Någon som har erfarenhet av temesta/psykiatrin mm?

Tack för hjälpen och svaren!
Ska försöka läsa på så mycket jag bara kan.

Ångestdämpande och sederande medicin som funkar extremt bra emot alkoholabstinens, bryta DT men även att sova på och ja den är narkotikaklassad och beroendeframkallande.

Användes mycket inom psykiatrin när det kom till alkoholavgiftning bla innan Bensodiazepinerna blev det nya självklara förstahandsvalet vid avgiftning.

Idag används mest Heminevrin inom geriatriken för att däcka folk inom demensvården som har svårt att sova.

Kommer med största sannolikhet att avregistreras snart då det är en medicin som används så sällan.

Det gjorde inte jag heller när jag var som sämst och jag lider av kronisk insomnia än idag.

Stod som mest på 2 mg Iktorivil (stark ångestdämpande Bensodiazepin), 5 mg Nitrazepam (stark sederande Bensodiazepin), 2 st Propavan, 2 ml Theralen, 4 mg Melatonin, 15 mg Mirtazapin samt 400 mg Quetiapine till natten.

Jag gick in i väggen för flera år sedan pga diverse obearbetade livskriser och förlorade min förmåga att kunna somna naturligt när hjärnan fick nog och kraschade.

Sov en timme per dygn under två veckor innan sömnbristen renderade såpass stark ångest och prepsykotiska symptom så det blev inläggning.

Har varit inlagd totalt 4 ggr pga grav sömnbrist även om det är flera år sedan nu men sömnen är kass än idag även om jag idag sover på "enbart" 2 mg Iktorivil (som i sig inte är sederande utan ångestdämpande), 2 st Propavan, 2 ml Theralen, 5 mg Melatonin samt 0.25 mg Xanor v.b som "insomningstablett" då jag får paradoxala reaktioner av Imovane och Stilnoct men som jag brukar ytterst sällan.

Hamnar du i ett såpass stressat tillstånd så att hjärnan går på högvarv under en längre tid så slås sömnen ut.

De flesta som inte har sovit på typ en vecka brukar hamna på psyk men för de allra flesta är det övergående med rätt medicinering och mycket vila.

I mitt fall så blev det kroniskt även om det är ljusår bättre än för 7 år sedan.

Förövrigt så tycker jag din brors medicinlista ser lite skum ut med så mycket Quetiapine vid behov dagtid men å andra sidan är det typ praxis idag av någon konstig anledning att försöka dämpa ångest med neuroleptika.

Hade jag varit läkare så hade jag förskrivit Stesolid istället för Temesta som är mer långtidsverkande och inte lika sederande dagtid det heller som Temesta samt lättare att trappa ur.

5 mg Escitalopram är också ganska meningslöst och personligen så har antidepressiva preparat aldrig hjälpt mig utan bara gett en massa biverkningar.

Ångest och grav insomnia är en femma men depression kan man många gånger bli av med utan att medicinera med betydligt bättre resultat (talar av egen erfarenhet).

Det viktigaste är att din bror sover bra, har lugn och ro omkring sig samt äter bra.

Till natten hade det varit utmärkt med typ 10 mg Imovane, 2 st Propavan och 2 ml Theralen och om inte det hjälper en lägre dos Stesolid.

Dagtid Stesolid i lägre doser på schema eller ännu hellre bara vid behov.

Tunga antipsykosmediciner bör man undvika om man inte är psykotisk eller i vissa fall bipolär men då är det ju depot eller en jämn dos över dagen och inte vid behov.

Det var tråkigt att höra, men skönt ändå att du finner det enklare idag än då med sömnen.

Uppfattar min bror lite samma som dig. Att han har en hel del obearbetade livskriser och han har varit inlagd tidigare pga just hög stress, livskris även då och ingen sömn men den här gången har varit tuffare enligt honom. Han säger själv att han får panik att vara på avdelningen då de andra inlagda pratar elände, finns inte ett skit att göra och har ingen koncentration att läsa. Personalen öser bara med mer tabletter vid ångestpåslag istället för att försöka samtala. Har själv varit med via telefon som stöd 2-3 ggr. Så mycket vila och lugn och ro får han inte på avdelningen.

Imorgon skulle han ha blivit utskriven pga läkaren ansåg att man inte kan hjälpa honom mer. Idag bestämdes det att man skulle skjuta på det fram till måndag. Innan det var det att han skulle bli utskriven den 11e.
Upplever honom annorlunda, iaf mot mig sen han kom tillbaka till avdelningen efter påskhelgen.

