Kulturkriget är över och vänstern vann

Josiah Lippincott på sajten American Greatness har skrivit en artikel med rubriken
"Conservatives Lost the Culture War and the Trump Agenda Is the Only Path Forward"

Det jag vill diskutera är dock inte primärt president Trump, utan snarare de andra aspekterna som artikelförfattaren tar upp. Hur moraliska frågor som konservativa har kämpat för i generationer i det stora hela redan är förlorade. Ibland tror jag att vi som är konservativa ägnar oss åt önsketänkande när vi tror att det bara är en tidsfråga innan vindarna vänder, eller att vi missbedömer och övervärderar tillfälliga och lokala framgångar på något område.

Lippincott nämner ju exempel det här med ”go woke, go broke” vilket jag tycker är ett bra exempel. Man kan till exempel påpeka att senaste årens filmer med Disney och Marvel varit woke-skräp och att de bevisligen inte genererat så mycket pengar som producenterna hade önskat och räknat med.

Men det betyder ju absolut inte att vi därför kommer att få en underhållningsutbud som är mer åt det konservativa hållet. Visst finns det en del filmer med nedtonat eller icke-existerande politiskt budskap som blir kommersiella framgångar, som Top Gun Maverick häromåret och nya Super Mario-filmen. Men det betyder ju inte att cheferna på Paramount eller Universal plötsligt har blivit konservativa och vill främja traditionella och sunda värderingar. För varje Top Gun Maverick kommer det fortfarande att produceras tio filmer med woke-extremism.

Eller om man tittar på kontroverserna kring Bud Light och reaktionerna på att de valde att låta sig representeras av en trans-person. Visst, försäljningen gick ner, men folk köpte bara öl från andra globala varumärken som är lika woke som Bud Light. Att bojkotta företag som står för woke-värderingar skulle bara fungera om det fanns tillgängliga alternativ från företag som inte är woke, och på det stora hela existerar inga sådana alternativ.

Likadant är det om man tittar på moralfrågor. Moralfrågor har ofta drivits av människor som grundar sin konservatism i biblisk kristendom. Men den gruppen blir allt mindre och tystare. De flesta idag som kallar sig kristna är väldigt sekulariserade. De har hjärntvättats att tro enbart är en privatsak till den grad att de aldrig vågar ta ställning i någon kontroversiell fråga överhuvudtaget. Och om de väl tar ställning väljer de att följa med strömmen och tidsandan istället för vad Bibeln säger.

En stor del av skulden menar jag ligger på kyrkor och predikanter. Jag tror att väldigt få predikanter idag vågar predika för sin församling att det är en synd att rösta på partier och politiker vars värderingar är det motsatta till Bibeln. Även personer som vet att abort är mord drar sig inte för att rösta på partier som förespråkar abort fram till födseln. Personer som vet att homosexualitet är en synd drar sig inte för att rösta på partier som köper HBTQ+-agendan till 100%. Hur många kyrkor predikar det idag att sex är förbehållet man och kvinna inom äktenskapet? Hur många kyrkor predikar mot alkohol och tobak? Hur många kyrkor varnar för att den underhållning vi matar oss kan skada vår själ och vår tro? Och då förespråkar jag ju inte alls någon slags lagisk moralism som vissa kyrkor förr i tiden stod för.

Jag tror att vi ibland läser in för mycket i de ”segrar” vi får. Att Trump blev vald till president var inte början på något paradigmskifte i amerikansk politik. Att DeSantis är populär i Florida betyder inte de saker han slåss för är något som genererar support och engagemang på en nationell nivå. Att Sverigedemokraterna var så framgångsrika i senaste valet är inte ett mandat för att svenska folket vill se ett mer konservativt samhälle.

Absolut, ledarskapet i Amerika kommer att fortsätta växla fram och tillbaka mellan republikaner och demokrater, och Sverige kommer säkert att snitta på en ”borgerlig” regering var tredje eller fjärde mandatperiod de kommande 50 åren. Inte som någon slags ideologisk rekyl på vänsterideologi utan snarare på att människor irriterar sig på den inkompetens i att styra ett fungerande samhälle som vänstern allt som oftast uppvisar när de får makten. En inkompentens som väljarkåren snabbt hinner glömma några veckor efter att en ny regering har tillträtt.

