Jag är trött på min dåliga löneökning under 10 års tid

Jag har jobbat som personlig assistent sedan jag fyllde 18, alltså i ungefär 10 år.

Ingångslöner när jag började jobba var 125 kronor timmen.
Det är det än idag.
Jag gick in på typ 130 tror jag, har drygt 143 per timme idag.
Visst, det har varit tre olika anställningsbolag hos samma brukare under perioden, men om vi förutsätter att jag gått in på grundlönen så hade jag haft i snitt 1,4% löneökning per år, vilket alltid varit en reallönesänkning.

Jag är trött på den låga lönen, men verkligheten är att jag inte kan få ett annat jobb med bättre villkor.
Jag har yrkesutbildning som mätningstekniker (mäta med laser och gps inom byggbranschen för det mesta) och har specialkunskaper utöver vad utbildningen gav (fotomätning med drönare), men har aldrig fått ett jobberbjudande jag kunnat ta.
Har fått ett jobberbjudande på 30K (6k extra brutto mot nuvarande) som innebar att jag skulle få sova i Barack i Kiruna eller något liknande hela veckorna, och vara hemma drygt två dagar per vecka. Det fungerar helt enkelt inte med familj, så jag tackade nej.
Har utbildning g inom programmering också, men det enda jag lyckats landa där är ett deltidssvartjobb på 150/h där jag bara får betalt i datordelar.
Har aldrig lyckats få ett jobb alls inom McDonalds, ica eller likande.
Hemtjänsten erbjuder 125 per timme, och det finns inte en chans att jag tänker pulsa i snö, skura obehandlade trägolv och se människor dö för den skitlönen.

Hur ska jag göra för att klämma ur assistanbolaget att jag ska ha iallafall 168 per timme som motsvarar den löneökning jag borde haft under 10 år på samma arbetsplats?
Brukaren är helt med på noterna. Alla andra som vill börja jobba är efterblivna invandrare som inte förstår svenska, eller svenska pundare som sjukskriver sig hela tiden, så i praktiken är jag oersättbar.

Du borde få minst 170-180 kr i timmen efter 10 års erfarenhet. Ta upp det med chefen.Så enkelt är det.

Sedan under tiden fortsätt att söka jobb.

Tror du sugit lite för hårt på hyper-copium pipan. Om du verkligen är det, sök ett till jobb och sen begär du att ditt nuvarande matchar det mot ett annat erbjudande. Om de inte gör det, byt jobb.

Sanningen är att de tar in en pundare som sjukskriver sig om du säger upp dig.

En start kunde vara att fundera över varför du aldrig har lyckat få ett annat jobb, inte på McD eller Ica och inte inom områden som du har en viss utbildning inom. Jag förstår att du inte vill flytta och leva långt från familjen, men det låter ju helt tokigt att du bara har lyckats få ett jobb inom personlig assistans på 10 år.

Du kanske måste jobba med hur du söker jobb och hur du för dig i jobbsökningssammanhang. I princip vem som helst som har en puls borde ha kunnat få åtminstone ett annat jobb i närområdet på 10år.

Okej, sanningen är väl den att jag också sökt kanske sökt kanske 30 jobb under dessa 10 år, så jag har inte lagt i så svetten lackat.

Men ändå, 10 av dessa jobbansökningar har varit till alla företag i någorlunda närområde (mindre än en timmes pendel på E4:an eller snabb landsväg) inom mitt utbildningsområde.
Och det är typ alla företag jag kan tänka mig sysslar med sådant. Alla som haft officiella jobbannonser och alla resterande som har med relaterade arbetsområden att göra.
Och de 7 åren innan jag fick min examen, ja det var bara några enstaka ansökningar per år, men det är inte som att jag är jättepepp på att söka jobb med samma timlön, ingen OB, sämre arbetstider och typ 400% högre arbetsbelastning.

Men det är just det där, jag känner mig som ett totalt jävla efterblivet mähä i sammanhaget.
Jag lärde mig läsa när jag var 3, jag bokstavligen skämdes i mellanstadiet för att typ hela klassen var totala jävla mähän med att högläsa i jämförelse med mig. Och tempot har ändå hållt sig någrolunda sedan dess. Jag träffar 40-åringar som inte har en jävla aning om vad AI är eller vet vad en valenselektron är, och frågar man "vad får dig att vilja det du vill" så är det djupaste svar de har att det är för privat, eller något i stil med "men jag vill juh deeet", som en annan femåring.
Jag är jävligt bildad jämfört med medelsvensson, med hänvisning till att jag kan redogöra och härleda mina motiv. För det ska man kunna göra om man kommit längre än den frenetiska tonårsonanin.
Kanske inte väldigt utbildad, men bildad och känslomkässigt kompetent.

