Känner någon igen sig i mina djupa tankar?

Jag skulle rekommendera att vara helt ärlig med en psykolog. De är där för att hjälpa dig och om du är helt öppen blir det mycket enklare för dem. De kanske skriver ut nån medicin men om du verkligen inte vill ta den kan du låta bli. De är professionella och har troligen träffat personer med liknande problem som dig så de vet vad de håller på med. Lycka till!

Jag är en ung kvinna som i många år har kämpat mig igenom djupa tankar och konstruktiva beteenden. Vissa dagar känner jag mig helt avtrappad/distanserad och andra dagar har jag en extrem längtan efter döden. Jag uppskattar mycket här i livet och kan se mig själv ha en fin framtid. Jag har vänner och familj. Mitt jobb är helt underbart och mina kollegor ännu bättre. Ändock känner jag längtan att dö.

Som jag ser på saken nu har jag inte kommit till den punkten där jag faktiskt skulle agera på min tankar. Det skulle inte vara rättvist mot nära och kära att lämna dem då jag vet hur mycket jag betyder för dem. Jag är bara så trött att jag inte vet hur mycket längre jag kan hålla på såhär. De stunder jag känner mig som bäst förgiftar mig och jag vill inte sätta mig i en ännu värre position än vad jag är i. När jag tänker på döden känner jag mig lugn. Det är att dö jag behöver för att få känna befrielsen jag så länge suktat efter.

Tankarna på döden har hängt med mig sedan innan jag kom in i tonåren. När jag var 13 skrev jag mina första hejdå- brev. Jag har haft många planer i åtanke men har slagit fast i en plan som jag vet att jag med störst sannolikhet kommer att lyckas med. Jag är övertygad om att döden är mitt enda alternativ för frid och jag har accepterat det för länge sen. Mitt enda hinder är dock rädslan att min familj ska splittras och komma till samma stadie som jag är i just nu och det gör mig rädd.

Det känns som att jag är undantaget till orden “Det kommer bli bättre” för jag är övertygad om att den möjligheten finns. Dock har jag varken modet eller viljan att stanna kvar och ta reda på det. För hur stor möjlighet det än finns så kommer det inte med några garantier. Och för att vara helt ärligt så känner jag att jag likaväl hade kunnat vara utan en fin framtiden, det lockar liksom inte.

Jag har nu gått KBT behandling och gjort mitt yttersta för att få en bättre självinsikt. Tyvärr fann jag inte modet att vara ärlig med mina tankar och planer. Jag vet inte om jag gjorde det medvetet eller omedvetet. En del av mig vill ha den professionella hjälpen för då kanske det blir lättare för mig att förstå vad det är som “brister” inom mig. En annan del av mig ser det som meningslöst att söka hjälp då dem säkerligen kommer vilja ge mig nå mediciner, vilket jag helst undviker.

Hade du en jobbig skoltid? Mobbad? Tufft att hänga med? Sådant kan göra att man funderar och grubblar mer än vanligt.

Min psykiatriker har ställt mig frågan en gång vilket var på första mötet. Var väldigt obekväm då och kände mig inte trygg. Jag svarade att tankarna inte fanns vilket jag ångrar nu. Ingen screening är gjord men det kan mycket väl vara för att jag just inte varit ärligt. Det har jag mig själv att beskylla på. Båda bipolär sjukdom och adhd går i släkten så det är ingen omöjlighet.

Jag är en ung kvinna som i många år har kämpat mig igenom djupa tankar och konstruktiva beteenden. Vissa dagar känner jag mig helt avtrappad/distanserad och andra dagar har jag en extrem längtan efter döden. Jag uppskattar mycket här i livet och kan se mig själv ha en fin framtid. Jag har vänner och familj. Mitt jobb är helt underbart och mina kollegor ännu bättre. Ändock känner jag längtan att dö.

.