Citat:
Ja och vad föreslår du att jag ska uppoffra?
Min tid, så att jag inte har någon kvar med familjen, varvid livet inte längre är värt att leva eller gå till jobbet för?
Mina pengar, som jag nästintill inte har?
Min hälsa?
Jag får helt enkelt inget rakt svar på vad det faktiskt är för uppoffring jag kan göra som inte i samma andetag gör livet meningslöst när det är borta.
Och att kämpa, jo tjena.
Ska jag stå med rak rygg och hår på bröstet när jag stövlar in på närmsta byggfirma och säger "Här är jag, anställ mig, för jag är ett praktexemplar".
- Jaha, vad har du för erfarenhet då?
- Jaha... Ja det vette fan.
Eller ska jag spara pengar i typ ett år eller två så jag kan köpa en GNSS modell superbudget, och därefter springa runt och göra kartor gratis för att det är så roligt och meriterande?
Ja, jag vet att jag drygar mig av kapitala mått, men det är lite för att dra fram ett absolut svar som pekar lite på hur man eventuellt skulle kunna få en bättre tillvaro i en sorts helhetsomfattning.
Eller för att få medhåll om att världen är vanskapt för all del, så att jag kan få min världsbild bekräftad och har någon form av bäring i att jag inte är ett totalt mentalt missfoster. Det kan vara lite trösterikt det också.
Jag har inte haft ett direkt jobberbjudande i Kiruna, men det har varit standardharangen inom branschen.
Skiter det sig så flyttar man till Kiruna, för där finns det alltid jobb, och det tror jag väl på i någon utsträckning.
Det finns två aspekter av varför familjesituationen är viktig.
Dels är det frun. Hon är det enda jag någonsin haft som varit både meningsfullt och inte inneburit total pina (för saker som har varit meningsfulla men mödosamma har förstås dykt upp förut). Att vara med henne gör att jag inte är självmordsbenägen av totalt ennui, och det är inget jag tänker släppa. Så att bo i barack hela veckorna är inte ett alternativ. Och hon kan inte direkt haka på då vi har tre barn som jag vill har någon form av närhet till utveckling utöver att glo på fjäll och knega i gruvam, plus en egen mamma på orten som är till åren kommen och behöver sällskap.
Dels är det min nackbrutna mamma.
Jag känner en viss plikt att bo kvar på orten, eller åtminstone inom 10 mils radie (inte över 60, som det är till t.ex. Kiruna), för det är helt enkelt inte schysst att överge henne i en sådan situation. Och om jag är kvar här så kan syrran flytta någon annanstans med gott samvete om hon känner för det.
Min tid, så att jag inte har någon kvar med familjen, varvid livet inte längre är värt att leva eller gå till jobbet för?
Mina pengar, som jag nästintill inte har?
Min hälsa?
Jag får helt enkelt inget rakt svar på vad det faktiskt är för uppoffring jag kan göra som inte i samma andetag gör livet meningslöst när det är borta.
Och att kämpa, jo tjena.
Ska jag stå med rak rygg och hår på bröstet när jag stövlar in på närmsta byggfirma och säger "Här är jag, anställ mig, för jag är ett praktexemplar".
- Jaha, vad har du för erfarenhet då?
- Jaha... Ja det vette fan.
Eller ska jag spara pengar i typ ett år eller två så jag kan köpa en GNSS modell superbudget, och därefter springa runt och göra kartor gratis för att det är så roligt och meriterande?
Ja, jag vet att jag drygar mig av kapitala mått, men det är lite för att dra fram ett absolut svar som pekar lite på hur man eventuellt skulle kunna få en bättre tillvaro i en sorts helhetsomfattning.
Eller för att få medhåll om att världen är vanskapt för all del, så att jag kan få min världsbild bekräftad och har någon form av bäring i att jag inte är ett totalt mentalt missfoster. Det kan vara lite trösterikt det också.
Jag har inte haft ett direkt jobberbjudande i Kiruna, men det har varit standardharangen inom branschen.
Skiter det sig så flyttar man till Kiruna, för där finns det alltid jobb, och det tror jag väl på i någon utsträckning.
Det finns två aspekter av varför familjesituationen är viktig.
Dels är det frun. Hon är det enda jag någonsin haft som varit både meningsfullt och inte inneburit total pina (för saker som har varit meningsfulla men mödosamma har förstås dykt upp förut). Att vara med henne gör att jag inte är självmordsbenägen av totalt ennui, och det är inget jag tänker släppa. Så att bo i barack hela veckorna är inte ett alternativ. Och hon kan inte direkt haka på då vi har tre barn som jag vill har någon form av närhet till utveckling utöver att glo på fjäll och knega i gruvam, plus en egen mamma på orten som är till åren kommen och behöver sällskap.
Dels är det min nackbrutna mamma.
Jag känner en viss plikt att bo kvar på orten, eller åtminstone inom 10 mils radie (inte över 60, som det är till t.ex. Kiruna), för det är helt enkelt inte schysst att överge henne i en sådan situation. Och om jag är kvar här så kan syrran flytta någon annanstans med gott samvete om hon känner för det.
Ja!
Tiden.
Det tar tid att bygga en karriär, ingen kommer någonsin bara ge dig den.
Det tar tid och uppoffring. Du valde att bilda familj istället för karriär och det är absolut inget fel med det.
Men nu vill du ha en karriär vid sidan av familjen och då får du helt enkelt välja.
Det är den bittra sanningen.
Och när du sedan väljer att lägga tiden på familjen (vilket är det korrekta beslutet) så kan du inte gnälla på att du inte har en karriär.
Alla vi gör våra val i livet och det resultat som sedan mynnar ut i besluten får vi stå med.
