Varför får jag ingen ordning på vad jag känner för någonting?

Man på 28 år. Jag har överlag ett rätt ordnat liv med utbildning, bra jobb, lite vänner och familj som jag umgås med etc. Tränar hyggligt regelbundet och håller mig frisk.

Jag har däremot så jäkla svårt att veta vad jag faktiskt tycker om saker, vad jag står för och vem jag egentligen är. Jag trodde länge att det berodde på en stor osäkerhet kring mig själv. Nu har jag haft ett bättre självförtroende, åtminstone utåt, i ett par år och har inte längre några problem med att ta för mig i olika sammanhang men känslan av att det saknas en kärna och en inre vilja i mig finns kvar. Har inga riktiga intressen som jag fastnat för, och dejting, sex och relationer har det inte blivit mycket av då jag dessutom verkar ha rätt låg sexlust.

Jag förstår att detta är lite av ett lyxproblem, men samtidigt känner jag att jag ofta mår dåligt av det. Jag borde kunna må bättre än vad jag gör men jag vet bara inte hur. Har någon här varit i liknande sits och tagit sig ur det?

Förlåt om jag låter direkt, men den här sortens forum är ju direkta.
För det första, så låter det som om du - i likhet med många andra begåvade personer - av någon anledning inte har gjort klart din !akademiska utbildning", för du lär nog inte prata om en gymnasieexamen här.

Om du är 28 år, och har kompisar och släkt och vänner som du umgås med, men inte är gift, så är det säkert en källa till frustration hos släkt och vänner som bryr sig om dig. Samtidigt kan du inte låta dem bestämma när saker och ting är rätt för dig.

Beach 2023, kan du stå där och känna dig lite nöjd över ditt eget utseende? I så fall har du redan bättre förutsättningar än många andra män :-)

Gymnasieexamen? Frustration hos släkt och vänner? Beach 2023?
Gå nyktra till någonstans.

Till TS: Ta tjänstledigt och stick iväg på en jorden runt. Jag var i samma situation som dig för många år sedan. Jag tog en dialog med min chef och stack iväg själv i sex månader på något som kändes som tre år. Bodde på hostels, umgicks med människor. Åkte på massor av äventyr. Läste böcker. Testade Yoga. Umgicks med folk från hela världen. Var inte rädd, åk iväg med öppet sinne och viljan att lära känna dig själv, och utforska det som finns inom dig. Bort från rutinerna och tristessen. Ta en paus från karriären och pengarna. Investera i dig själv på riktigt. Sunt förnuft.

Kan inte gymmandet bli ett intresse?

Du har inte bara blivit en konformistisk drönare? Jag bara chansar på det mest sannolika, har inte mycket att gå på

Är man inte intresserad av relationer kan man helt enkelt skippa det. Jag minns när jag var 20 och väntade på bussen. Då insåg jag att jag behöver inte ha relationer. Det kändes enormt befriande. För innan hade jag mest sett mig som en late bloomer, min unga ålder hade räddat mig från frågor.

Det var som att kunna andas igen. Jag kunde gå vidare i livet och göra det jag själv var intresserad av.

Kolla upp borderline

Tror inte att vänner och familj ställer så värst höga krav på mig, och någon beachkropp skulle jag nog inte säga att jag har direkt. Måste ändå fråga, vad var det som fick dig att de slutsatserna i första stycket? Helt fel har du inte där.

Resa är väl det jag själv har tänkt på, så bra tips. Jag har inte riktigt ekonomin för att vara borta så länge men ett tag skulle jag kunna ta mig iväg. Vill du dela var du reste och vad du fick ut av det?


Tröttnade nog lite på det när resultaten uteblev, men jag kan ge det ett till försök.

Nej så är det såklart, jag har nog också själv släppt pressen på det lite jämfört med för hur jag kände för ett par år sedan. Har dock svårt att släppa det helt, det finns ändå något som lockar med relationer och närhet men det är nog mycket som ska stämma för att det ska bli av.

Intressant tanke, delar av det stämmer nog ändå. Men för en diagnos borde man väl ha större problem i att klara av vardagen, det känner jag inte att jag har. För några år sen kanske men idag är mina känslor lite mer stabila (om än rätt svaga).

Jag har förstått att det är ganska jobbigt att vara demi/ grey sexuell. Att man både vill och inte vill ha en relation och att det spelar jättemycket roll att det ska vara den rätta. Vilket gör att livet kan bli extremt olika bara beroende på slumpen och vem man träffar. Att man kan hitta den rätta och kanske leva med hen livet ut, eller att man lever ensam. Svårt att planera då...

Jag vet inte ens om det egentligen behöver vara så för mig, men det är nog lite så det blir ändå. Tyvärr har jag nog haft svårt att känna att jag vill ta det vidare eller träffas igen de gångerna jag varit på dejt. Samma mönster gäller även för andra grejer, saker kan ju vara roliga och kännas bra i stunden men efteråt känner jag nog sällan för att göra det igen (träffa personen i igen eller göra samma aktivitet igen osv). Ingenting fastnar, saker rinner bara förbi och sen får jag ångestkänslor för att jag inte tar mig framåt i något. Bra där

Det du beskriver kan bero på EIPS/BPD/Borderline.

Det kan också bero på att du, under uppväxten, blivit emotionellt försummad. Childhood emotional neglect är ett begrepp.
.
Har du ofta blivit kritiserad?
Har du levt och lever efter andras förväntningar?
Har du fått göra självständiga val?

De här blandade skryt- och gnälltrådarna är ständigt förekommande. Ibland tror man det är samma person som skriver dem. Jag har bra jobb, hög lön, familj och vänner men det är så hemskt typ.