Ändå skiter det sig på jobbansökan.
Som på Ica, då lät det "vi tror inte att det här jobbet passar för dig".
Och jag menar, de har någon tjock kärring som ler som ett jävla psykosmongo på sina facebookbilder, och felstavar sina reklamskyltar ibland.
Så visst, jag kan inte jobba där. För jag medicinerar mot min psykos och kan stava. Big fucking whoop.

Det känns som att samhället är en sådan fasad för att vi som är födda i slaveri ska jobba för att försörja de redan rika.
De jävla svinen.

Du verkar inte helt balanserad, och sånt lyser oftast igenom vid intervjuer. Du ser dig själv som begåvad, du läste tidigt, men ändå har du knappt klarat gymnasiet. Du ser dig själv som lite förmer än medelsvensson, talar om andra i en föraktfull ton, och anser att du är systematiskt förfördelad av ”de redan rika” (även om jag inte förstår hur du ”försörjer” dem med din låga lön). Men vad hjälper en ”bildning” om du går omkring med något slags inre raseri mot folk som lyckas bättre än du trots att du, enligt dig själv, hade bättre förutsättningar.

Jag ser ett mönster här som kanske är en del av förklaringen till att du inte får andra jobb, och inte heller lyckas med din löneutveckling där du är. Det är ju ingen annans fel att du hittills inte har lyckats uppfylla din egen potential. Nu har du din gymnasieexamen, gör nåt med den istället för att grubbla över hur andra lyckas. Och fundera över din attityd till andra, ingen kommer anställa nån som går omkring och bubblar av ett inre hat mot omvärlden.

Nä det är skitsnack.

Jag är inte som IngetNick2, eller vad den där gnälliga personen heter, som ständigt klagar i systemutvecklingforat på att han är förnäm om inte kan hantera HR-personal.

Om jag söker ett vårdjobb så vet jag vad det innebär att lägga an med en behjärtansvärd attityd.
Jag har jobbat med omvårdnad i 10 år och viss formell utbildning på både gymnasienivå och högskolenivå inom området.
Jag vet att om en 80+:are är döende, då tar man en stund av sin rast för att försöka trösta dem, för det är på alla plan mer meningsfullt än att jag får lite mer rast för att kunna scrolla reddit och glo på kattklipp.
Mer serviceinriktat än så blir det inte.

Men det låter jag självklart inte lysa genom på intervjuer.
Jag säger att självklart är jag serviceinriktad, för kunden blir gladare av det, chefen blir gladare av det och jag blir gladare av det.
Det är exakt så det fungerar, och det visar på en väldigt precis kompetens att både kunna implementera det och dessutom omsätta det i en specifik dialog om saken.

Samtidigt, i mer privata sammanhang, så bör jag ändå vara medveten om att varje chef som har något bakom pannbenet måste förstå att mitt syfte som arbetare är att producera ett nettovärde för de företag jag arbetar för, utöver det värde som betalas ut i bruttolön och arbetsgivaravgift till mig själv.
Det säger jag bara som sista utväg vid intervjuer.
"Jamen visst, ni vill ju tjäna pengar, och jag vill dra på mig lite meriter. Självklart vet jag att mitt nettovörde är av intresse för er. Jag vill prestera för att kunna vara en intressant arbetstagare".

Mer uppriktig än så kan man inte bli, och det har gått hem och lett till jobberbjudanden.
Dock bara med taskiga omständigheter.
T.ex. att sova i barack i Kiruna om veckorna.

Tråkigt att höra! Du förtjänar bättre lön, av egen erfarenhet så är assistansbolag snåla och giriga. Är anställd av sveriges största assistansbolag, och det ända dom tänker på är pengar. I min grupp så tog vi upp med våran chef att vi borde ha bättre lön. Brukaren är jättekrävande och vi har det tufft. Vi ordinarie sa till vår chef att vi kände att får vi inte lite bättre lön så kommer vi söka oss vidare. Vi fick en höjning på 12kronor, tog dock 2 månader innan vi fick igenom det. Brukaren ska väl kunna påverka lönerna lite också kan man tycka?