Det kan vara jävligt påfrestande att vara inlagd och jag rekommenderar ingen att lägga in sig öht om vi inte pratar typ akut psykos, grava självmordstankar, svår insomnia odyl.

De flesta problem går att lösa via den psykiatriska öppenvården och man minns ju själv flera ggr när man har varit inlagd att det i sig var extremt nervpåfrestande och hur nice det var att komma hem på permissioner innan man blev utskriven.

Värre för de stackarna som sitter på LPT och inte kan skriva ut sig själva om det blir totalt olidligt och man känner att man hade klarat sig bättre hemma tex.

Jo, hört från flera i efterhand att man ska inte åka in till psykiatrin. Att det är bara förvaring och medicinering om man har otur.

Dessa tabletter han får.. Vet du om man kan få självmordstankar pga tabletterna? Han hade ringt sin flickvän tidigare i veckan och det hade låtit som ett hejdå samtal. Han hade berättat sen att han hade såna tankar men vågade inte göra det. Det här är något ingen av oss känner igen alls ifrån honom. Han är annars levnadsglad kille. Han har dessutom "undvikit" sin flickvän de senaste dagarna, och varit väldigt kortfattad mot henne samt inte besvarat tillbaka på samma sätt som han bara för någon dag sedan gjorde, med tex smeknamn de har till varann. Vilket hon finner väldigt märkligt för det har alltid funnits där under den här resan fram tills nu. Eller är det här kanske en reaktion på själva antidepressiva? Dock har han ätit antidepressiva i max 7 dagar än så länge.

Det är nästan alltid ett bättre val att bli inlagd om det bedöms att de behoven finns. Det är många gånger ont om plats och är man så dålig att plats erbjuds så är man också i väldigt stort behov av vård. Jo, är man så dålig så behövs i princip alltid läkemedel och i början effektfulla sådana, det behövs hjälp på vägen att ta sig upp ur svackan. Skillnaden kan många gånger vara liv eller död, beroende på sömnbrist, konkreta suicidplaner, självskadebeteende, utsätter sig för extrema faror, mm.

Sen angående tabletter och självmordstankar, har man långt gångna planer på suicid så är risken för suicidförsök alltid kraftigt förhöjd en tid efter att man börjat ta läkemedel som hjälper mot, oftast, depressionen. Det beror inte på att läkemedlet i sig ger självmordstankar, utan på att om man har långt gångna planer på suicid har man ofta inte så mycket ork att sätta sina planer i verket. Den extra energi som läkemedlet ger initialt, före den depressiva effekten sätter in, gör att man orkar ta tag i sina planer och konkretiserar dem. Det finns vissa tecken man som anhörig kan vara vaksam på, tex om personen blir väldigt lugn (då har personen kanske bestämt en specifik tidpunkt för att ta sitt liv), avslutar saker (tex säljer bilen, städar huset, samtal som låter som farväl), säger att den mår mycket bättre. Så klart ska man inte ta på sig någons suicid för att man inte tänkte på dessa tecken, men det är oftare lättare sagt än gjort.

Angående dina tankar om att du inte tycker att symtomen för ADHD stämmer in jämfört med vad du läst. Den generella uppfattningen av ADHD (där ADD ingår sedan många år) stämmer inte med verkligheten, vilket beror på att uppfattningen bygger på den typiska bilden för 12-åriga vita killar som sågs på 70-talet. Här finns mycket annan och bättre litteratur, i Sverige har vi faktiskt några av de främsta forskarna på området, vilket man kan tycka borde påverka vår generella kunskapsnivå.
Det behöver så klart inte betyda att du har den uppfattningen, det vet jag inget om.

Väl skrivet.
Jag, utgår, från att TS broder så småningom kommer att screenas för AD/HD alt ADD, därför att det är relativt vanligt i de flesta regioner att göra det när patienter har 'självmedicinerat med alkohol/annans drog', så som hon har beskrivit i tråden.

Tack för svar ang adhd delen. Får läsa på mer!

Han hade ringt flickvännen förra veckan där hon uppfattade samtalet som ett avskedsamtal. Läkaren ringde henne någon dag senare och berättade att de bedömer risken för självmord väldigt låg, utan det är mer att han tror han ska dö när han har ångestpåslag. Läkaren var redo att skriva ut honom efter helgens permission om den gick bra. Flickvännen tyckte det gick bra fram tills att det var dags att åka in till avdelningen igen, men han skrev ut sig när han väl var på plats. Det var i måndags.

