Pengaångest trots välbeställd

Lästips efterlyses för hantering av min pengaångest.

Jag växte upp med två akademikerföräldrar som inte klarade av att sköta ekonomin. Vi hade inte råd att handla mat veckan innan löning, min pappa stal pengar ur en förening har var kassör i, tiggde mor- och farföräldrar om hjälp, hade kreditkortsskulder osv.

Idag tjänar jag bra, har några miljoner i värdepapper, och lever ett skötsamt liv. Trots det känns det som om jag står på ruinens brant så fort något triggar mig. Ett exempel är nu när jag såg en video om britter på socialbidrag och därefter går runt med en klump i magen.

Jag lever varken snålt eller frikostigt, och de enda lånen jag har är för min bostad och CSN. Kan spara ca 500 000 per år, så det handlar inte om att jag faktiskt har ont om pengar. Det verkar vara något psykiskt som sitter djupt.

Tips på hur jag ska tänka? Funderar på att prata med en terapeut, men vill helst börja bearbeta detta själv.

Låter mer som ett problem som rör din uppväxt och relationen till dina föräldrar än pengar. Mitt råd som professionell amatörpsykolog är att gå i terapi.

Räkna ut vad du har för utgifter varje månad för att klara dig. Då kan du räkna ut hur länge du skulle klara leva på dina besparingar.

Men säg bara för exempels skull att han klarar 10 år, då kommer ju ångesten ”slå över” till att ge grov ångest över att han kommer vara ruinerad och livet är över om 10 år.

Jag har levt med en person som är som dig TS och även haft vänner/bekanta med samma drag och det handlar alltid om finansiell osäkerhet i barndomen som dig.

Har ingen lösning tyvärr men tror som andra här att terapi vore ett bra steg. Vad är det som gör att du inte vill göra det, kostar för mycket eller?

Det kommer ju helt klart från barndomen och du kan mala hur mycket fakta som helst och det kommer inte accepteras. Kanske gör ett experiment att du låtsas att du bara har väldigt lite pengar en månad, så att räkningar betalas men du får inte köpa något extra och du får 500 kr till mat och annat den månaden.

Alternativt, om du är rädd för att handla, köp dig EN sak som du länge velat ha men tycker är för dyr, och se om du dör av det.

Tror att läkande måste gå genom handling, inte tanke.

Själv skulle jag tänka att jag lätt skulle kunna hitta ny försörjning på 10 år.
Har man kapital så man klara sig i 10 år så har man nästan så mycket kapital att man skulle kunna leva på avkastningen.

Ja men du tänker logiskt och gör misstaget att TS är kapabel att styra sin ångest med logik. Om så var fallet så hade han inte haft ångesten till att börja med då han - i den logiska världen - är välbeställd och har förutsättningar att inte alls behöva oroa sig för pengar.

Case closed. TS; sök hjälp och skäms inte för det, även de mest skötsamma kan behöva hjälp med att bli av med vanföreställningar.

Haha, med min typ problematik är det nog en faktor för många. För min del är det mest att läget inte är det bästa just nu. Ligger och spyr pga graviditetsillamående halva dagarna och försöker vara i alla fall minimalt bidragande i hemmet så maken slipper bära allt.


Ja, exakt. Min ångest saknar logik och verkar inte kunna skilja på min barndomssituation och rådande läge. Är kanske bara en psykolog som kan hjälpa mig hitta nya tankebanor.

Det vore bra för dig att prata med en psykolog om detta men välj sådan med omsorg. Alla är inte bra bara för att de har en legitimation.

Googla på begreppet "emotional parentification" och se om det passar in på hur din uppväxt var. Ett barn som tvingas inta en icke åldersadekvat roll kan drabbas av olika besvär senare i livet, t ex det du beskriver.

Vad fattig du är.

Så länge du kan hantera det, så kanske du kan VÄNDA det till någonting positivt??
Delvis har du ju redan gjort detta, då du brutit med din uppväxt-metod att hantera pengar??