Citat:
Ursprungligen postat av
Hypocaust
För det första är det fel att säga att det konservativa är något givet oavsett vilken tidsepok vi pratar om. Detaljer förändras.
För det andra är det inte detaljer som avgör om något är konservativt eller ej, utan hållningen, i brist på ett mer heltäckande ord.
Konservatismens hållning är måttlighet, omsorg, nit, redlighet, familjevärnande, trohet till auktoriteter; staten, försvaret och bekräftelse av det gemensamma.
Det är inte konservativt dock att bestämma detaljerna i detta, och frondera mot förändring, utan det är reaktionärt. Konservatismen motsätter sig inte en evolution av detaljer, så länge de uttrycker en respekt för och bekräftelse av hållningen.
En transsexuell person kan sätta familjen främst, liksom vara måttlig, omsorgsfull, nitisk, redlig och så vidare, som ovan.
Men troligare är förstås att en sådan besitter helt andra egenskaper, eftersom det är progressiva krafter som har lagt beslag på hela HBTQ-frågan.
Vi möter idag hela tiden debattörer som påstår sig vara konservativa, men som är reaktionära. Jag är trött på det. Konservatismen är aldrig människofientlig, tvärtom.
”Jesus sade: ’Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.’”
Vänstern har inte lagt beslag på någon HBTQ-fråga. Hela HBTQ-begreppet är en vänsterskapelse som vuxit fram ur en naturlig frändskap.
Vänstermänniskors mål är alltid största möjliga individualism, och deras naturliga fiender är auktoriteter som krockar med deras individuella önskemål. Minoritetsgrupper, inkl. sexuella, har egenintresse av att bekämpa majoritetssamhällets auktoritära krav, som inte är anpassade för dem. Därmed finns gemensamma intressen hos vänstern och allehanda minoriteter.
Det är inte ett beslagtagande utan en mobilisering av personer med gemensamma fiender. De måste inte ha samma slutmål och vänstern är ökänd för sina splittringar. Men de har definitivt gemensamt att de är i konflikt med konservativa strömningar.