Citat:
Ursprungligen postat av
Crocat
Jag vill ha små reaktorer då det är framtiden. Man slipper problemen som vi har i dagsläget när klantarslen sabbar en reaktor och hela Sveriges energiförsörjning. Stora finns nu men att bygga nya tar tid och kantas av förseningar, bara att kika på de senaste i Finland och England och vilka problem de dragits med. Dessutom är de väldigt dyra i drift.
Bättre att investera i den nya tekniken och se till att kunna få igång en provreaktor asap.
Det behöver inte ta lång tid att bygga stora reaktorer, och det behöver inte vara orimligt dyrt. Det har redan bevisats av verkligheten.
Citat från mediehuset Kvartal, 4:e maj 2023:
Så kunde vi bygga ett kärnkraftverk om året
Medan kärnkraftens kritiker tidigare lyfte fram säkerhetsrisker pekar de idag på hur nutida kärnkraftsbyggen plågas av kostnadsökningar och förseningar, senast i finska Olkiluoto. Men dagens politiker kan lära av hur Sverige och Finland lyckades anlägga 14 nya reaktorer på 1970- och 80-talen utan dyra förseningar. Stegvis utbyggnad och långsiktigt partnerskap var delar av hemligheten, skriver Christian Berggren, professor emeritus och Solmaz Filiz Karabag, tillförordnad professor, båda i industriell organisation, Linköpings universitet.
...
Från ett om året till 18 år för ett
För kärnkraftens kritiker är spräckta budgetar och förseningar en följd av teknikens komplexitet och alltså skäl för ett fortsatt nej till ny kärnkraft i Sverige. Men när man jämför Olkiluoto 3 med Sveriges kärnkraftsutbyggnad 1972–1985 och de tidigare finska projekten Olkiluoto 1 och Olkiluoto 2 framträder en annan bild. Fjorton kärnkraftsreaktorer sattes då i drift, i snitt en per år! Det skedde med en genomsnittlig byggtid på 5,2 år och utan några stora kostnadsöverdrag. Dessutom har driftsresultaten varit synnerligen goda under de 50 år som gått sedan det första verket sattes i gång. Varför gick det då så bra?
Processen avgörande för framgång
En viktig faktor var det för branschen stora antal kärnkraftverk som Sverige-Finland byggde under denna begränsade period. Det skapade stordriftsfördelar i hela kedjan från konstruktion till tillverkning. Men minst lika viktigt som stordriften i sig var att de nya verken inte anlades samtidigt. I stället byggdes de i en tät serie, där ett avslutat projekt följdes av nästa, och sedan nästa. Därigenom kunde deltagarna stegvis bli allt bättre på att konstruera, bygga, kvalitetssäkra och driftsätta anläggningarna.
...
Respekt och samarbete mellan industri och myndigheter
Ett nytt anläggningsprojekt drog vanligen i gång först när föregående projekt var i slutfasen. Det säkrade en pool av erfarna utvecklare, byggare, projektledare, driftsättare och operatörer. ... En annan viktig faktor var det konstruktiva samarbetet mellan kärnkraftsprojekten och tillståndsgivande myndighet. Beställare, leverantör och myndighet hade samma mål – att bygga en ny, säker och effektiv elenergisektor och det lyckades man också med.
I USA, som var det ledande kärnkraftslandet vid denna tid, kantades kärnkraftsprojekten däremot av ständiga förseningar. ... Grundorsaken till detta var bristen på positiv samarbetskultur mellan industri och myndighet samt de ständiga överklagandena och domstolsstriderna i USA.
Nordens makalösa kärnkraftsbromsning
I slutfasen på den svenska utbyggnaden blev Asea-Atom huvudleverantör till två finska projekt, Olkiluoto 1 och 2. Även dessa höll sin tidplan och kunde starta 1978–1980. Men när den finska industrin i början på 1990-talet planerade för Olkiluoto 3 var det politisk motvind och riksdagen i Finland sade nej. Mer än 10 år senare blev OL3 aktuellt igen. Tyvärr fanns det då inte mycket kvar av den europeiska kärnkraftsindustrin.
Den finska beställaren TVO, Teollisuuden Voima Oyj, en av industri och kraftbolag samägd kärnkraftsoperatör, hade bara att välja mellan en rysk budgivare och ett fransk-tyskt konsortium. Den franska partnern i detta konsortium hade stor teknisk kunskap om själva reaktordelen. Men i Frankrike var det alltid det statliga energiföretaget Electricité de France som hade det övergripande projektansvaret för planering, samordning, leveransbevakning och kvalitetsstyrning för hela anläggningen. En sådan projektkompetent beställare saknades i OL3. Finska TVO är världsledande när det gäller att driva kärnkraftsanläggningar, inte att bygga dem. Enligt sin policy beställde man därför ett projekt där leverantören åtog sig att på fyra år och till fast pris leverera en startklar anläggning! Detta var en helt ny situation för leverantören som visade sig omöjlig att klara, särskilt när kärnkraftsmotståndet på hemmaplan gjorde tyskarna till en passiv partner. Avsaknaden av samlad projektkompetens hos beställare och leverantör gjorde det mycket svårt att etablera effektiva samarbetsformer och problemlösning. I stället uppstod utdragna juridiska tvister som fick avgöras i skiljedom.
Ny kärnkraft kan lyckas – om vi lär av historien
Internationella erfarenheter visar sålunda att kärnkraftsbyggen kan hamna i stora problem om de genomförs som engångsprojekt, där parterna inte har arbetat tillsammans tidigare, inte litar på varandra och inte kan dra nytta av gemensamma lärdomar.
...
Lärdomarna av denna historia är sålunda: För att de svenska kärnkraftsinvesteringar som nu diskuteras ska lyckas behöver myndigheter, beställare och industri utforma en stegvis utbyggnadsprocess och ett långsiktigt partnerskap där gemensamt lärande, tillit och ömsesidig respekt står i centrum.
Atomkraftens motståndare har helt enkelt utplånat den industri som klarade att bygga atomkraft utan förseningar eller spräckta budgetar. Där ligger den huvudsakliga förklaringen till problemen med Olkiluoto 3 och Flamanville 3.
Jag tänker att det bästa just nu är att utnyttja den kompetens som byggdes upp under bygget vid Olkiluoto. Nu är rätt tillfälle att bygga en hel serie kopior av Olkiluoto 3.