Citat:
Man "dyrkade" ju egentligen inte några gudar. Inte så som vi idag ofta vill tolka begreppet att dyrka.
Gudarna var representanter för naturkrafter, och som personifikationer av dessa krafter gick det att vända sig direkt till den, personligen att säga.
Precis som att man går till läkaren med rätt inriktning, specialitet, för en särskild sorts åkomma.
Så man satt alltså inte med pannan i golvet och bad böner om att "Jesus, lär mig hur jag rätt ska älska dig," osv.
Utan man var tex orolig över de där fula mörka molnen som plötsligt började se hotfulla ut vid horisonten, om man befann sig ute på havet. Och för att då se till att man hade sitt på det torra, och inte skulle råka ut för något oväder, så ordnade man skyndsamt fram någon skorpa eller en fisk, som offergåva till den gudomlighet som man hoppades skulle ha den bästa kollen och kontrollen på ovädret.
Tex om det var stormen man var orolig för så vände man sig till annan gud än om man tänkte sig att det nog borde vara Havets gud som är den bästa, i just det läget.
Så man "dyrkade" inte. Tvärtom hade man en egentligen ganska så rationell tilltro till "det övernaturliga" då man ju såg det som det fullt Naturliga (förvisso med övernaturliga gudomliga makter som höll i trådarna i bakgrunden - men ändå var ju allt i den fullt naturliga världen).
Läs gamla grekiska berättelser, som tex Homeros, för att se hur man såg gudarnas påverkan i allt som hände, i smått som stort.
Det var ju samma sak med den fornnordiska samtida varianten, som populärt kallas "Asatro" numera.
Och det sättet att se på, och förstå, världen skulle ju fortsätta långt in i det katolska samhällsbygget.
Inte förrän med Reformationen början man - från ovan, från överheten alltså, att monterna ner, och bort, denna gamla, forntida världsåskådning.
Med Reformation och Protestantismen blev religion en statlig angelägenhet som huvudsakligen försöka intellektualisera världens gång och livets skeenden.
Men så sent som ex år 1500 så kutade byprästerna runt, var och varannan helg och afton, med sina åbäken till avgudabilder som visades upp för att "välsigna/helga" allt från byns åkrar till de enskilda bybornas egen äktenskapliga lycka - och allt däremellan.
Som tex när i Ryssland deras präster välsignar kärnvapenraketer, så välsignade katolska svenska präster, tex, byns fina avelstjur med återkommande regelbundenhet.
Eller den nygjorda sågen.
Plogar var helt klart något som ofta fick en välsignande överhalning av den ambulerande byprästen.
Efter Reformationen, som sagt, då försvann nästan allt detta och istället förväntades folket bänka sig i de kalla, dragiga stenkyrkorna och slösa bort hela den lediga dagen på att lyssna på prästens dumheter.
Gudarna var representanter för naturkrafter, och som personifikationer av dessa krafter gick det att vända sig direkt till den, personligen att säga.
Precis som att man går till läkaren med rätt inriktning, specialitet, för en särskild sorts åkomma.
Så man satt alltså inte med pannan i golvet och bad böner om att "Jesus, lär mig hur jag rätt ska älska dig," osv.
Utan man var tex orolig över de där fula mörka molnen som plötsligt började se hotfulla ut vid horisonten, om man befann sig ute på havet. Och för att då se till att man hade sitt på det torra, och inte skulle råka ut för något oväder, så ordnade man skyndsamt fram någon skorpa eller en fisk, som offergåva till den gudomlighet som man hoppades skulle ha den bästa kollen och kontrollen på ovädret.
Tex om det var stormen man var orolig för så vände man sig till annan gud än om man tänkte sig att det nog borde vara Havets gud som är den bästa, i just det läget.
Så man "dyrkade" inte. Tvärtom hade man en egentligen ganska så rationell tilltro till "det övernaturliga" då man ju såg det som det fullt Naturliga (förvisso med övernaturliga gudomliga makter som höll i trådarna i bakgrunden - men ändå var ju allt i den fullt naturliga världen).
Läs gamla grekiska berättelser, som tex Homeros, för att se hur man såg gudarnas påverkan i allt som hände, i smått som stort.
Det var ju samma sak med den fornnordiska samtida varianten, som populärt kallas "Asatro" numera.
Och det sättet att se på, och förstå, världen skulle ju fortsätta långt in i det katolska samhällsbygget.
Inte förrän med Reformationen början man - från ovan, från överheten alltså, att monterna ner, och bort, denna gamla, forntida världsåskådning.
Med Reformation och Protestantismen blev religion en statlig angelägenhet som huvudsakligen försöka intellektualisera världens gång och livets skeenden.
Men så sent som ex år 1500 så kutade byprästerna runt, var och varannan helg och afton, med sina åbäken till avgudabilder som visades upp för att "välsigna/helga" allt från byns åkrar till de enskilda bybornas egen äktenskapliga lycka - och allt däremellan.
Som tex när i Ryssland deras präster välsignar kärnvapenraketer, så välsignade katolska svenska präster, tex, byns fina avelstjur med återkommande regelbundenhet.
Eller den nygjorda sågen.
Plogar var helt klart något som ofta fick en välsignande överhalning av den ambulerande byprästen.
Efter Reformationen, som sagt, då försvann nästan allt detta och istället förväntades folket bänka sig i de kalla, dragiga stenkyrkorna och slösa bort hela den lediga dagen på att lyssna på prästens dumheter.
Jo dyrka med ett modernt språk blir kanske lite fel eftersom man hade ett annat perspektiv på det religiösa livet och det var mer invävt i det vanliga livet och något som man gjorde naturligt.
Jo reformationen ställde till det och katolska kyrkan har ett betydligt bättre perspektiv på det