Övervinna scenskräck?

Detta är nog bästa lösningen.
Men också sämsta iom att man gör sig beroende av en medicin som är till för sjuka människor, om man ska upp på scen mycket dvs.
Men kan tänka mig att många kändisar använder detta

Räcker med låg dos. När du känner dig lugn och hör hur din röst är lugn och stabil så uppstår en betingning och på lite sikt behöver du inte längre medicinen.

Tvärtom, att ta betablockerare är ett säkerhetsbeteende som bekräftar hjärnan i att det är normalt att bli nervös, kanske t.o.m. att man skall bli nervös om man inte får sin dos. Lösningen på TS problem är att utsätta sig för situationen många gånger, evt kombinerat med hjälp av kbt-terapeut. Att tala framför 10.000 människor eller att tala ensam är exakt samma sak rent fysiskt. Det är ens egna negativa antaganden om ovisshet man behöver jobba med (jämför med någon som skall ta körkort, i starten är det väldigt nervöst att köra i stora korsningar i storstan, men med upprepad exponering blir det lättare).

Jag är själv professionell klassisk musiker som jobbar i symfoniorkester utanför Sverige och jag har sett och upplevt mycket av nervositet, betablockerare, och allt annat som nämnts i tråden. Har kollegor som inte klarar sig utan piller och käkar dem i tiotals år, under en konsert var det t.o.m. en som svimmade när han råkade ta i lite för mycket. Detta är problem som går att lösa utan medicin, men det tar lite tid. Om TS däremot duckar för problemet/börjar med substanser kan det fortsätta i många år.

Så jävla tragiskt att så många rekommenderar droger/mediciner för ett helt normalt känslotillstånd som man kan träna sig i. Nån jävla idé om att allt som är svårt i livet kan lösas med ett piller.

Övning ger färdighet snabbt och att veta vad man talar om!

Ja och dom kallas icke-selektiva betablockerare. Sen finns det selektiva betablockerare som Metoprolol också.

För det första: Du måste vara påläst och veta vad du skall säga. Sedan kan du, om du har talang för det, vara spontan och brodera ut med små skämtsamma anmärkningar och liknande. Om du är det minsta osäker på ditt material har du faktiskt SKÄL att vara nervös.

Allt annat handlar om irrationellt krafs och dålig självkänsla.

Du har säkert hört rådet att man skall föreställa sig publiken utan kläder. Det låter löjligt men sätter fingret på något viktigt: När du talar inför människor skall du vara LEDAREN. Du är herden -- de är fåren. Detta är en känsla som du måste ha redan innan du börjar tala; den måste vila i ditt bröst som en orubblig blytyngd. Då kommer din röst, ditt kroppsspråk och ditt ordval automatiskt att formas av detta självförtroende. Du får ett naturligt flyt och en auktoritativ utstrålning. Och jag lovar: har du väl nått dit kommer du inte bara att stå ut med att hålla föredrag -- du kommer att njuta av det. Folk kommer att LYSSNA på vad du säger istället för att titta ut genom fönstret och dagdrömma om semesterresan till Barcelona.

Flera av de råd du hittills har fått har varit usla. Du skall INTE droga ner dig. Se adrenalinet som något positivt, något som du kan utvinna kraft ur.

Lycka till!

Detta råd är uselt. Det finns bra medicin och en beta-blockerare är en bra sådan som inte påverkar ditt sinne.
Vi är alla olika och vissa kan bara inte träna bort denna del av sig själva.
Det är som dyslexi, fetma eller dåligt bollsinne, en del har det, andra har det inte. Skillnaden är att det finns läkemedel för just detta.

Tar själv betablockerare, inte pga scenskräck utan mot högt blodtryck. TS kan förstås knapra sådana, men jag skulle absolut tillråda samtidiga övningar med utgångspunkt i mina råd ovan, för det handlar som sagt till stor del om självsäkerhet, och den kan tränas upp.

Tack för svaren. Jag känner en enorm hopplöshet tyvärr. Jag har provat allt möjligt, att försöka se det som något kul, vara i stunden, etc., men så fort det är på riktigt så slår det bara till utan att jag kan kontrollera det. Och det blir nästan värre varje gång och nu har jag totalt mentalt kört fast… Och jag grämer mig i flera dagar innan såna presentationer. Ändå har jag gjort detta tiotals gånger… Rädslan att göra bort sig, inte kunna sin grej (även om jag kan det i detalj), etc…

Att göra det inför en publik som jag känner är inga problem - detta har jag (i stort sett) lyckats KBTa bort . Det är när det är en massa okända människor och när det är något ”viktigt” som det slår på, så det är svårt att öva aktivt på det. Är väl en slags osäkerhet i grunden.

En kbt behandling bör hjälpa dig, sådan ”accepterar historia” så bör du slippa bekymren.

Jag vet folk som fått det utskrivet för antagningsprov/uppspelning till musikhögskolan. Det tar inte bort nervositeten, men det tar bort skakningar, svettningar & liknande. Vilket gör det enklare att prestera.

Mkt bra råd, jag själv hade en släng av detta, och ett sätt är att vara påläst utav helvete men sedan också säga ”jag vet inte” när man inte vet. Bara säga ”jag tar frågan med mig o återkommer”
Man kan inte sitta som Wikipedia på en presentation/möte