgänglig jämt på fritiden, sov med jobbmobilen på nattduksbordet, hade med jobbmobilen på semestern. Grubblade på jobb jämt, drömde om jobbet. Tjänade rätt bra. Sov 3-4 timmar per natt. Orkade inte umgås med mina närmaste. Tappade alla hobbys och fritidsintressen så hade till slut inte ens någonting att lägga alla pengar på. Tappade glädjen och livslusten. Deprimerad. Stod i ett vägskäl. Tänkte "fuck this". Sökte mig till ett helt annat, meningsfullt, jobb med människor (utan personalansvar och budgetansvar, uppföljningar och annan skit). Gick ner rejält i lön. Det är det bästa jag någonsin gjort. Fick tillbaka något som inte kan köpas för pengar; god hälsa och livslust. Fick tillbaka ork, fritid, bra relationer utanför arbetet. Sökte hjälp för min depression och mina sömnproblem, men den hjälpen hade aldrig fungerat om jag varit kvar på min tidigare arbetsplats.
Har nu ett arbete som gör mig glad, som jag faktiskt går till med lätta steg utan ångest. Och jag lämnar jobbmobilen på skrivbordet innan jag går hem.

Hade jag inte gjort det valet utan bara kört på så hade jag legat som en grönsak på soffan idag, antagligen långtidssjukskriven, ledsen och olycklig. Är man en olycklig grönsak på soffan spelar bostadsrätt, saker och pengar på banken ingen jävla roll. Då är karriär ingenting. Det som betyder något är att man ska må bra. Säger inte att man ska gå runt i ett konstant lyckorus för det gör ingen normal jävel. Men man kan ha det helt okej, och jävligt gott där emellan.

Men det kräver ett visst mått av mod. Det var så sjukt många i min omgivning som trodde jag var galen, och ifrågasatte mitt val. "Du som är så smart" "du som är så duktig" "du som har möjlighet att klättra i karriären". Men det är inte konstigt. Det är det vi matas med hela tiden, att vi ska uppnå någon slags full potential. Vi ska alltid sträva uppåt, vare sig vi vill eller inte, vare sig det passar oss eller inte, vare sig det är hälsosamt eller ohälsosamt. Vi ska alltid vilja tjäna mer pengar, ha mer ansvar, avancera. Att nöja sig är dagens åttonde dödssynd. Samtidigt; Hur ofta hör vi om människor som ändrat kurs helt som blivit djupt olyckliga av det? Och hur ofta hör vi om folk som gasat i 180 eller härdat ut och totalkraschat livet för att dom inte varit sanna mot sig själva?

Jag är uppväxt i en fattig familj vilket gjort att pengar blivit en central del av mitt liv. Jag valde därför utbildning utefter vad man kunde tjäna mest på för att trygga ekonomin för en potentiellt framtida familj så de inte skulle ha det som jag haft det. Idag har jag examen från bra universitet, välbetalt jobb, men hatar precis allt med det och ångrar alla val jag gjort karriärsmässigt just nu.

Jag intresserar mig inte alls för mitt yrke. Varje dag är extremt lång, krävande vilket gör det svårt för mig att utveckla skills då det inte kommer naturligt. Har en ledarposition (sjukt nog) som är mentalt påfrestande så tar med mig ”jobbet hem” dagligen vilket går ut över min relation. Att jobba med, och leda, människor på daglig basis äter upp mig, börjar helt ledsna på människor generellt.. har bytt jobb men yrket i sig är detsamma. Tror företaget därför kvittar. Problemet är yrkesvalet.

Jag står inte ut, men jag vet inte hur man tar sig ur utan att helt riskera ekonomin och kasta examen i papperskorgen. Kanske kan jag omskola mig, men är rädd för det ekonomiska tappet.. särskilt då jag ska köpa BR snart.

Vet inte riktigt vad jag vill få ut av tråden. Kanske någon känner eller har känt likande och kanske har tips. Jag är den enda i min krets som utbildat mig så har inte riktigt något att öppna upp mig hos som kan ge bra råd..

Det är inom IT, 65k. Har inget intresse för området, mest hamnat där då det gav mest lön. Mitt CV ser på pappret bra ut då jag fått en del saker gjort. Men allt har varit en struggle med stressiga deadlines och hög press. Eftersom jag inte känner att min kompetens är på plats så har jag en konstant imposter-syndrome som är väldigt jobbig att hantera. Lite därför jag bara känner att jag vill göra en U-sväng och börja om.