Kristen och misantrop?

Går det att kalla sig kristen och att samtidigt vara misantrop?
Jag har tro på och erkänner Jesus som absolut suverän och utan jämförelse med någon annan människa.
Samtidigt har jag en känsla av avsmak inför flertalet människor - inte att jag känner något verkligt hat, men att de ofta gör mig obekväma och att deras intentioner så gott som alltid är grumlade och bottnar i rent egoistiska intressen -jag inser självklart att jag själv inte är fri ifrån missbedömningar/felsteg/falskhet, och det säger jag inte med någon falsk ödmjukhet.

Jag har förstått att målet är att älska syndaren men hata synden. Men hur gör man detta i praktiken utan att börja låtsas?

Det handlar nog till stor del om vilken inställning man väljer att ha och försöker eftersträva. Sen är det ju något som är mer eller mindre svårt ibland och kanske inte något som man ens kommer kunna nå upp till alla gånger.

Tänker att man kan försöka vara inställd på att ha tålamod, en förlåtande attityd, och vara hjälpsam gentemot andra så långt det är möjligt.

Jo, att ha en strävan i livet är ju viktigt. Men man bestämmer inte alltid själv vad man känner. Ska man fortsätta som att allt är bra och att man älska alla förutsättningslöst, och hur gör man det utan att bli en hycklare?
Jag tycker att det är fruktansvärt svårt.

Jesus säger ju att vi inte ska döma varandra; för att i nästa andetag säga att vi ska fälla rätta domar?

I detta tidevarv, med låtsaskristen humanism som i Svenska kyrkan, är det svårt att navigera rätt. Det är inte kristet att acceptera allt och alla och älska alla oavsett vad de gör. Kristet är det att förstå och bejaka att man är en syndig stackare i behov av Guds frälsning, något som vi får om vi tror på att han har offrat sig på korset för vår skull. Arvsynden gör det omöjligt för oss att vara helt igenom goda och göra gott, men det är förstås berömvärt att försöka. Tio Guds bud gäller. Gud förlåter dig dock om du misslyckas och är villig att medge det. Han är också villig att förlåta dina synder om du ångrar dig i ditt hjärta. Han älskar dig och vill rädda trots att du gör det du gör.

Så om du skulle besvara frågans kärnpunkt så är det alltså möjligt att vara misantrop och kristen på samma gång?
Jag förstår ju att man måste använda sig av urskiljning i ens vardagliga liv, men misantropi - i ordets verkliga mening - bottnar ju i ett allmänt missnöje eller till och med förakt för människor i största allmänhet, och även om jag inte har nått riktigt dit än så är det inte långt ifrån.

Svar, ja. Du kan dra dig undan människor och leva ditt eget liv på egna villkor så länge du håller dig inom lagens råmärken. Men du kan inte göra livet surt för andra människor. Det vill inte Gud.

Ok. Men är inte hela tanken med det kristna budskapet att det ska utlevas i gemenskap med andra människor? Och att det ligger en lösen i det…?
Typ detta: ”Störst kärlek har den som ger sitt liv för sina vänner” osv osv

Nja…
Religion och frälsning är inte samma sak. Tänk att du bor eller hamnar på en öde ö hela livet. Ska du då vara nekad en plats i himlen?
Den där ön ska också förstås bildligt talat.
Trots att John Donne skriver att ingen människa är en ö, tillräcklig i sig själv, så ska det inte förstås bokstavligt i relation till andra människor utan i förhållande till Gud. Vi behöver Gud.
Vi behöver varandra för att sprida ordet. Men ordet har du ju redan fått. Givetvis vore det bra om du också sprider det. Men av olika skäl kanske du inte är den som är mest lämplig. Du kanske ska avstå om du inte står ut med dina medmänniskor.
Avslutningsvis är kristendomen ingen regelreligion. Jag anar här en påverkan från islam (en irrlära). Du måste inte bete dig på något visst sätt för att få Guds frälsning.
Den får du av nåd genom tron. Det är en gåva från Gud därför att han älskar dig.

Jo, visst.. Jag kan hålla med dig i stort. Men det känns som att många av våra prövningar ligger just i samspelet med våra medmänniskor. Hur får man bukt med sin egen egoism, självtillräcklighet osv om man lever helt isolerad ifrån sin omvärld? Det måste väl - i viss utsträckning - vara lättare att leva ett heligt och bekvämt liv i ensamhet utan omvärldens provokationer, än att leva mitt i smeten?
Jag delar din syn på det kristna budskapet som en ”hjärtats väg” relativt fritt från yttre tvång. Men vi lever ju trots allt på en befolkad planet och är av naturen flockdjur.

För att tydliggöra vart jag står någonstans så kanske jag borde säga att jag inte har mycket till övers för ”sola fide”, och är på många sätt mycket mera böjd åt det ortodoxa synsättet, där tron måste göras synlig i och genom en människas gärningar. Därmed inte sagt att det skulle räcka, och i slutänden beror allt såklart på Guds nåd.