Väl hemma är han väldigt orolig över om han kommer klara allting, att ta alla tabletter som han ej vill ta. Han uppfattar sig själv som mycket sämre pga tabletterna. Påpekar att han ej kan gå på toaletten. Flickvännen säger att de hade en mysig kväll tillsammans där han inte upplevdes orolig. Han kunde tom prata om hans största intresse och de spelade ett spel de brukar spela tillsammans. Där märkte hon en stor förbättring. Han kunde fokusera som förr på spelet, jämfört med helgen innan då han inte alls kunde fokusera, och typ glömde bort spelreglerna. Han ville ha en myskväll med henne med god middag, tända ljus och brasa. Han sov inte mycket den natten trots alla piller.

Sover max någon tim natten till tisdag. Flickvännen upplevde honom orolig mest pga tabletterna. Han vill verkligen inte ta de för han tycker han blir sjukare av de.

Sen börjar han säga att de inte passar ihop, att han lurat henne hela tiden in i det sista. Han har under de två senaste veckorna uttryckt sig liknande ang tveka på deras förhållande, samtidigt som han senare under dagen pratat tex om att gifta sig, att hon är den finaste osv. Betett sig kärleksfull mot henne precis som han brukar. När de pratat igenom det då, har det mer visat sig att han har extremt mycket skuldkänslor och ångest för att han var otrogen. Hon försöker förklara att han måste gå vidare, att hon förlåter honom pga det.

Men under tisdagen blir det värre.. Hon uppfattar det som att han på något konstigt sätt försöker göra slut, men hon är också förvirrad eftersom han växlar mellan vara kär och säga att han tycker om henne väldigt mycket till att "tveka på oss. Vi passar inte ihop", men han kan inte utveckla det mer än så. Hon hade sagt att då åker hon hem till sig, och så hörs de inget mer. Eftersom det var det han försökte säga. Men då ville han ej det. Utan ville att hon skulle stanna, att han visst vill vara med henne, tycker om henne och ville att de skulle bli dom för hon är världens finaste.

För sen efter en stunds diskussion börja vela. Och sådär höll det på några ggr. Flickvännen berättade också att de hade gått och lagt sig, hon svarade på messenger till en kompis och han fick för sig att "någon/ra kommer och hämtar henne" bara för han hade sett henne skriva på telefonen. Hon försökte övrrtyga honom att ingen kommer, men han är fast besluten över att någon kommer. Upprepar det flera ggr, och hon försöker lugna utan resultat. Hon somnar sedan och vaknar tidigt på morgonen. Han ligger och stirrar. Svår att få kontakt med, pratar konstigt och mumlar. Upprepar det där med "någon kommer och hämtar", pratar om att "jag har det där inom mig. Men jag tänker inte slå dig". Där och då väljer hon att gå ner till mina föräldrar och väcker dom. Min mamma går upp dit och hon tycker också han är svår att nå, uppfattar honom något irriterad.

Hon beslutar för att åka till en vc, eftersom ingen har valt att ta prover på honom efter alla tabletter och han upprepande ggr sagt att han har problem med magen.

Vc skickar remiss till akuten. Akuten säger att de ska undersöka honom och blir inlagd på AVA. På akuten hade de frågat om han hör röster, varpå han svarade ja men kunde ej svara på vad rösten säger. Men det var hans egen röst.

Efter många samtal runt omkring på sjukhuset för lokalisera honom så är han nu inlagd på samma avdelning igen. De kunde inte berätta något eftersom han själv inte hade berättat för oss vilken avdelning han var på.

Jag är mest förvirrad då det känns som han blivit betydligt sämre.. Var det en psykos han fick? Flickvännen är väldigt förvirrad av hela situationen. Omöjligt att veta om han menade det han sa till henne eller ej.. 🤷‍♀️

Känns som vi står här och inte förstår någonting. Vad har hänt med honom egentligen? 😞 han är inte sig själv alls enligt mamma och flickvännen.

Ja, det hoppas jag med faktiskt så man får ett svar om han har det eller ej. 😊

Låter som en psykotisk episod om han nu hallucinerar och har vanföreställningar. Har ni ärftlighet för bipolär sjukdom eller schizofreni? Inte alltid lätt att vara anhörig. Hoppas att det blir bättre!

Erbjuder man inte Stesolid längre? Brukar vara en mycket mjukare upplevelse p.g.a. den långa halveringstiden.