Andrew Breitbart sa ju att ”politics is downstream from culture” vilket jag instämmer med till 100%, och kulturen idag precis som den varit i decennier är till nästan uteslutande del vänster eller extremvänster.

Så vad säger ni andra? Har jag fel i min analys? Finns det något hopp om en bättre framtid?

Jag delar inte helt bilden även om jag tycker mig förstår vad du skriver.

Jag definierar mig själv inte som konservativ och jag ser snarare att det vi på vänsterkanten ägnat oss åt snarare har spätt motsättningarna och att vi bitit oss själva i foten när vi inte låtit samhällen anpassa sig i lugn takt.

Ett exempel är att den rörelse vi ser online med motstånd som nu mera tar sig uttryck i hat istället för ett mer sansat debattklimat.

För 15 år sedan var det väldigt lätt för mig som befinner mig till vänster att delta i en prideparad. Jag och de flesta med mig (som jag kände och pratade med) gjorde det för att fira att vi kommit långt i att alla människor är lika värda och att homosexuella inte stenas till döds för att de väljer att ligga med varandra. Allt var enligt mig ganska sansat och motståndet ganska litet.

En prideparad idag tillskrivs en massa andra saker som väcker en massa motstånd och det är tillskrivs saker (från både höger och vänster) där det kastas pedofilanklagelser och där pride = fri invadring och ett slag för total mångkultur. Detta leder i min värld givetvis till att de som t.ex ser problem med att asimilera en stur grupp invandrare som tror på guds lag om att döda homosexuella får svårare att våga ta till orda och adressera detta. Detta leder då också till att de som tidigare var tveksamma känner att budskapet blir helt galet och det väcker hat och motstånd.

Jag tänker att det samma kan implementeras på många aspekter i debatten och att vi är jävligt polariserade.
Vad man än tycker möts det av hat istället för dialog och rätten att tycka olika försvinner mer och mer.

Jag ser tyvärr (med mina glasögon) på sikt att den konservativa rörelsen kommer vinna stora framgångar då de som är närmare "mitten" kommer få svårare att identifiera sig med de snabbt utvecklade vänsteråsikterna så som 3 juridiskt kön eller fri migration eller total mångkultur.

Hade vänstern istället arbetat sakta men säkert och låtit samhället öka toleransen organiskt tror jag att vi hade sett mindre motsättningar.

Men det är min bild av det. Jag kan givetvis ha tolkat det hela fel.

Jag tycker inte analysen är korrekt, vad vi ser idag är en omsvängning. Vänstern har i och för sig lyckat att riva ned stora delar av samhället och skapat motsättningar mellan människor, vilket väl egentligen är deras mål. Så på det sättet har de förstås lyckats.

Men de företag som tänker efter, kanske blir mindre woke och dämpar det. Men om man läser tidningar, så tycker jag man ser allt fler som kritiserar narrativen eller dämpar dem. Men vad som kommer ut av det är svårare att sia om. De mest rabiata vänsterjournalisterna fortsätter att sprida sin hatiska propaganda för att skapa splittring i samhället och ställa grupp mot grupp. Men nog tycker jag mig se en viss tillnyktring, då problemen inte går att bortse från längre. Men det är förstås svårt för alla att erkänna att de själva är ansvariga, så istället blundar de och koncentrerar sig på andra saker i samhället.

Nu är jag inte konservativ egentligen, men anser att vi måste ha en återgång till vad som är sant eller inte. Det går inte att fortsätta med de här narrativen vänstern sprider som inte är sanna och som inte diskuteras. Det är som att de flesta i väst drabbade av en psykos och först nu börjar tittar sig omkring på spillrorna och funderar, "vad hände egentligen?".

Konservatismens största problem som ideologi är att den är ett lapptäcke som inte hänger ihop. Jag är definitivt konservativ i vissa frågor, men definitivt liberal i vissa frågor. Jag skulle dock inte i några frågor beteckna mig som vänster, utan liberal-konservativ, ungefär som gamla Moderaterna (innan Reinfeldt) kallade sig själva.