Den hårda sanningen är stannar du på/hos samma arbetsplats/företag (vilket jag uppfattat det som du gjort), så kommer du aldrig få någon vettig lön (om du inte blir chef eller liknande). Detta gäller framförallt för knegaryrken. På mitt jobb har många som jobbat 30-40 år inom företaget bara en grundlön på ca 27.000-28.000 brutto. På ett konkurrerande bolag så ligger ingångslönen på ungefär den nivån.

Vill man ha högre lön så måste man dessvärre byta jobb emellanåt, vilket inte alltid är lätt. Arbetsgivare skiter i lojalitet. Jag är en värdefull arbetare på min arbetsplats, men min arbetsgivare skulle hellre anställa en helt ny person än att ge mig en vettigare lön, även om det finns en risk att det blir dyrare att göra så. De flesta arbetsgivare antar att du en dag kommer byta jobb och därför vill de betala dig så lite som möjligt.

Arbetsgivare har en helt annan logik än vad de flesta arbetstagare har. Man tror att lojalitet och att visa framfötterna är vägen till en högre lön, men det är oftast tvärtom. Att vara en illojal opportunist och/eller utpressa sin arbetsgivare genom att hota att byta jobb (givetvis ska man vara 100% säker på att man får jobbet hos den andra arbetsgivaren ifall man skall göra detta) om man inte får högre lön, det är så man höjer sin lön i många fall.

Lite roligt att kalla utlänningar och kollegor efterblivna med tanke på den sits du sitter i. Och sen att ens kalla någon efterbliven när du jobbar med brukare och borde ha utvecklat sympati för sjuka människor visar ju bara vilket fiasko du själv är mentalt. Hade kunnat hjälpa dig höja lönen med en hel del men nej du förtjänar inte det efter ett så idiotiskt inlägg.

Flashback är inte rätt plats för dig att få svar på dina frågor. Svaret sitter du på själv. Att byta riktning i arbetslivet kräver ett stort engagemang, strategiskt plan och ett jävla pannben. 30 sökta jobb är ingenting, du har inte ens försökt. Faktum är att det inte tar mer än 5 min att söka ett jobb, du har alltså under dina 10 år lagt 30x5 = 2,5h på att söka jobb. Ska jag eller kan du själv dra en slutsats här?

Kom tillbaka när du sökt över 100 jobb. Prenumerera på linkedin efter roller som intresserar dig. Använd AI för att förfina ditt personliga brev. Använd en attraktiv CV mall som är lätt för rekryteraren att ta till sig. Sök så många jobb du kan, oavbrutet och med fokus på ändamålet, att skapa en bättre tillvaro för dig och din familj. Gräv inte ner dig i motgångar, ställ dig snabbt upp igen och håll fokus.
Hittar du inget jobb efter dina försök är det dags att ändra strategi, men håll huvudet kall och fokusera på din vision. Ett perfekt alternativ är en kort 1-2 åring utbildning inom valfri IT område, testare, pega, Java, etc. Du får erfarenhet med praktik som erbjuds. Känn dig stolt, sök nu nya jobb och fortsätt tills du har nått ditt mål.

Jag tror inte att det är skitsnack alls, och då är användaren Glostrup och jag sällan överens om någonting överhuvudtaget.

Det är ju någonting som gör att du har svårt att få jobb. Andra användare försöker att ge dig tips och råd baserat på hur du beskriver din situation och ditt nuvarande arbete, men du blir defensiv på en gång och avfärdar alltihop baserat på någon självglorifierande svada om hur du minsann är bättre än alla andra.

Jag har ingen högskoleutbildning, och är alltså egentligen sämre utbildad än du, men mitt senaste jobb var en högre mellanchefsposition inom tillverkande industri, med en årslön på miljonen plus bonus (förvisso i Norge, men även i Sverige bör jag ha legat runt 650-700k). Hur har jag lyckats med att ta mig dit, trots att jag (med ditt eget sätt att se på dig själv och andra) är mycket sämre än du, på alla upptänkliga sätt?

Det är något som inte stämmer här, det måste du själv inse, och innan du inser det så kommer ingen att klara av att hjälpa dig. Du kommer bara att spendera värdefull tid med att sitta här och slå ifrån dig alla tips, råd eller analyser som andra användare försöker att bidra med.