Hela den här konversationen går i cirklar. Säg att jag påstod att det fanns långa människor. Då ser det ut ungefär så här:
– Jaså, du påstår att det finns långa människor?
– Ja.
– Säg mig, var exakt går gränsen mellan en person som är ”lång” och någon som inte är det?
– Ptja, du kan väl dra gränsen vid 190 centimeter. Någon som är längre än så skulle jag kalla ”lång”.
– Varför drar du gränsen just där? Vad är det som är så speciellt med just 190 centimeter? Varför inte sätta tröskeln vid 189 eller 191 cm?
– Det är ungefär två standardavvikelser över medellängden. Det tycker jag är ganska långt.
– Men det finns inget rent naturvetenskapligt skäl att sätta tröskeln vid två standardavvikelser? Varför inte två och en halv standardavvikelser?
– Visst, du har rätt. Gränsdragningen vid just 190 cm är något godtyckligt vald. När jag använder ordet ”lång”, då menar jag personer som är längre än 190 cm.
– Aha! Men någon vetenskaplig konsensus kring att ordet ”lång” syftar på personer längre än 190 cm, det har du alltså inte?
– Nej, visserligen men...
– Dåså! Därmed var det bevisat. Vetenskapligt går det inte att dela in människor i ”långa” och ”korta”, och därför finns det inte heller några långa människor.
– Vänta lite nu. Människor har olika längd, eller hur?
– Ja.
– Vissa har en längd som är högre än andra, inte sant?
– Absolut.
– Så då kan vi väl dela in folk i olika grupper baserat på deras längd?
– Nej, inte utan att vi själva bestämmer var gränserna går någonstans. Eftersom gränsdragningen är godtycklig, så finns de olika kategorierna (som ”lång”) bara i våra huvuden. Därför finns det inga långa människor.
På den vägen är det. Säg att du har en idé att vårt samhälle diskriminerar till förmån för långa människor. Du vill undersöka om långa personer är överrepresenterade i chefspositioner på företag. En av parterna i den hypotetiska konversationen ovan verkar mena att det är omöjligt att studera något sådant, eftersom ordet ”lång” är vagt. De glömmer att vi kan förtydliga vad exakt ordet ”lång” betyder i det givna sammanhanget. Det är hela syftet med en definition. Att i ett visst sammanhang införa en bekväm benämning på något som man annars skulle behöva referera till på ett mer omständligt sätt. Istället för ”längre än 190 cm” säger du, kort och gott, ”lång”.
Samma sak med raser. Vetenskaplig analys av människans DNA från olika delar av världen har visat att moderna människor går att dela in genetiskt i sju kontinentala kluster: Afrika, Mellanöstern, Europa, Central/Sydasien, Östasien, Oceanien och amerikansk urbefolkning.* Dessa genetiska uppdelningar härrör helt enkelt från det faktum att dessa grupper var geografiskt isolerade från varandra i många generationer, och därför har varje grupp en unik genetisk signatur som kan användas för identifiering. Sådana genetiska signaturer är grunden för vad
23andme ägnar sig åt. Att det går att dela in vår art i sju kluster betyder inte att det
enbart går att dela in på det viset. Du kan ha såväl fler som färre kluster. De kluster jag räknade upp är däremot tillräckligt distinkta även vad gäller fysiska fenotyper för att stämma överens med hur ordet ”ras” vanligen används.
Att hävda något annat är bara sofisteri.
* Li, J. Z., Absher, D. M., Tang, H., Southwick, A. M., Casto, A. M., Ramachandran, S., Cann, H. M., m.fl. (2008). ”Worldwide Human Relationships Inferred from Genome-Wide Patterns of Variation”.
Science. DOI:
10.1126/science.1153717