Själv är jag liberal när det kommer till t.ex. homosexualitet , men konservativ när det gäller ekonomi och att ställa krav på människor samt relativt konservativ i migrationsfrågor. Jag är inte heller det minsta religiös, vilket förmodligen förklarar min totala avsaknad av moralkonservatism (t.ex. abort, sex före äktenskapet etc).

Kulturkriget är över sedan länge. Vänstern vann i västvärlden redan på 90-talet. Ironiskt nog i samband med att Sovjet försvunnit i öst. Kulturkriget i västvärlden varade under Kalla Kriget. Att Kalla Kriget tog slut är nog egentligen det värsta som kunde hända högern och det bästa som kunde ha hänt vänstern i väst.

Någonstans runt 1998 nådde vi vägskälet och drog en kraftig vänstergir kulturellt och inte bara ekonomiskt som tidigare. 2014 ungefär stod det till slut helt utom rimliga tvivel.

Det är ju intressant i sammanhanget att resonera kring paketering av åsikter som vissa skribenter i tråden redan varit inne på. Jag är väl själv klassiskt konservativ, men först och främst kristen.

Sedan finns det förstås människor som är sekulära men har en traditionellt konservativ syn på exempelvis ekonomi, och förespråkar lägre skattetryck, mindre bidragsberoende, mindre offentlig sektor och som bara vill att staten lägger sig i människors liv så lite som möjligt.

Vi har också dem som kanske räknar sig som arbetarklass och som på vissa områden delar den socialdemokratiska synen på välfärdssamhället men som däremot är kritisk specifikt mot exempelvis invandringspolitiken och islamiseringen.

Men vad gäller själva kulturkriget, visst går det att hitta ljuspunkter. Det går exempelvis att lyfta fram att man ser journalister och skribenter i tidningar som är kritisk mot obegränsad invandring och att det kanske inte är så tabubelagt att vara det som för några år sedan. Men jag vet inte hur mycket man ska läsa in i det, och om det verkligen är ett trendbrott vi kan tala om eller om det är något annat.

Underligt hur vänsterfolk ser sig själva som segrare. När det samtidigt är större ekonomiska klyftor än nånsin. Sålänge styrande använder wokeism kan dessa tydligen vara hur stora rovdjurskapitalistiska som helst.

Klyftor betyder inte så mycket för vänstern än annat som slagträ i debatter och valfläsk när Keynesianism fortfarande printar och printar och printar stålar på högvarv i all oändlighet och även bidragsfallen kan fortsätta leva i välfärdspsykos och flärd.

Det är bara viktigt med klassklyftor när vi har en liberalkonservativ populist cuck-regering och rödgröna sitter i opposition på läktaren och kan leka självgoda och ansvarsfulla.

Vi behöver egentligen bara sunt förnuft, rationalitet och vanliga värderingar. Kristendomen är totalt vänster i Sverige. Alla partier förutom SD har någon form av vänstervärderingar. SD är egentligen inte svaret för de för extrema. Men att 20% röstar på dem visar att många fler bryr sig om svenskarnas öde.

Vi behöver inte extrema ideologier även om de är vänster eller höger. Att man tillhör ett folk är inte en extrem åsikt, det är normalt. Att förstöra ett folks framtid är sjukligt.

Kristendomen är den ursprungliga vänstern. Och Luther vänstervred bara Krsitendomen ännu mer. Franska och Ryska revolutionerna understöddes och finansierades utav flummiga esoteriskt kristna frimurarordnar och dylikt. Det är hit allt detta lett.

Hur konservativt är sharia egentligen?

Det är så typiskt vit vänster och olika sorters extremister att tro att kulturkriget är vad som pågår i väst.

Nej vänstern är slut på flera plan, de värderingar som är de folkrika ländernas är framtiden.

Det vill säga en konservatism som redan håller på att krossa en dekadent och depraverad civilisation.

Kristendomen är bara ett maktmedel precis som vänstern. Tror de behöver någon ologisk lära som alla måste hålla med om för att skapa kontroll. Empati förvandlas till barbarism. Finns säkert ett mönster av psykologisk kontroll som både vänstern och kristendomen har.