Citat:
Det bästa vore om du hade svarat just så till läkaren, dels frågat varför frågan är relevant (att du inte förstår frågans relevans är viktig information, kan indikera antingen bristande mentaliseringsförmåga eller bristande social kognition, och dels svarar som du skriver "Jag skulle känna mig väldigt awkward i en nära relation. Dessutom är jag aldrig närvarande. Jag skulle inte trivas i en sådan situation." Ett sådant svar skulle leda in läkaren på fler frågor som rör hur du fungerar/interagerar med andra människor, om din förmåga att etablera och bibehålla relationer. Om du träffat läkare tidigare där du sökt för psykisk ohälsa, och de läkarna inte ställt frågan, skulle jag säga att de läkarna är de avvikande. Om de var så enkelt att bara behandla det man ser på ytan, typ ångest eller nedstämdhet, så skulle alla kunna vara läkare. Är läkaren eller psykologen duktig, så försöker de gräva djupare och förstå vilka faktorer som finns som skulle kunna förklara upphovet till den psykiska ohälsan och därmed ge bättre riktad behandling. Kommer man fram exempelvis att en patient lider av psykisk ohälsa för att någon aspekt av livet inte fungerar pga tidigare odiagnostiserad autism eller personlighetssyndrom, är behandlingen en annorlunda än om man kommer fram till att patienten "bara" lider av depression utan några tydligt identifierbara sårbarhetsfaktorer.
Jaså, jag tror att de flesta med ångestsyndrom, neuros och depression inte är speciellt bra på relationer oavsett om de är autistiska eller ej.
Anledningen till att jag inte haft en djup parrelation är förmodligen att jag haft fullt upp med mig själv med skola, jobb mm plus några vändor med utmattning samt ångest och nedstämdhet under alla år. Det har inte funnits energi till allt. Jag är kroniskt trött.
