Citat:
Ursprungligen postat av
Nakkvarr
Enligt vad jag vagt erinrar mig ha läst i den svenske översättarens noter till en bok vars titel jag glömt, författarnamnet likaså (men troligen tysk?), och som egentligen är en true crime-skildring av en fritidsseglats över Atlanten som urartade i myteri och mord, var det ursprungliga fartygskönsbestämningssystemet i Sverige helt annorlunda och rätt egenartat!
Vad man egentligen namngav var skeppsrået, alltså det väsen som antogs bo i skeppets skrov, och som kunde vara endera manligt eller kvinnligt. Då man först bilade ut kölstocken ur en trädstam lade man noga akt på hur den första spånan föll till marken. Hamnade kärnsidan uppåt var skeppsrået kvinnligt; kom barksidan upp var det manligt. Och detta måste ovillkorligen följas då man gav det namn; i annat fall blev skeppet en "Jonas", alltså ett skepp med otur. Av aerodynamiska skäl lär det vara något vanligare att spånan hamnar med kärnsidan upp, vilket skulle ha gett upphov till en övervikt av kvinnonamn.
I stål- och glasfiberåldern lär man få tillämpa andra divinationsmedel, jag vet ej vilka!
Citerar mitt eget inlägg: återfann just idag detta stycke gammal folktro, lokaliserat till såväl Roslagen som Färöarna(!), i en nyss från biblioteket lånad bok,
Mynt under masten och vissla på vind av Kerstin Koman (Rabén Prisma, 1996).